Tango är en mångdimensionell konstform som omfattar musik, dans och poesi. Den växte fram ur sammanflödet av kulturer i Río de la Plata-regionen i Sydamerika och har sedan dess haft en över hundraårig historia. Här är tio saker som du kanske inte vet om argentinsk tangomusik.
1. En tangomusiker är en så kallad tanguero/a. Många tangueros/a är mångfacetterade musiker som komponerar, arrangerar och/eller framför tangomusik. Däremot kallas en tangodansare för en milonguero/a, en som besöker milongas (platser där man dansar tango).
2. Bandoneón är tangons signaturinstrument. Det är en konsertina med fria blad som har sitt ursprung i Tyskland i mitten av 1800-talet som en bärbar orgel i församlingskyrkor. Den landade troligen i Argentina med ett invandrarfartyg runt sekelskiftet 1900. Bandoneón är djävulskt svårspelad och har fyra ganska ologiskt organiserade klaviaturlayouter. Varje knapp skapar en annan tonhöjd med öppning och stängning av bälgen. Lyssna här på ljudet av den legendariske bandoneonisten Aníbal Troilo (1914-1975) som spelar ”Pa’ que bailen los muchachos” (”Så att pojkarna dansar”) i en inspelning från 1962 tillsammans med gitarristen Roberto Grela.
3. Standardtangoensemblen är sexteto típico (typisk/standardsextett). Tidiga tangoensembler från sekelskiftet 1900 innehöll ofta flöjt, gitarr, violin och bandoneón. På 1920-talet etablerade Julio De Caro (1899-1980) och hans skola standardsextetten med två violiner, två bandoneoner, piano och kontrabas. Lyssna här på en inspelning från 1928 av Julio De Caros sextett som spelar ”Boedo” (med hänvisning till stadsdelen på södra sidan av Buenos Aires). Från 1930-talet till 1950-talet utvidgades standardsextetten till att omfatta en hel stråksektion och en fila (linje) med ytterligare fyra bandoenones. Efter 1950-talet minskade tangoensemblerna i storlek och återgick ofta till nya konfigurationer inspirerade av sexteto típico.
4. Tango har två olika ackompanjerande rytmer: marcato och síncopa. Den mest grundläggande marcato i fyra markerar bokstavligen takten. Síncopa är ett mönster utanför takten som innehåller ett antal variationer. Se de noterade exemplen på marcato och síncopa nedan.
5. När de spelar tangomelodier använder tangueros ofta en teknik som kallas fraseo. I likhet med ”swing” i jazzen motsvarar denna flexibla rytmiska tolkning av en tangomelodi ofta den elastiska ebb och flod i tangotexterna. Här spelar Bolotin melodin ”Tres esquinas” (”Tre hörn”) av Ángel D’Agostino och Alfredo Attadía/Enrique Cadícamo först som noterad och sedan med fraseo.
6. Tango yeites är kanske den mest svårfångade aspekten av att spela tango. Dessa utvidgade tekniker, som i vardagligt tal översatts som ”licks”, ger perkussiva effekter för att accentuera rytmen. Introduktionen till Damian Bolotins ”Soniada” presenterar ett veritabelt uppslagsverk av strängar yeites.
7.Tangos avslutas ofta med en flört som vanligen kallas ”chan-chan”. Denna kadensiska tagg använder en V-I ackordprogression med skalsteg 5-1 i den översta raden. Exemplet nedan från slutet av ”Tres esquinas” illustrerar denna typiska tangoförtrollning.
8. Pianisten och kapellmästaren Osvaldo Pugliese (1905-1995) ledde en kooperativ orkester under guldåldern. I denna berömda tangueros orkester bidrog varje medlem till att komponera, arrangera och framföra verken, och varje medlem fick betalt i enlighet med detta. Här är ett exempel på Pugliese och hans orkester från 1952 som spelar hans berömda ”La yumba” (uppkallad efter kompositörens karakteristiska rytmiska yumba-teknik).
9. Bandoneonisten och orkesterledaren Astor Piazzolla (1921-1992) var inte den enda stora tanguero efter guldåldern. De flesta människor utanför Argentina nämner Piazzollas namn om de ombeds att nämna en tangokompositör eller tangomusiker. Det fanns dock lika dynamiska och innovativa tangueros som byggde vidare på tangons arv och hade långa karriärer. Tre sådana framstående tangueros är bandoneonisten Leopoldo Federico (1927-2014), pianisten och bandoneonisten Julián Plaza (1928-2003) och pianisten Horacio Salgán (f. 1916). Exempel på Piazzollas verk samt Federicos, Plazas och Salgáns verk är bl.a. följande:
- ”Michelangelo 70” (uppkallad efter nattklubben i San Telmo), Piazzolla, 1969
- ”Éramos tan jóvenes” (”Vi var så unga”), Federico, 1986, framförd av hans kvartett, 2010
- ”Danzarín” (”Dansare”), Plaza, 1958
- ”A fuego lento” (”På en låg låga”), Salgán, 1951
10. Tango är idag en levande konstform i Argentina. Vissa tangueros hyllar det förflutna med tolkningar av tangostandarder som Villoldos ”El choclo” och Gerardo Matos Rodríguez ”La cumparsita”. Andra driver konstformen in i framtiden med nya kompositioner, som Bolotins ”Soniada”, Navarros ”Contra todos los que rayen” och Possettis ”Dalo por hecho”. Här finns länkar till dessa fem tangos:
- ”El choclo” (”Majsen”), Villoldo, 1905, framförd av Plaza’s Orchestra 1996
- ”La cumparsita” (”Den lilla karnevalsmarschen”), Matos Rodríguez, 1916, framförd av Federico’s Orchestra, 1996
- ”Soniada” (ordlek av ”soñar” och ”Sonia” ), Bolotin, framförd av Cuerdas Pop-Temporaneas, 2006
- ”Contratodos los que rayen” (”Utmana alla att besegra på kontrabas”) Navarro, 2013.
- ”Dalo por hecho” (”Consider It Done” eller ”It’s a Deal”), Possetti, 201
Featured image credit: ”Juan Pablo Navarro and his orchestra at Almagro Tango Club, July 2014, Buenos Aires, AR”. Foto taget av författarna.
Podcast: Spela upp i nytt fönster | Ladda ner
Prenumerera: Spela upp i nytt fönster | Ladda ner
Prenumerera: RSS