Mellan 1887 och 1889 riktade den brittiske arkeologen W.M. Flinders Petrie sin uppmärksamhet mot Fayum, ett vidsträckt oasområde 150 mil söder om Alexandria. Vid utgrävningar av en stor kyrkogård från första och andra århundradet e.Kr., då det kejserliga Rom styrde Egypten, fann han mängder av utsökta porträtt utförda på träpaneler av anonyma konstnärer, vart och ett förknippat med en mumifierad kropp. Petrie upptäckte så småningom 150.
Från den här historien
Bilderna tycks låta oss titta direkt in i den antika världen. ”Fayumporträtten har en nästan störande verklighetstrogen kvalitet och intensitet”, säger Euphrosyne Doxiadis, en konstnär som bor i Aten och Paris och är författare till boken The Mysterious Fayum Portraits. ”Illusionen när man står framför dem är att man står öga mot öga med någon som man måste stå till svars inför – någon verklig.”
Nästan 1 000 Fayummålningar finns nu i samlingar i Egypten och på Louvren, British och Petrie-museet i London, Metropolitan och Brooklyn-museet, Getty-museet i Kalifornien och på andra ställen.
I årtionden har porträtten legat i ett slags klassificeringslimbo, där de betraktades som egyptiska av grekisk-romerska forskare och grekisk-romerska av egyptierna. Men forskare uppskattar alltmer de häpnadsväckande genomträngande verken och studerar dem till och med med icke-invasiva högteknologiska verktyg.
På Ny Carlsberg Glyptotek-museet i Köpenhamn använde forskare nyligen digital luminescensavbildning för att analysera ett porträtt av en kvinna. De dokumenterade en omfattande användning av egyptiskt blått, ett syntetiskt pigment som innehåller koppar, runt ögon, näsa och mun, kanske för att skapa skuggning, och blandat med rött på andra ställen på huden, kanske för att förstärka illusionen av kött. ”Effekten av realism är avgörande”, säger museets Rikke Therkildsen.
Stephen Quirke, egyptolog vid Petrie-museet och medverkande i museets katalog Living Images från 2007, säger att Fayum-målningarna kan likställas med en gammal mästares målningar – bara att de är cirka 1 500 år äldre.
Doxiadis har en liknande åsikt och säger att verkens konstnärliga värde tyder på att ”renässansens och postrenässansens storheter, som Tizian och Rembrandt, hade stora föregångare i den antika världen”
.