Gloria Steinem's 'a bunny's tale' – 50 år senare

Femtio år sedan denna månad skapade Gloria Steinem en sensation med den första delen av sin tvådelade serie, ”A Bunny’s Tale”. Vid den tiden var Steinem ett decennium från att bli berömd som medgrundare av tidskriften Ms, men hennes personliga berättelse om att under täckmantel arbeta som kanin på Playboy Club fängslade läsarna och gav dem en inblick i en manlig bastion som få kände till på nära håll.
”A Bunny’s Tale” publicerades i maj- och juninummerna av tidskriften Show, samma år som Betty Friedans ”The Feminine Mystique” och Sylvia Plaths ”The Bell Jar” publicerades. Det är hård konkurrens, men i efterhand står det klart att ”A Bunny’s Tale” kompletterar Friedan och Plath och förtjänar att hedras, snarare än att glömmas bort som den har gjort, för den seriösa muckraking-journalistik den är.
Kärnan i ”A Bunny’s Tale” är Steinems övertygelse att den sexuella revolutionen kommer att misslyckas om männen är de enda som tillåts att definiera den. När Steinem tog sig an Playboy-tidningens grundare Hugh Hefner och hans Playboy Clubs visade hon att hon mer än väl kunde hävda sig mot en motståndare med ett eget medieimperium. År 1960 nådde Playboy en miljon läsare i månaden, och 1963, när ”A Bunny’s Tale” publicerades, blomstrade Playboy Clubs. Hefner, som hade startat Playboy 1953, var på höjden av sitt inflytande och nöjde sig inte med att göra sig själv rik. Han hade 1962 börjat skriva månatliga essäer som han insisterade på skulle bli ”den sexuella revolutionens befrielseproklamation”. Steinem var inte imponerad. Hon tvekade inte att behandla Hefners emancipationsanspråk som smörja. Hon gav sig på honom där han var mest sårbar och visade läsarna vad det faktiskt innebar att arbeta på en Playboy Club.

”A Bunny’s Tale” har formen av en dagbok och rör sig från Steinems ursprungliga beslut att anta aliaset Marie Catherine Ochs till hennes sista dag på jobbet när hon hör en annan Bunny säga om en kund: ”Han är en riktig gentleman. Han behandlar dig på samma sätt oavsett om du har legat med honom eller inte.” Däremellan lär sig Steinem vilka krav som ställs på en Bunny. På klubbens order testas hon för könssjukdomar, och efter att ha blivit anställd får hon veta vilka klubbmedlemmar hon kan träffa (Number One keyholders) och vilka hon inte kan träffa (alla andra).

Hennes nya status lämnar inget utrymme för att tvivla på hur hon betraktas. En vakt hälsar på henne genom att ropa: ”Här kanin, kanin, kanin!”. Klubbens garderobsmästarinna stoppar ner en kemtvättspåse i plast framtill på hennes Bunny-dräkt för att öka hennes urringning.
Till sist kommer jobbet inte i närheten av att betala den veckolön på 200 till 300 dollar som Playboy Club annonserar att Bunnies tjänar. Vid varje tillfälle blir Steinem och de andra kaninerna lurade och lurade. Hon påpekar att de måste betala för underhåll och rengöring av sina kostymer samt för de falska ögonfransar som de förväntas bära. Klubben tar också 50 procent av de första 30 dollar i dricks som de tjänar på mat- och spriträkningar som debiteras. Det är en fälla där ingen vinner för Bunnies, vars sårbarhet Steinem fångade genom att dela med sig av sin prövning. Genom att ta detta tillvägagångssätt i sin artikel gjorde Steinem det som många nya journalister gjorde på 1960-talet när de satte sina personliga erfarenheter i centrum för de händelser de rapporterade om. Tom Wolfe tog denna väg i The Electric Kool-Aid Acid Test, Norman Mailer i The Armies of the Night och Hunter Thompson i Hell’s Angels. I Steinems fall var den stora utmaningen att motstå frestelsen att slå ut mot dem som växelvis var nedlåtande och utnyttjade henne. Hon var tvungen att veta att när ”A Bunny’s Tale” kom i tryck skulle hon bli anklagad för att utnyttja sitt goda utseende. En hemtrevlig kvinna, som Playboy Club klargjorde i sina annonser, kunde inte vara en Playboy Bunny. Sedan ”A Bunny’s Tale” först publicerades har den fått ett eget liv. År 1985 gjordes ”A Bunny’s Tale” till en tv-film på ABC med Kirstie Alley i huvudrollen, och i dag har Steinems berättelse, som hon omdöpte till ”I Was a Playboy Bunny” när hon inkluderade den i en samling av sina egna skrifter, behållit sin fräschör.

I den skrivkurs på högskolan som jag undervisar i, tilldelar jag ofta ”A Bunny’s Tale” till de studenter som vill göra en rapport i första person. Majoriteten av dem börjar med att de inte vet vem Gloria Steinem är och är obekanta med tidningen Ms. Inget av det spelar dock någon roll när de har läst ut ”A Bunny’s Tale”. De är entusiastiska över Steinems djärvhet, och de känner igen en själsfrände när de läser henne.

{{#ticker}}

{{topLeft}}

{{bottomLeft}}

{{topRight}}

{{bottomRight}}

{{#goalExceededMarkerPercentage}}

{{/goalExceededMarkerPercentage}}

{{/ticker}}

{{heading}}

{{#paragraphs}}

{{.}}

{{/paragraphs}}}{{highlightedText}}

{{{#cta}}{text}}{{/cta}}

Påminn mig i maj

Vi kommer att höra av oss för att påminna er att bidra. Håll utkik efter ett meddelande i din inkorg i maj 2021. Om du har några frågor om att bidra är du välkommen att kontakta oss.

• Dela på Facebook
• Dela på Twitter
• Dela via e-post
• Dela på LinkedIn
• Dela på Pinterest
• Dela på WhatsApp
• Dela på Messenger

.