Vilka tester diagnostiserar hiv och aids?
Det finns två huvudsakliga sätt att diagnostisera en hiv-infektion: genom att påvisa viruset direkt eller genom att påvisa antikroppar som bildas mot viruset.
Kroppen bildar antikroppar för att försöka bekämpa hiv, även om antikropparna inte kan utrota viruset. Antikroppstestning görs ofta i två delar. Först utförs ett känsligt screeningtest på blodet. Om screeningtestet är positivt görs ett andra test för att bekräfta att det finns hiv-antikroppar. Typerna av tester har varierat under årens lopp. I början användes vid screeningtestet en enzymkopplad immunoassay (ELISA) med bekräftande test genom Western blot. Denna strategi testade inte för hiv-2, missbedömde ibland hiv-2-infektioner, missade mycket tidiga infektioner där antikroppar ännu inte hade producerats och gav ibland obestämda resultat. Forskare utvecklade nyare tester för att lösa dessa problem. Andra tester tog timmar eller dagar innan de gav resultat, vilket gjorde att människor var tvungna att återvända till kliniken. Snabbtester för hiv (t.ex. Clearview) utvecklades som kunde ge resultat under det första besöket. Vissa tester kan göras hemma utan att man behöver besöka en klinik. För ett självtest eller hemtest köper personen ett kit (t.ex. OraQuick), svabbar insidan av kinden, placerar svabben i den tillförda vätskan och läser av resultaten i ett testfönster. Positiva resultat indikerar behovet av att besöka en klinik för bekräftande testning.
Nya fjärde generationens test kombinerar virusdetektion och antikroppsdetektion. Viral detektion sker genom testning av en komponent av viruset som kallas p24-antigen. Fjärde generationens test påvisar också antikroppar mot både hiv-1 och den mindre vanliga hiv-2, samt antikroppar som bildas i det tidiga sjukdomsstadiet (IgM) och vid kronisk sjukdom (IgG). Utkast till riktlinjer från Centers for Disease Control and Prevention (CDC) 2012 rekommenderar att man använder FDA-godkända fjärde generationens tester som första steg i diagnosen. Om fjärde generationens test är positivt görs ytterligare antikroppstester för att skilja hiv-1 från hiv-2 och för att mäta virusbelastning.
Virusbelastning mäts genom att testa mängden viralt RNA i blodet. Det kan vara användbart för patienter som har förvirrande testresultat, t.ex. ett positivt fjärde generationens test men negativa eller obestämda individuella tester för hiv-1 och hiv-2. I dessa fall ställs diagnosen hiv om viralt RNA påvisas. Om testet av viralt RNA är negativt, ökar möjligheten att resultatet av fjärde generationens test inte var korrekt. Viral belastning används också för att övervaka hur framgångsrik behandlingen av infekterade patienter är. Viral belastning kan också vara användbar för att diagnostisera akut retroviral sjukdom eftersom hiv-antikroppar tar tid på sig att nå detekterbara nivåer.
CDC rekommenderar hiv-testning minst en gång för alla personer mellan 13 och 64 år. Personer med hög risk, t.ex. personer som använder olagliga injicerbara droger eller som har flera sexpartners, bör testa sig oftare. Alla gravida kvinnor bör testas eftersom effektiv behandling dramatiskt kan minska risken för överföring till det ofödda barnet. Offer för sexuella övergrepp bör testas. Personer som har diagnostiserats med en annan sexuellt överförbar sjukdom, till exempel syfilis, klamydia eller gonorré, bör också testas för hiv.
FRÅGA
Vad är hiv? Se svar