Ungern efter första världskriget
Ungern stod på den förlorande sidan i första världskriget. Efter tillkännagivandet 1919 av de straffrättsliga fredsvillkoren som skulle åläggas Ungern (som bland annat innefattade förlusten av 66 procent av Ungerns territorium från tiden före kriget) avgick koalitionsregeringen efter kriget. Makten föll på en socialistisk-kommunistisk koalition under kommunistledaren Bela Kun. Kun fortsatte med att upprätta en kortlivad ”sovjetrepublik.”
När Kuns regim kollapsade efter en rumänsk invasion i juni 1919 kom amiral Miklos Horthy, som hade varit officer i den österrikisk-ungerska flottan, till makten i spetsen för en konservativ-nationalistisk koalition. Denna koalition upphävde de flesta av de demokratiska reformer som genomförts i Ungern omedelbart efter första världskriget. Horthy tog över som regent för den habsburgske kungen, som aldrig skulle återvända till Ungern, och ledde under de följande 24 åren ett auktoritärt, nästan feodalt aristokratiskt styrelseskick, som dock hade ett fungerande parlament och tillät politisk opposition. Bland dem som motsatte sig den konservativt-aristokratiska oligarkin fanns radikala nationalister och fascister från medelklassen och arbetarklassen. Många av dessa politiker krävde att mer radikala åtgärder skulle vidtas för att ”lösa den judiska frågan.”
Tysklands inflytande
Pressat av inhemska radikala nationalister och fascister hamnade Ungern alltmer under Tysklands inflytande i takt med att den nazistiska regimen konsoliderade sig under 1930-talet. När Tyskland började rita om nationsgränserna i Europa kunde Ungern återta territorium (med tysk och italiensk hjälp). Detta område omfattade södra Slovakien från Tjeckoslovakien (1938), Subkarpathian Rus från det sönderdelade Tjeckoslovakien (1939), norra Transsylvanien från Rumänien (1940) och Backa-regionen från det sönderdelade Jugoslavien (1941). I november 1940 anslöt sig Ungern till axelalliansen. Ungerska trupper deltog tillsammans med tyska trupper i invasionen av Jugoslavien (april 1941) och Sovjetunionen (juni 1941).
Judisk befolkning
Enligt en folkräkning från 1941 hade Ungern, inklusive de nyligen annekterade territorierna, en judisk befolkning på 825 000 personer, mindre än 6 procent av den totala befolkningen. I denna siffra ingick 100 000 konvertiter till kristendomen som enligt ungerska raslagar som antogs mellan 1938 och 1941 klassificerades som judar. De ungerska raslagarna hade sin förebild i Tysklands Nürnberglagar. De upphävde den jämlika medborgarstatus som judar i Ungern fick 1867. Bland andra bestämmelser definierade lagarna ”judar” i så kallade rasistiska termer, förbjöd blandäktenskap mellan judar och icke-judar och uteslöt judar från fullt deltagande i olika yrken. Lagarna förbjöd också anställning av judar i offentlig tjänst och begränsade deras möjligheter i det ekonomiska livet.
Tvångstjänst
Ungersk arbetstjänst 1939 inrättade den ungerska regeringen, efter att ha förbjudit judar att tjänstgöra i de väpnade styrkorna, en tjänst för tvångsarbete för unga män i vapenbärande ålder. År 1940 utvidgades skyldigheten att utföra tvångsarbete till att omfatta alla arbetsföra manliga judar. Efter Ungerns inträde i kriget sattes tvångsarbetarna, organiserade i arbetsbataljoner under ledning av ungerska militärofficerare, in i krigsrelaterade byggnadsarbeten, ofta under brutala förhållanden. De utsattes för extrem kyla, utan tillräckligt skydd, mat eller medicinsk vård och minst 27 000 ungerska judiska tvångsarbetare dog innan den tyska ockupationen av Ungern i mars 1944.
För den tyska ockupationen
Sommaren 1941 deporterade de ungerska myndigheterna omkring 20 000 judar, av vilka de flesta var bosatta i Subkarpaterna Rus och av vilka ingen hade kunnat få ungerskt medborgarskap. Dessa judar deporterades till Kamenets-Podolski i det tyskockuperade Ukraina, där de sköts av nazistiska Einsatzgruppe-detachement. I januari 1942 mördade ungerska militära enheter 3 000 judar och serber i Novi Sad, den största staden i det av Ungern annekterade Jugoslavien. När den tyska regeringen 1942 började utöva påtryckningar på ungrarna för att de skulle överlämna judar som var ungerska medborgare i tysk förvar vägrade dock Horthys premiärminister Miklos Kallay att deportera de ungerska judarna, trots betydande påtryckningar från den inhemska radikala högern. Ironiskt nog slapp de flesta ungerska judar således deportation före den tyska ockupationen 1944, eftersom nazisterna inte direkt kontrollerade sina allierades interna verksamhet.