Livet vid 60, (mph)

Floridas sandsporre

DET gör ont

Sandsporre är ett grymt ogräs i Florida.

Detta taggiga och smygliknande ogräs är mest anpassat för att växa i Floridas glesa och sandiga jordar samt i de frodiga förortslandskapen. Jag har sett vuxna män ”frysa” i sina spår av den enkla insikten att de stod barfota mitt i en sandsporre – Vad ska man göra? Det är en abrupt läxa för dem som är omedvetna; att trampa på törnena på en sandsporre gör ont, helt enkelt.

ÅRLIG UTBILDNING

Infödda floridianer lär sig tidigt (vanligen genom erfarenhet) att känna igen röda ormbunkar från svarta ormbunkar och att känna igen en sandsporrefläck innan de promenerar in i en. Uttrycket ”Grandpa!” (uttrycket som används när motsträviga sandspurspinnar smärtsamt plockas och avlägsnas från huden) kopplades ihop långt före deras farfars riktiga namn.

Lärdomarna för barn i Florida var i denna ordning; 1) sandspurar gör ont och 2) röda myror biter! (stå inte på en röd myrstack). I början av sextiotalet var det ”normalt” att springa barfota, och sandspurvsplättar i vårt grannskap var vanliga, liksom de känslor som var förknippade med dem. Förskräckelsen och smärtan i överhuden som sandsporer gav upphov till var något som vi alla delade med vår generation av vänner – naturligtvis ansåg vi att alla ”vänner” som föll till en sittande position när de befann sig i en sandsporreplätt var lite ”långsamma” …… Vi lärde oss att hantera sandsporre eftersom det var omöjligt att undvika sandsporre.

VISITORS TO THE SUNSHINE STATE

I början av sjuttiotalet körde jag lastbil över långa sträckor för att försörja mig, och på en viss resa på väg tillbaka från New York blev jag vittne till ett rejält uppvaknande av sandsporre i realtid – det var en nordlig familjs överdådighet som mildrades av det lilla sydliga ogräset.

Håll också i minnet att den stora vindrutan på en lastbil är ungefär som ett ”bildfönster”; föraren av en lastbil lägger märke till det mesta som passerar utanför, det är deras jobb – att sprida information som omger deras lastbil (samtidigt som de kör på ett säkert sätt).

Det hade varit en lång körning under en lång natt, och vid flera tillfällen längs I-95 från New Jersey hade jag lagt märke till ett visst fordon med en viss familj i, som också färdades söderut. Det var inte ovanligt att se samma fordon flera gånger över långa sträckor när man färdades i samma riktning – på samma motorväg. Denna speciella familj och jag körde i ungefär samma tempo så det hände bara att vi korsade varandra flera gånger under vår resa söderut – deras fordon passade verkligen in i profilen för ”turist” – en annan familj som ivrigt väntade på semester i solskensstaten.

Färden nerför I-95 till I-4 och in på centrala Floridas Hwy-27 med den tidiga morgonsolen som gick upp. Återigen dök samma fordon upp i min stora spegel.

THE PROMISED LAND

När de passerade lade jag märke till en ”rastlös” rörelse i baksätet på deras bil, alla verkade krampaktiga och vakna från sin långa resenatt; ”packade som sardiner”. I deras rörelser kände jag förväntan när de tittade bortom dagsljuset samtidigt som de ”petade” varandra för att få armbågsutrymme. De vaknade till sitt ”förlovade land”, landet med solsken och värme – denna New York-familj hade äntligen kommit till ”Florida!”

Jag kunde verkligen känna deras upprymdhet……

Din bil var i fjärran när den saktade in och stannade på vägens högra sida, – dörrarna exploderade och familjen hoppade ut ur bilen och ut på sidan av Highway-27:s frodiga Floridas jord.

När jag närmade mig märkte jag spåren av vänstern där de hade kört genom den tjocka morgondaggen – sedan kände jag igen sandspåren som klamrade sig fast vid bilens däck – och DÅ lade jag märke till ansiktena.

HÄR ÄR GLEET?

När jag rörde mig vidare längs vägen började allting sjunka in i vad som hände – fordonet hade stannat och familjen sprang från bilen ut på den frodiga gröna ytan – det var ett faktum. MEN, det var vid denna tidpunkt som var och en mötte verkligheten inom en Floridas sandbladsfläck. Jag föreställde mig deras övermod när deras vikt troligen tryckte ner deras strumpade fötter på den fuktiga gröna ytan – youch! – Inga tredje steg här – all glädje var plötsligt en förfluten känsla.

Förvånade uttryck av bestörtning, ansikten som var lika livliga som neonskyltar – än i dag är den här familjen från norr fast i mitt minne, precis som de var den morgonen – ”frusna” på den sydgående sidan av Highway-27 och stående på en sandsporre i Florida.

Välkommen till Florida, ”The Sandspur State”

Den gåva som fortsätter att ge

När jag körde vidare mot min hemstad Ft. Myers fortsatte jag att uppskatta det jag hade bevittnat – den här floridianen flinade både på insidan och utsidan. Det verkade då som om min långa tröttsamma resa från New York nu hade förvandlats till en mycket trevlig resa hem – för mig var den här händelsen rolig – riktigt rolig.

Y’all come back y’hear…….

(år senare får detta mig fortfarande att le)

(detta gör det inte)

– Hur tog vi nu bort de där taggarna? pincett/ren nål

För de taggar/splitter som inte kom ut med ”burren” var pincett vårt tredje alternativ (fingernaglarna var det andra). Ibland fungerade det att gå in under det lilla huvudet på törnen med en kniv, försiktigt lyfta uppåt och sedan ta tag i spetsen av splittret med en pincett.

– Inbäddade törnen/splitter (de som man ville ignorera men som inte ”försvann”) följde vi törnenas väg in under huden (ja, jag vet att den är känslig) med en nål, innan vi slet sönder huden ovanför, klämde och lät den komma upp till ytan (ja, den är öm) – ibland hjälpte det att blötlägga den innan den blev blöt. När en tagg/splitter har suttit på plats en längre tid kommer området att förbli ömt och så småningom komma upp, om du har kommit så långt kan du kanske bryta ytan av huden, komprimera området som en böld och få det att komma upp till ytan.

Det är svårt att tro att en enda liten tagg kan orsaka så mycket smärta, men när väl den skyldige är borta – slutar smärtan….