Sammanfattning
Ossifiering: process att förändras till ett ben eller en benliknande substans
Posterior: anatomisk term som betyder ”längre bak i positionen”
Longitudinell:
Ligament: mjuk vävnad som förbinder och stödjer benen i lederna
Ossifiering av det posteriora longitudinella ligamentet (OPLL) är ett tillstånd där en flexibel struktur som kallas det posteriora longitudinella ligamentet blir tjockare och mindre flexibel.
Det bakre longitudinella ligamentet förbinder och stabiliserar benen i ryggraden. Det löper nästan längs hela ryggraden, från den andra kotan i halsryggen (nacken) hela vägen ner till korsbenet (slutet av ryggraden). Ligamentet gränsar till ryggmärgen.
OPLL förekommer oftast vid halsryggen (ryggraden i nacken).
Här på The Spine Hospital at the Neurological Institute of New York är vi specialiserade på att behandla OPLL.
Symtom
OPLL börjar vanligtvis utan eller med milda symtom. Milda symtom kan vara mild smärta, stickningar och/eller domningar i händerna. OPLL kan också orsaka dysestesi, en obehaglig känsla som följer med beröring. Ibland kan en obehaglig känsla finnas utan någon beröring.
När OPLL fortskrider blir symtomen vanligtvis svårare. Om ligamentet tar upp värdefullt utrymme i ryggmärgskanalen när det tjocknar kan det komprimera (klämma) ryggmärgen, vilket ger upphov till myelopati. Symtom på myelopati (kompression av ryggmärgen) är bland annat gångsvårigheter och svårigheter med tarm- och blåskontroll. OPLL kan också orsaka radikulopati eller kompression av en nervrot. Symtom på cervikal radikulopati inkluderar smärta, stickningar eller domningar i nacke, axel, arm eller hand.
Majoriteten av fallen innefattar en långsam utveckling av symtomen, men i vissa fall kan symtomen plötsligt bli värre efter en lindrig skada.
Causer och riskfaktorer
Orsakerna till OPLL är inte helt klarlagda. Genetiska, hormonella, miljömässiga och livsstilsrelaterade faktorer verkar spela en roll.
OPLL upptäcks vanligen hos män i 50- och 60-årsåldern. Det är vanligast hos personer med asiatisk, särskilt japansk, härstamning.
Tester och diagnos
Om en patient uppvisar symtom som är förknippade med OPLL kan läkaren beställa följande diagnostiska förfaranden:
- Röntgen (även kallad vanlig film) -test som använder osynliga elektromagnetiska energistrålar (röntgenstrålar) för att producera bilder av ben. Mjukvävnadsstrukturer som ryggmärgen, ryggmärgsnerver, diskus och ligament syns vanligtvis inte på röntgenbilder, inte heller de flesta tumörer, kärlmissbildningar eller cystor. Röntgenbilder ger en övergripande bedömning av benens anatomi samt kotpelarens krökning och inriktning. Röntgenstrålar kan användas för att bedöma ryggradens förskjutning eller glidning (även kallad spondylolisthesis), kyfos, skolios samt den lokala och övergripande balansen i ryggraden. Specifika benavvikelser, t.ex. bensporer, förträngning av diskutrymmet, kotkroppsfrakturer, kollaps eller erosion, kan också identifieras på röntgenbilder med vanlig film. Dynamiska, eller flexion/extensionsröntgenbilder (röntgenbilder som visar ryggraden i rörelse) kan tas fram för att se om det finns någon onormal eller överdriven rörelse eller instabilitet i ryggraden på de drabbade nivåerna.
- Computertomografi (CT) – ett diagnostiskt avbildningsförfarande som använder en kombination av röntgenstrålar och datorteknik för att ta fram detaljerade bilder av vilken del av kroppen som helst, inklusive ben, muskler, fett och organ. CT-skanningar är mer detaljerade än allmänna röntgenstrålar.
- Magnetisk resonans (MR)-avbildning – ett diagnostiskt förfarande som använder en kombination av stora magneter, radiovågor och en dator för att producera detaljerade bilder av organ och strukturer i kroppen. Vid MR-undersökningar används ingen strålning. De kanske inte är möjliga hos patienter med vissa implantat eller anordningar, till exempel pacemakers eller gamla aneurysmklipp.
Behandlingar
När symtomen är lindriga och inte progressiva kan OPLL behandlas med icke-operativa åtgärder. Icke-operativa behandlingar kan omfatta smärtstillande läkemedel, antiinflammatoriska läkemedel, antikonvulsiva läkemedel, icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) och topiska opioider.
Hur som helst kan kirurgi övervägas om en patient utvecklar tecken eller symtom på myelopati, till exempel onormala reflexer eller gångsvårigheter, eller om det finns röntgenologiska bevis på skada eller pågående kompression av ryggmärgen.
Kirurgen kan utföra något av följande ingrepp:
- Anterior cervical discectomy with fusion (ACDF)
- Anterior cervical corpectomy with fusion
- Laminectomy
- Laminectomy och fusion.
- Laminoplastik
- Kombinerad främre och bakre ansats
Kirurgen avgör vilken behandling som är bäst för varje patient och situation. Behandlingsbesluten kommer att bero på en mängd olika faktorer, till exempel graden av myelopati, ryggradsdeformitet och antalet berörda segment.
Förberedelser inför ditt möte
Dr. Paul C. McCormick, Michael G. Kaiser, Peter D. Angevine och Patrick C. Reid är experter på att behandla OPLL. De kan också erbjuda dig en andra åsikt.