Med avseende på musiken påverkades veristerna både av Wagner och av fransk opera (Massenet). Musikaliska grepp var passionerad deklamation av solostämmor, känslomässigt laddade harmonier och melodier, dissonans, hugeness och andra musikaliska grepp som underströk känslosamheten och skulle titulera den då avtrubbade publiken. I denna mening kan man säga att den veristiska operan var en föregångare till televisionen och filmens chockdramatik. Den veristiska musikens ”realistiska” inställning ligger också i det faktum att partituret i en Verismo-opera för det mesta är sammanhängande och inte är uppdelat i separata ”nummer” i partituret, som lätt kan klippas ut och framföras i konsertutdrag (vilket är fallet med de operagenrer som föregick Verismo). Detta är dock inte alltid sant – Cavalleria rusticana, Pagliacci, Tosca och andra verismooperor har arior, duetter och körer som ständigt är utdrag ur konserter. Turandot (som lämnades ofullständig vid Puccinis död) markerar däremot en återgång till en ”nummer”-stil.
Wagners inflytande på verismo
Wagners inflytande på verismo är uppenbart. Första akten av Die Walküre och tredje akten av Siegfried innehåller fröna till många framtida Verismo-fragment och -melodier.
De veristiska kompositörerna skulle tillämpa många av Wagners musikdramatiska innovationer och omvandlingar. Vissa hävdar dock att det finns en grundläggande skillnad i användningen av orkestern mellan Wagner och Verismo: i Wagner behöver orkestern inte nödvändigtvis följa det som sångarna presenterar i fråga om känslor eller till och med innehåll (till exempel när huvudpersonen i Siegfried (andra akten) undrar vilka hans föräldrar är, påminner ett ledmotiv oss om att vi redan har träffat dem i den föregående operan – en uppfattning som ligger utanför Siegfrieds medvetande och som förstärker vår bredare syn på handlingen).
Kända veristiska kompositörer och operor
Även om Bizets Carmen (1875) var den första modiga skiva-av-livet-operan, så kom den sanna verismen i förgrunden 15 år senare i Italien, med den historiska premiären (1890) av Pietro Mascagnis Cavalleria rusticana. Carmen är i huvudsak en arketypisk Verismo-opera: i stället för kungar och grevinnor finns i librettot tjurfäktare, soldater, fabriksarbetare och prostituerade som är indragna i våldsamma passioner och ett mord som bärs upp av svartsjuk ilska. Men musiken är mycket mer elegant – och traditionell – än versimooperans konstanta, knivskarpa känslosamhet (även om den italienska utgivaren av Carmen inte av en slump var någon annan än Edoardo Sonzogno).
Och även om Giacomo Puccini allmänt accepteras som den störste verismo-kompositören, ifrågasätts detta påstående av vissa musikforskare i Italien som placerar honom utanför verismo-skolan. Andra kritiker anser att Puccini endast delvis var inblandad i Verismo. Den mest accepterade moderna uppfattningen är att åtminstone några av hans operor (Tosca, 1900) kan klassificeras som veristiska: den utspelar sig i Italien och skildrar en politisk fånge, en målare och en sångerska som hjärtligt luras av polischefen. Observera dock att endast en av Puccinis operor, den första tredjedelen av Il Trittico, Il tabarro, på ett dramatiskt sätt överensstämmer med det sanna verismoformatet. När termen verismo används mer löst för att beskriva opera som skildrar ”vardagliga” karaktärer skulle man dock kunna postulera att Puccinis mest perfekta ”realistiska” opera är La Bohème. La Bohème (1896) skildrar fyra fattiga konstnärer som lever och arbetar i en smutsig vindsvåning i Paris, och en lika fattig ung flicka som lever av att brodera. (Dessa liv romantiseras dock på ett sätt som är främmande för autentisk verismo).
De mest kända kompositörerna av verismooperan, med undantag för Puccini, var Pietro Mascagni (Cavalleria rusticana, 1890; Rustic Chivalry) , Ruggero Leoncavallo (vars Pagliacci ofta kopplas ihop med Cavalleria), Umberto Giordano och Francesco Cilea. Det fanns dock många andra veristi: Franco Alfano, som dock är mest känd för att ha fullbordat Puccinis Turandot, Alfredo Catalani, Gustave Charpentier (Louise), Eugen d’Albert (Tiefland), Ignatz Waghalter (”Der Teufelsweg” och ”Jugend”), Alberto Franchetti, Franco Leoni, Jules Massenet (La Navarraise), Licinio Refice. Under 1900-talet skrevs enstaka veristiska operor, t.ex. Ermanno Wolf-Ferraris I gioielli della Madonna (1911; Madonnans juveler) och Riccardo Zandonai.
Ett återuppväckt intresse för opera av italiensk verism kan man numera finna över hela världen.