” Ibland har till och med jag yttrat de magiska orden” Renton: Aldrig mer, Swanney. Jag har slutat med skiten. Swanney: Menar du allvar? Renton: Ja, aldrig mer. Jag är färdig med den där skiten. Swanney: Det är upp till dig. Renton: Jag ska göra det rätt den här gången. Jag ska få ordning på det. Jag ska sluta med det för gott. Swanney: Den har jag hört förut. Renton: Sick Boy-metoden. Swanney: Den fungerade nästan för honom. Renton: Tja, han har alltid saknat moralisk fiber. Swanney: Han vet mycket om Sean Connery. Renton: Det är knappast ett substitut. Swanney: Behöver du en träff till? Renton: Nej, jag tror inte det. Swanney: För den långa natten som väntar? Renton: Vi kallade honom ”Mother Superior” på grund av hans långa vana. Självklart skulle jag ta ett glas till. Jag hade trots allt arbete att göra. Renton: Det här var typiskt för Mikey Forrester. I normala fall skulle jag inte ha något att göra med den fittan. Men det här var inte normalt. Renton: Vad i helvete är det här?! Mikey Forrester: Opium suppositorier. Perfekt för dina syften. Långsam frisättning. Tar dig ner gradvis. Skräddarsydd för dina behov. Renton: Jag vill ha en jävla träff! Mikey Forrester: Det är allt jag har, kompis. Ta det eller lämna det. Mikey Forrester: Du känner dig bättre nu, eller hur? Renton: Åh, ja, för allt gott de har gjort mig, kunde jag lika gärna ha stoppat upp dem i röven! Jag är ledsen, Jag är ren, Tommy: Gör det dig inte stolt över att vara skotte? Renton: Det är skit att vara skotte! Vi är de lägsta av de lägsta. Avskummet på den jävla jorden! Det mest eländiga, eländiga, underdåniga, patetiska skräp som någonsin skjutits in i civilisationen. Vissa människor hatar engelsmännen. Det gör inte jag. De är bara idioter. Vi, å andra sidan, är koloniserade av idioter. Vi kan inte ens hitta en anständig kultur att bli koloniserade av. Vi styrs av avdankade skitstövlar. Det är ett skitdåligt tillstånd att befinna sig i, Tommy, och all frisk luft i världen kommer inte att göra någon jävla skillnad! Renton: Ursäkta mig, ursäkta mig. Jag vill inte trakassera dig, men jag blev mycket imponerad av det skickliga och stilfulla sätt på vilket du hanterade den situationen. Jag tänkte för mig själv, nu är den här tjejen speciell. Diane: Tack. Renton: Vad heter du? Diane: Diane. Renton: Vart är du på väg, Diane? Diane: Jag ska hem. Renton: Jag går hem. Diane: Det är där jag bor. Renton: Bra. Diane: Vad? Renton: Jag kommer tillbaka med dig om du vill, men jag lovar ingenting. Diane: Tycker du att det här tillvägagångssättet brukar fungera? Eller, låt mig gissa, du har aldrig provat det förut, du brukar faktiskt inte närma dig tjejer. Har jag rätt? Sanningen är att du är en tyst, känslig typ … men om jag är beredd att ta en chans … kanske jag får lära känna ditt inre jag: kvick, äventyrlig, passionerad, kärleksfull, lojal -Taxi! -En liten bit galen, en liten bit dålig. Men, hey, älskar inte vi tjejer det? Renton: Vad är det för fel på oss? Diane: Jaha… vad är det för fel, pojke? Har katten tagit din tunga? Renton: Jag glömde något… Taxichaufför: Hoppar du in eller inte, kompis? Sick Boy: Det är verkligen ett fenomen i alla samhällsskikt. Renton: Vad menar du? Sick Boy: Tja, en gång i tiden har man det, och sedan förlorar man det, och det är borta för alltid. I alla samhällsskikt: George Best, till exempel. Hade det, förlorade det. Eller David Bowie, eller Lou Reed. Renton: Lou Reed, en del av hans solosaker är inte dåliga. Sick Boy: Nej, det är inte dåligt. Men det är inte heller bra, eller hur? Och i ditt hjärta vet du liksom att även om det låter bra så är det faktiskt bara… skit. Renton: Vem mer? Sick Boy: Charlie Nicholas, David Niven, Malcolm McLaren, Elvis Presley… Renton: Okej, okej, så vad är det du försöker säga? Sick Boy: Allt jag försöker göra, Mark, är att hjälpa dig att förstå att The Name of the Rose bara är en liten punkt på en annars oavbruten nedåtgående bana. Renton: Hur är det med The Untouchables? Sick Boy: Jag bedömer den inte alls. Renton: Trots Oscars? Sick Boy: Det betyder ingenting. Det är en sympatiröst. Renton: Just det. Så vi blir alla gamla och då kan vi inte längre klara av det. Är det så? Sick Boy: Ja. Renton: Är det din teori? Sick Boy: Ja. Vackert jävla illustrerad. Renton: Ge mig pistolen. Ge mig pistolen. Sick Boy: Ser du odjuret? Har du det i sikte? Renton: Klart nog, miss Moneypenny! Detta borde inte innebära några större problem! Sick Boy: För att vara vegetarian, Renton, är du en jävligt elak skytt! Renton: Vad står på menyn i kväll, sir? Swanney: Din favoriträtt. Renton: Utmärkt. Swanney: Ert vanliga bord, sir. Renton: Åh, tack så mycket. Swanney: Skulle herrn vilja betala sin räkning i förväg? Renton: Nej, sätt upp den på min räkning. Swanney: Ah, tyvärr måste jag meddela att kreditgränsen nåddes och överskreds för en tid sedan. Renton: Åh, i så fall… Swanney: Åh, hårdvaluta, varför inte, sir, det gör det bra. Man kan inte vara för försiktig när man har att göra med din typ, eller hur? Vill ni ha en förrätt? Lite vitlöksbröd kanske? Renton: Nej, tack. Jag går direkt till den intravenösa injektionen av hårda droger, tack. Langare: Hur mycket vill du ha för den här? Begbie: 20 000. Langare: Jag tror inte att den är värd mer än 15. Renton: Det här var ett riktigt drag för honom. Han behövde inte förhandla. Jag menar, vad fan skulle vi göra om han inte köpte den? Sälja den på gatan? Det kan vi skita i. Begbie: Tja… 19. Givaren: Jag är hemskt ledsen, men jag kan inte gå till 19. Begbie: Jaha, jävla 16 då. Dealer: Okej, då blir det ”Well fuckin’ 16”. Mrs Renton: Vi ska hjälpa dig, min son. Du får stanna här hos oss tills du blir bättre. Vi ska besegra det här tillsammans. Renton: Kanske ska jag, kanske ska jag gå tillbaka till kliniken? Mrs Renton: Nej, inga kliniker, inget metadon. Det gjorde dig bara sämre, det sa du själv. Du ljög för oss, min son. Din egen mor och far! Renton: Du kan ge oss några geléer. Mrs Renton: Nej! Du är värre av det än av heroinet. Ingenting alls! Mr Renton: Det är en ren brytning den här gången. Mrs Renton: Du stannar här, där vi kan hålla ett öga på dig. Renton: Jag uppskattar vad ni försöker göra. Det gör jag verkligen, men jag behöver bara en poäng till. Ge mig bara en träff till. Jag behöver en till jävla träff! Din jävel! Begbie: Ja, det var ett bra jävla skratt, eller hur? Du får svettas ut den där skiten ur ditt system, för jag kommer tillbaka och den är fortfarande här, jag ska fan sparka ut den. Okej? Diane: (berättar medan Renton läser ett brev från henne) Käre Mark, jag är glad att du har hittat ett jobb och någonstans att bo. Skolan går bra för tillfället. Jag är inte gravid, men tack för att du frågade. Din vän Sick-Boy frågade mig förra veckan om jag ville jobba för honom, men jag sa åt honom vart han skulle gå. Jag träffade Spud som skickar sina hälsningar, eller åtminstone tror jag att det var vad han sa. Ingen har sett Tommy på länge, och slutligen har Francis Begbie varit med på tv en hel del den här veckan, eftersom han är efterlyst av polisen i samband med ett väpnat rån i en juvelerare i Corstorphine. Ta hand om dig, med kärlek. Diane (dörrklockan ringer… Renton tittar på brevet igen…) Diane: Francis Begbie (dörrklockan ringer igen…) Renton: (inser att det är Begbie) Åh nej! Begbie: Beväpnat rån? Vad är det? Med en kopia? Jag menar hur kan det vara ett väpnat rån med en jävla kopia? Jävla skandal. Och utrustningen? Titta! De ska vara av massivt silver, det är bara skräp. Det finns unga par som investerar sina förhoppningar i dessa saker och allt. Renton: Det är en skandal, Franco. Begbie: Det stämmer för fan! Begbie: Och jag vill inte ha några nudlar förresten. Jag är fanimej Lee Marvin (dvs. hungrig). Begbie: Tog du med dig korten? Sick Boy: Vad? Begbie: Korten, det sista jag sa till dig var att du skulle tänka på korten! Sick Boy: Jag har inte tagit med dem. Begbie: Det är jävligt tråkigt efter ett tag utan korten. Sick Boy: Jag är ledsen. Begbie: Lite jävla sent, liksom. Sick Boy: Varför har du inte tagit med dem? Begbie: För att jag sa åt dig att ta med dem, din jävla fitta! Sick Boy: Kristus… Renton: Kommer du ut mycket Tommy? Tommy: Nej. Renton: Följer du matchen överhuvudtaget? Tommy: Nej. Renton: Nej, inte jag heller. (Renton sätter sig på stolen…) Tommy: Gjorde du testet? Renton: Ja. Tommy: Är det klart? Renton: Ja. Tommy: Det är trevligt. Renton: Jag är ledsen, Tommy. Tommy: Har du någon utrustning på dig? Renton: Nej, jag är ren. Tommy: Då får du väl lämna in oss då, kompis. Jag förväntar mig en hyrescheck. (Renton ger Tommy några kontanter… Tommy ler, och det gör Renton också…) Tommy: Tack, Mark. Renton: Inga problem. Inga problem. Inget alls. Inte för mig i alla fall. Ändå är det lätt att vara filosofisk när andra stackars fittor har skit för blod. Renton: Vad vill du? Diane: Är du ren? Renton: Ja! Diane: Är det ett löfte då? Renton: Ja, det är det faktiskt! Diane: Lugna dig, jag frågar bara. Är det hasch jag kan känna lukten av? Renton: Diane: Jag skulle inte ha något emot det om det är det. Renton: Men det är det inte. Diane: Det luktar som det. Renton: Du är för ung. Diane: Jag är för ung för vad? Diane: Du blir inte yngre Mark. Världen förändras. Musiken förändras, till och med drogerna förändras. Du kan inte stanna här hela dagen och drömma om heroin och Ziggy Pop. Renton: Det är Iggy Pop. Diane: Vad som helst. Jag menar killen är ändå död. Renton: Iggy Pop är inte död. Han turnerade förra året, Tommy besökte honom. Diane: Poängen är att man måste hitta något nytt. ”Hon hade rätt, jag var tvungen att hitta något nytt, det fanns bara en sak för det.”