Blomsterna bärs på en pokerformad blomställning som kallas spadix, som delvis är omsluten av en spathe eller bladliknande huva av varierande färg. Blommorna är dolda för ögat och ligger samlade vid spadixets bas med en ring av honblommor i botten och en ring av hanblommor ovanför dem.
Ovanför hanblommorna finns en ring av hårstrån som bildar en insektsfälla. Insekterna fastnar under ringen av hårstrån och dammas med pollen av hanblommorna innan de flyr och bär med sig pollenet till andra växters spadixer, där de pollinerar honblommorna. När växten är pollinerad vissnar de små håren bort och de fångade insekterna släpps ut.
När blomställningen öppnar sig värms spadixen upp långt över omgivningstemperaturen, på grund av ett fenomen som kallas termogenes. Detta orsakas av den snabba förbrukningen av stärkelse i den cyanidokänsliga andningen, som biokemiskt skiljer sig från den andning som normalt förekommer hos växter. Värmen används för att förånga luktkomponenter, som hos arter med korta ”blomstänglar” orsakar en fekal lukt. Detta lockar i sin tur till sig de små flugor och myggor som ska fångas i blomställningen. Eftersom det kan ta flera dagar innan pollineringen lyckas kan många av de små insekterna ändå dö i blomman på grund av sin korta livslängd. Därför hittas ofta döda insekter i blomställningen när den öppnas, vilket ibland får upphittaren att tro att det är en köttätande växt – men så är inte fallet. Inga matsmältningsenzymer eller liknande komponenter finns närvarande, och faktum är att när den väl har pollinerats börjar hela blomställningen vissna utom den centrala delen, från vilken bären senare kommer fram.
Pollineringsmässigt kan Arum-arterna delas in i två (eller tre) olika grupper. De ”kryptiska” arterna har blomställningen på en relativt kort stjälk, och den lukt som frigörs under termogenesen känns igen för den mänskliga näsan som distinkt fekalisk. Dessa arter besöks av insekter som har något samband med dynga, t.ex. uggelmyggor (Psychodidae) eller svampmyggor (Sciara). I norra Europa finns endast de kryptiskt blommande arterna.
Den andra huvudgruppen kallas ”flagg”-arter, på grund av att blomställningen sitter på en lång stjälk. Dessa arter uppvisar också termogenes, men om en lukt frigörs är den inte igenkännbar för den mänskliga näsan, och det diskuteras om pollinatörer attraheras av en icke igenkännbar lukt, själva termogenesen eller visuell attraktion.
För det sista tycks de närbesläktade A. idaeum och A. creticum inte passa in i någon av de två grupperna. A. creticum verkar tillhöra ”flagg”-gruppen men avger som enda art en behaglig citronlukt. Den till synes ”kryptiska” A. idaeum avger ingen igenkännbar lukt.