Sammanfattning och introduktion
Abstract
Syfte: En översikt över enterala matningsslangar, tekniker för läkemedelsadministration, överväganden vid val av doseringsform, vanliga läkemedelsinteraktioner med enterala formler och metoder för att minimera tubocklusion ges.
Sammanfattning: Enteral nutrition genom en sond är den föredragna metoden för näringsstöd hos patienter som har en fungerande mag-tarmkanal men som inte kan få oral näring. Denna metod för att ge näring används också ofta för att administrera läkemedel när patienterna inte kan svälja på ett säkert sätt. Flera frågor måste dock beaktas vid samtidig administrering av orala läkemedel och enterala formler. Felaktiga administreringsmetoder kan leda till igensatta matningsrör, minskad läkemedelseffekt, ökade biverkningar eller inkompatibilitet mellan läkemedel och formel. Det finns olika typer av enterala sondmatningsrör och de klassificeras vanligtvis efter platsen för insättning och placeringen av den distala spetsen på sondmatningsröret. Flytande läkemedel, särskilt elixir och suspensioner, är att föredra för enteral administrering, men dessa formuleringar kan vara hypertoniska eller innehålla stora mängder sorbitol, och dessa egenskaper ökar risken för biverkningar. Innan fasta doseringsformer administreras genom sondmatning bör man avgöra om läkemedlen är lämpliga att manipulera, t.ex. genom att krossa en tablett eller öppna en kapsel. Läkemedel bör inte tillsättas direkt i den enterala formeln, och matningsslangen bör sköljas ordentligt med vatten före och efter varje administrering av läkemedel. För att minimera interaktioner mellan läkemedel och näringsämnen bör särskilda överväganden göras när fenytoin, karbamazepin, warfarin, fluorokinoloner och protonpumpshämmare administreras via sondmatning. Försiktighetsåtgärder bör genomföras för att förhindra tubocklusioner, och omedelbar intervention krävs när blockeringar uppstår.
Slutsats: För att lyckas med läkemedelstillförsel via enterala matningsslangar krävs att man tar hänsyn till slangens storlek och placering samt ett noggrant val och lämplig administrering av läkemedelsdoseringsformer.
Introduktion
När det orala intaget är otillräckligt eller inte rekommenderas under en längre tid kan patienterna behöva en alternativ metod för matning, antingen enteralt eller parenteralt. Enteral nutrition (EN) genom en sond är den föredragna metoden för näringsstöd för patienter med en fungerande gastrointestinal (GI) kanal. EN erbjuder flera teoretiska fördelar jämfört med parenteral nutrition, bland annat lägre kostnader, större bekvämlighet, färre infektiösa komplikationer och förbättrad immunfunktion hos värden. En annan fördelaktig effekt är förbättrat underhåll av GI-slemhinnans struktur och funktion, vilket möjligen skulle kunna förhindra tarmatrofi och bakterietranslokation.
En annan fördel med enterala matningsslangar är att de ger bekväm tillgång till GI-kanalen; därför används dessa anordningar ofta för läkemedelsadministration hos patienter som inte kan svälja på ett säkert sätt. Flera frågor måste beaktas vid samtidig administrering av orala läkemedel och enterala formler, särskilt vid kontinuerlig sondmatning, eftersom felaktiga administreringsmetoder kan leda till tilltäppta sondmatningsrör, minskad läkemedelseffektivitet, ökade biverkningar eller inkompatibilitet mellan läkemedel och formler. Denna artikel ger en allmän översikt över enterala matningsslangar, tekniker för läkemedelsadministration, överväganden vid val av doseringsform, vanliga läkemedelsinteraktioner med enterala formler och metoder för att minimera tubocklusioner.