Diktaren börjar med att jämföra kärleken mellan sin älskade och sig själv med dygdiga mäns bortgång. Sådana män går bort så fredligt att deras vänner inte kan avgöra när de verkligen är döda. På samma sätt bör hans älskade låta de två avgå i fred och inte avslöja sin kärlek för ”lekmännen”.
Jordbävningar medför skada och rädsla för innebörden av brytningen, men sådan rädsla bör inte påverka hans älskade på grund av den fasta karaktären hos deras kärlek. Andra älskare blir rädda när avståndet skiljer dem åt – ett mycket större avstånd än sprickorna i jorden efter en jordbävning – eftersom kärleken för dem är baserad på den fysiska närvaron eller attraktionskraften hos varandra. Men för poeten och hans älskade är en sådan splittring ”oskyldig”, likt de himmelska sfärernas rörelser, eftersom deras kärlek överskrider det rent fysiska.
I själva verket lägger separationen bara till det avstånd som deras kärlek täcker, likt ett blad av guld, hamrat så tunt att det täcker ett enormt område och förgyller så mycket mer än vad en kärlek som är koncentrerad på en plats någonsin skulle kunna göra.
Han avslutar dikten med en längre jämförelse mellan sig själv och sin hustru och de två benen på en kompass. De är sammanfogade i toppen och hon är perfekt jordad i mittpunkten. När han rör sig längre bort från centrum lutar hon sig mot honom, och när han rör sig i sina cirklar förblir hon fast i centrum, vilket gör hans cirklar perfekta.
Analys
De två första av de nio abab-stanterna i ”A Valediction: Forbidding Mourning” utgör en enda mening och utvecklar liknelsen av en dygdig mans bortgång jämfört med kärleken mellan poeten och hans älskade. Man tror att Donne i själva verket var på väg ut på en lång resa och att han ville trösta och uppmuntra sin älskade hustru genom att visa på den sanna styrkan i deras band. Poängen är att de är andligt bundna till varandra oavsett det jordiska avståndet mellan dem.
Han börjar med att konstatera att den dygdige mannen lämnar livet bakom sig på ett så fint sätt att inte ens hans vänner tydligt kan se skillnaden. På samma sätt förbjuder Donne sin hustru att öppet sörja separationen. För det första är det ingen verklig separation, som skillnaden mellan ett andetag och frånvaron av ett andetag. För det andra skulle en öppen sorg vara en profanering av deras kärlek, på samma sätt som det andliga mysteriet i ett sakrament kan förminskas genom att avslöja detaljerna för ”lekmännen” (rad 8). Deras kärlek är helig, så djupet av innebörd i hans frus tårar skulle inte förstås av dem utanför deras äktenskapliga band, som inte älskar så djupt. När Donne ger sig av bör observatörer inte se några tecken från Donnes hustru som tyder på om Donne är nära eller långt borta eftersom hon kommer att vara så orubblig i sin kärlek till honom och kommer att fortsätta med sina sysslor ändå.
Den tredje strofen antyder att separationen liknar den oskyldiga rörelsen hos de himmelska sfärerna, av vilka många kretsar kring centrum. Dessa enorma rörelser, när planeterna närmar sig varandra och går längre ifrån varandra, är oskyldiga och förebådar inget ont. Hur mycket mindre skulle då inte Donnes frånvaro vara ett förebud. Allt detta skiljer sig från den världsliga rädsla som människor har efter en jordbävning, då de försöker avgöra vad rörelserna och klyftorna betyder.
I den fjärde och femte strofen jämför Donne också deras kärlek med ”sublunära” (jordbundna) älskandes kärlek och finner den senare bristfällig. De andras kärlek har sitt ursprung i fysisk närhet, där de kan se varandras attraktionskraft. När avståndet kommer emellan avtar deras kärlek, men så är inte fallet för Donne och hans älskade, vars andliga kärlek, som är försäkrad i varandras ”sinne”, inte kan minskas av fysiskt avstånd som kärleken hos dem som fokuserar på ”läppar och händer”.
Användningen av ”raffinerad” i den femte strofen ger Donne en chans att använda en metafor som involverar guld, en ädelmetall som raffineras genom eld. I den sjätte strofen skildras separationen som faktiskt en bonus eftersom den utvidgar territoriet för deras kärlek, likt guld som hamras till ”aery thinness” utan att gå sönder (rad 24). Den kan alltså förgylla så mycket mer territorium.
I de tre sista stroferna används en utvidgad metafor där Donne jämför de två individerna i äktenskapet med de två benen på en kompass: även om de har var och en sitt eget syfte är de oupplösligt sammanlänkade i ledet eller vridpunkten i toppen – det vill säga i sin andliga enhet i Gud. Nere på pappret – den jordiska världen – förblir det ena benet stadigt, precis som Donnes hustru kommer att förbli orubblig i sin kärlek hemma. Under tiden beskriver det andra benet en perfekt cirkel runt detta orörliga centrum, så länge som det centrala benet förblir fast på marken och inte avviker. Hon kommer alltid att luta sig åt hans håll, precis som kompassens mittben. Så länge hon inte avviker, ”Thy firmness makes my circle just, / And makes me end where I begun,” back at home (raderna 35-36). De är ett team, och så länge hon är trogen honom kommer han att kunna återvända till exakt den punkt där de slutade före sin resa.