Akademiskt: Jag disputerade i mångkulturell utbildning vid University of Washington i Seattle 2004. Jag fick en tjänst vid Westfield State University i Massachusetts. För närvarande är jag affilierad lektor i pedagogik vid University of Washington i Seattle. Dessutom har jag två hedersdoktorsexamina. Mitt forskningsområde är vithetsstudier och kritisk diskursanalys, där jag spårar hur vithet reproduceras i vardagliga berättelser. Jag har två gånger vunnit Student’s Choice Award for Educator of the Year vid University of Washington’s School of Social Work. Jag har många publikationer och böcker, bland annat Is Everybody Really Equal?: An Introduction to Key Concepts in Critical Social Justice Education, skriven tillsammans med Özlem Sensoy, och som fick både American Educational Studies Association Critics Choice Book Award (2012) och Society of Professors of Education Book Award (2018). År 2011 myntade jag begreppet White Fragility i en akademisk artikel som påverkade den internationella dialogen om rasfrågor. Min bok White Fragility: Why It’s So Hard For White People To Talk About Racism släpptes i juni 2018 och debuterade på New York Times bestsellerlista där den stod kvar i 85 veckor. Den översätts för närvarande till fem språk.
Professionell: Jag har varit konsult, utbildare och facilitator i över 20 år i frågor om ras och social rättvisa. Jag har arbetat med ett brett spektrum av organisationer, inklusive privata, ideella och statliga.
Personligt: ”Jag växte upp fattig och vit. Medan mitt klassförtryck har varit relativt synligt för mig har mitt rasprivilegium inte varit det. I mina ansträngningar att avslöja hur ras har format mitt liv har jag fått en djupare insikt genom att sätta ras i centrum för min analys och fråga mig hur var och en av mina andra gruppplaceringar har socialiserat mig till att samarbeta med rasism. Genom att göra detta har jag kunnat ta itu med mina många olika platser på djupet och hur de fungerar tillsammans för att hålla rasismen på plats. Jag gör nu skillnad på att jag växte upp fattig och vit, för min erfarenhet av fattigdom skulle ha varit annorlunda om jag inte hade varit vit” (DiAngelo, 2006).