Washington skickade en grupp officerare från det amerikanska flygvapnet för att bistå pakistanierna i utredningen, men de två sidorna kom fram till helt olika slutsatser.
Amerikanska slutsatserRedigera
Mrs. Ely-Raphel och brigadgeneral Wassoms änka fick båda höra av amerikanska utredare att kraschen hade orsakats av ett mekaniskt problem som var vanligt förekommande på C-130, och att en liknande incident hade inträffat med en C-130 i Colorado som med nöd och näppe hade undvikit att krascha. Mahmud Ali Durrani skyllde också på C-130:an som enligt honom historiskt sett haft problem.
Robert Oakley, som ersatte Arnold Raphel som USA:s ambassadör efter kraschen och som hjälpte till att sköta utredningen, har också uttryckt denna åsikt. Han har påpekat att 20 eller 30 C-130:or har drabbats av liknande incidenter. Han har identifierat det mekaniska felet som ett problem med hydrauliken i stjärtpartiet. Även om USAF-piloter hade hanterat liknande nödsituationer var de pakistanska piloterna mindre välutrustade för att göra det, eftersom de saknade erfarenhet av C-130 och dessutom flög lågt.
Ronan Farrow uppger att FBI hade en lagstadgad befogenhet att utreda händelsen men beordrades av George Shultz ”att hålla sig borta”. Inte heller CIA gjorde någon utredning. Flygvapnets utredare som hade varit på olycksplatsen uteslöt mekaniskt fel, men deras rapport offentliggjordes inte.
Pakistanska slutsatserRedigera
Några veckor efter kraschen offentliggjordes en 27-sidig sammanfattning av en hemlig 365-sidig rapport av pakistanska utredare, där de sa att de hade funnit bevis för möjliga problem med flygplanets hissförstärkningspaket, samt för att styrkablar hade fransats eller knäckts. Analyser utförda av ett amerikanskt laboratorium visade på ”omfattande kontaminering” av mässings- och aluminiumpartiklar i hissförstärkarpaketet, men enligt rapporten ”är det uteslutet att hissstyrsystemet har misslyckats på grund av ett mekaniskt fel…”. I rapporten citerades flygplanstillverkaren Lockheed som sade att ”även med den nivå av kontaminering som hittades i systemet har de normalt sett inte upplevt några andra problem än slitage”.
Rapporten drog slutsatsen att kontamineringen av hissförstärkningspaketet i värsta fall kan ha orsakat en trög styrning som leder till överstyrning, men inte till en olycka. I avsaknad av en mekanisk orsak drog den pakistanska utredningen slutsatsen att kraschen berodde på en sabotagehandling. De fann inga avgörande bevis för en explosion på flygplanet, men sade att kemikalier som skulle kunna användas i små sprängämnen upptäcktes i mangofrön och en repbit som hittades på flygplanet. De tillade också att ”användningen av ett kemiskt medel för att oskadliggöra piloterna och på så sätt föreviga olyckan förblir därför en klar möjlighet”.
Journalistisk utredningRedigera
Journalist och författare Mohammed Hanif, som blev chef för den urduspråkiga tjänsten på BBC, berättade för den amerikanske journalisten Dexter Finkins att han, när han arbetade i London efter 1996, ”blev uppslukad” av att ta reda på hur Zia mördades. Hanif ”ringde telefonsamtal och undersökte livet för dem som stod i Zias närhet” och försökte bedöma möjliga gärningsmän – ”CIA, israeler, indier, sovjeter, rivaler inom armén”. Han uppgav att han ”möttes av tystnad”. ”Ingen ville prata – inte Zias hustru, inte ambassadörens hustru, ingen i armén…. Jag insåg att det finns ingen chans i helvetet att jag någonsin skulle få reda på det.” Hanif skrev senare romanen A Case of Exploding Mangoes som på ett humoristiskt sätt beskriver fyra mord som alla sker samtidigt. Mördarna är en högt uppsatt pakistansk arméofficer, en fackförening på uppdrag av en fängslad tjänsteman, en kråka på uppdrag av en blind kvinna som fängslats för otukt efter en våldtäkt och sonen till en arméofficer som dödades av Zia.