Lagen om israeliskt medborgarskap

Detta avsnitt beskriver de viktigaste förändringarna i den israeliska lagen om medborgarskap från statens bildande 1948 fram till idag.

För antagandet av lagen

För Israels bildande 1948 var det område som blev Israel en del av det palestinska mandatområdet. Dess invånare var medborgare i Mandatspalestina. Mandatet upphörde abrupt 1948 och staten Israel upprättades under det arabisk-israeliska kriget 1948. Den framväxande staten hade ingen lag om medborgarskap och tekniskt sett inga medborgare. Varken judar eller araber hade officiell medborgarskapsstatus, utan hade identitetskort eller tillfälliga uppehållstillstånd.

Denna underlåtenhet ledde till en mängd rättsliga frågor och israeliska domstolar gav motstridiga ståndpunkter i frågan om medborgarskap. I en fråga som rörde medborgarskap för tidigare palestinska medborgare från mandatperioden, fastslog Tel Avivs distriktsdomstol, med hänvisning till folkrätten, att

varje person som den dag då staten Israel grundades var bosatt på det territorium som i dag utgör staten Israel, också är medborgare i Israel. Varje annat synsätt måste leda till det absurda resultatet av en stat utan medborgare.

Andra domstolar ansåg att tidigare palestinska medborgare från mandatet hade förlorat sitt medborgarskap i och med mandatets upphörande utan att förvärva något annat.Rösträtten för Knessets två första sessioner, 1949 och 1951, baserades därför på bosättning och inte på nationalitet.

Införandet av lagen om medborgarskap och dess konsekvenser

Den 5 juli 1950 antog Knesset lagen om återvändande, en föregångare till den lag om nationalitet som skulle införas senare. Lagen specificerade att ”varje jude har rätt att komma till sitt land som oleh ” men var i övrigt stum i frågan om medborgarskap.

Den första nationalitetslagen var medborgarskapslagen från 1952. Lagen upphävde uttryckligen Palestinian Citizenship Order 1925 retroaktivt från och med dagen för statens bildande. Den räknade upp fyra sätt att förvärva israeliskt medborgarskap, genom återvändande, genom bosättning, genom födelse och genom naturalisering.

De mest kontroversiella bestämmelserna i lagen var de som gällde förvärv av medborgarskap genom bosättning. Även om Israel var den stat som efterträdde Palestinamandatet, erkände lagen inte automatiskt palestinska medborgare som israeliska medborgare. Judiska och arabiska invånare i mandatet blev medborgare på olika sätt: Judar med hjälp av lagen om återvändande medan araber endast om de

1. Förut innehade palestinskt medborgarskap.
2. var registrerade invånare i Israel sedan 1949.
3. var fortfarande registrerade som invånare 1952, den dag då lagen trädde i kraft.
4. Var ”i Israel, eller i ett område som blev israeliskt territorium efter statens grundande, från dagen för statens grundande till dagen för denna lags ikraftträdande, eller kom in i Israel lagligt under den perioden.”

Avsikten med dessa bestämmelser var att begränsa antalet araber som skulle vara berättigade till medborgarskap efter att de stöttat de invaderande arméerna i 1948 års krig. Under kriget hade ett stort antal palestinska araber flytt från de delar av Israel som inte var under arabisk ockupation, och eftersom de inte registrerades som invånare fick de inte israeliskt medborgarskap.

Inte heller fick de medborgarskap i någon av de omgivande arabstater som de sökte skydd i, med undantag av Jordanien, så de blev statslösa. Forskare som har argumenterat för de palestinska flyktingarnas rätt att återvända har hävdat att 1952 års medborgarskapslag utgjorde en ”avnationalisering” och var ett brott mot internationell rätt. Uppskattningarna av antalet arabiska flyktingar 1948 varierar kraftigt, från en hög uppskattning på trekvart miljon arabiska flyktingar till en låg uppskattning på cirka 300 000. Omkring 160 000 araber stannade kvar inom vapenstilleståndslinjerna efter kriget.

Under åren efter 1948 lyckades många internflyktingar och palestinier utanför Israels gränser återvända till sina tidigare bostadsorter. På grund av domstolens strikta tolkning av klausulerna om ”genom bosättning” i medborgarskapslagen, som t.ex. kravet på kontinuerlig bosättning i staten, nekades de medborgarskap och beviljades endast permanent uppehållstillstånd. Detta gjorde att tiotusentals tidigare palestinska medborgare blev statslösa.

Under 1950- och 1960-talen väcktes flera rättsfall av palestinier som ifrågasatte de strikta reglerna för medborgarskap genom bosättning. Frågan avgjordes slutligen 1980, då ytterligare medel för att förvärva medborgarskap genom bosättning ändrades i lagen så att den retroaktivt blev tillgänglig för denna grupp.

Rättslig definition av jude

Samtidigt som lagen om återvändande gjorde det möjligt för alla judar att invandra till Israel, definierade den inte vem som är en jude, vilket förde med sig en del juridiska problem, till exempel fallet Rufeisen mot inrikesministern 1962. Oswald Rufeisen var en polsk jude som hade konverterat till katolicismen och försökte invandra till Israel. Högsta domstolen beslutade att han genom att konvertera till en annan religion hade förverkat sin rätt att återvända. Detta domstolsbeslut skulle komma att slå igenom i den andra ändringen av lagen om återvändande 1970 där ”jude” definierades:

I 1970 utvidgades rätten till inresa och bosättning till personer med en judisk mor- eller farförälder och en person som är gift med en jude, oavsett om han eller hon betraktas som jude enligt ortodoxa tolkningar av halakha eller inte.

4A. (a) De rättigheter som en jude har enligt denna lag och de rättigheter som en oleh har enligt lagen om nationalitet, 5712-1952***, samt de rättigheter som en oleh har enligt annan lagstiftning, tillkommer även ett barn och ett barnbarn till en jude, en judisk maka/make till en jude, en maka/make till ett barn till en jude och en maka/make till ett barnbarn till en jude, med undantag av en person som har varit jude och som frivilligt har bytt religion.

(b) Det ska vara oväsentligt om en jude med vars rätt en rättighet enligt underavsnitt (a) hävdas fortfarande är i livet och om han har invandrat till Israel eller inte.

4B. I denna lag avses med ”jude” en person som är född av en judisk mor eller som har konverterat till judendomen och som inte tillhör någon annan religion.

Denna tolkning skiljer sig från traditionell judisk religiös lag (Halakha), där en person som är född som jude och medlem av en annan religion skulle betraktas som en jude.

Andrag för släktingar till judar

1970 utvidgades lagen om återvändande till att ge samma rättigheter till en judisk maka/make, barn till en jude och deras makar samt barnbarn till en jude och deras makar:

Rättigheterna för en jude enligt denna lag och rättigheterna för en oleh enligt lagen om nationalitet (5712-1952), liksom rättigheterna för en oleh enligt annan lagstiftning, tillkommer även barn och barnbarn till en jude, maka/make till en jude, maka/make till ett barn till en jude och maka/make till ett barnbarn till en jude, med undantag av en person som har varit jude och som frivilligt har bytt religion.

Israels högsta domstol beslutade 1999 att judar eller ättlingar till judar som aktivt utövar en annan religion än judendom inte har rätt att invandra till Israel eftersom de inte längre skulle betraktas som judar enligt lagen om återvändande, oavsett deras status enligt halakah.

Den 16 april 2008 avgjorde Israels högsta domstol ett mål som väckts av ett antal personer med judiska fäder och morfäder, vars ansökningar om medborgarskap hade avslagits med motiveringen att de var judiska messianister. De sökande hävdade att de aldrig hade varit judar enligt halakha och att de därför inte var uteslutna av konversionsklausulen. Detta argument bekräftades i domen, och regeringen gick med på att behandla deras ansökningar på nytt.

Nationalitetsändring 1971

I 1971 antogs den tredje ändringen av nationalitetslagen i Knesset. Ändringen innebar att ett nytt stycke lades till i avsnitt 2 om medborgarskap genom återvändande och löd:

(e)Om en person har uttryckt sin önskan att bosätta sig i Israel, och det rör sig om en person som har erhållit eller har rätt att erhålla en oleh-visering enligt lagen om återvändande, 5710-1950, kan inrikesministern efter eget gottfinnande bevilja honom, efter ansökan, medborgarskap genom återvändande redan innan han har gjort sin aliya.

Förändringen var ett svar på det stora antalet sovjetiska judar under perioden efter sexdagarskriget som nekades utresevisum och därför inte kunde lämna Sovjetunionen.

Familjeåterförening för palestinier

Under 2003 antogs lagen om medborgarskap och inresa till Israel. Ursprungligen tänkt som en tillfällig lag har den sedan dess förlängts vid flera tillfällen och är för närvarande i kraft.

Lagen förbjuder medborgarskap genom familjeåterförening mellan israeliska medborgare och icke-judiska makar från länder som vissa har betecknat som ”fientliga medborgare”, Syrien, Libanon, Irak, Iran och de palestinska territorierna. I januari 2012 bekräftade Israels högsta domstol lagens giltighet.

Att förvärva israeliskt medborgarskap genom ett dekret från inrikesministern lades till 1968 (andra ändringen).

Är ”israelisk” en nationalitet?

Enligt internationell rätt är israeliska medborgare israeliska medborgare som har israeliskt medborgarskap. Den inhemska israeliska lagstiftningen erkänner dock inte någon israelisk nationalitet. Medborgarna registreras främst efter etnisk tillhörighet, varav de viktigaste är judar, araber, druser och cirkassier; utländska nationaliteter som egyptier, georgier och ryssar är också tillåtna. Denna registrering är intryckt på ett israeliskt identitetskort under fältet le’om (לאום), det hebreiska ordet för ”nationalitet” eller ”etnisk tillhörighet”, som medborgarna måste bära med sig hela tiden.

Två stämningsansökningar har lämnats in av medborgare som begär att deras nationalitet ska registreras som ”israelisk” till Högsta domstolen. Båda gångerna har begäran avslagits. Den första var av människorättsaktivisten och psykologen Georges Tamarin 1971, som bar en vädjan till Högsta domstolen för att få sin nationalitetsidentifiering som jude ändrad till israelisk. En enhällig domstol dömde mot honom med argumentet att ”det finns ingen israelisk nation som är skild från det judiska folket.”

2010 ledde den pensionerade professorn i datalingvistik Uzi Ornan, ledare för rörelsen ”I am an Israeli”, och andra israeliska forskare, som Joseph Agassi, en rättsprocess som ifrågasatte detta system och krävde att deras tillhörighet skulle anges som ”israelisk”. Begäran, som till synes handlade om existensen av en ”israelisk nationalitet”, avslogs 2013 av Högsta domstolen med hänvisning till oro för att bevara den israeliska statens judiska karaktär.