Harmonikaspelare
För protokollet…
Gick med i Muddy Waters band
Little Walter and His Jukes
Hårda år: The End of an Era
Utvald diskografi
Källor
Harmonikastylisten Little Walter Jacobs är den kommersiellt mest framgångsrika bluesartisten från Chicago under efterkrigstiden och fortsätter att attrahera en hängiven skara anhängare. Hans inspelningar som soloartist och sidomusiker med Muddy Waters och Jimmy Rogers band är bland de finaste framträdandena av Chicagoblues-sessioner som fortsätter att studeras och idoliseras av musikaliska artister runt om i världen. Genom att smälta samman stilen hos sin mentor John Lee Williamson med saxofonisten Louis Jordans jump blues varierade Walter munspel, för att citera Paul Oliver i hans verk The Black-well Guide to Blues Records, som en ”duglig men grov hornsubstitut”. Walter var en musiker från landsbygden med en modern känsla för swingmusik och skapade ett förstärkt ljud fyllt av mörka, hemsökande toner och flödande melodilinjer som blev en integrerad del av Chicagobluesens framväxt.
Mion Walter Jacobs föddes som Adams Jacobs och Beatrice Leveige den 1 maj 1930 i Marksville, Louisiana, och växte upp på en gård i Alexandria. Han började spela munspel vid åtta års ålder och lärde sig spela blues genom att lyssna på John Lee ”Sonny Boy” Williamsons inspelningar. Efter att ha lämnat hemmet vid 13 års ålder spelade den unge musikern på små nattklubbar i Louisiana, Arkansas och Missouri.
1947 kom Little Walter till Chicago och försörjde sig genom att spela på gathörnen och i det judiska marknadsdistriktet på Maxwell Street. Walter uppträdde för dricks och handuppräckningar och hans repertoar innehöll valser, polkor och bluesnummer. På Maxwell Street uppträdde han tillsammans med gitarristerna Johnny Young, Othum Brown och Big Bill Broonzy, som blev hans informellt adopterade förmyndare. Vid den här tiden började han också spela gitarr. Den Arkansas-födda gitarristen Moody Jones minns i Chicago Blues hur Walter visade ett djupt intresse för att studera instrumentet: ”Han spelade munspel, men han brukade följa efter mig för att försöka spela gitarr. Han och jag spelade tillsammans, vi gick ut för att tjäna pengar och han ville inte spela munspel. Han ville spela det jag gjorde. Så han lärde sig till slut.”
Little Walters spirande talang ledde till att han 1947 gjorde sin debut på Ora Nelle – ett litet, obskyrt bolag som låg i Bernard och Red Abrams skivaffär på Maxwell Street. Med stöd av Othum Brown på gitarr spelade Walter in numret ”I Just Keep Loving Her”, en bluesboogie som efterliknar Williamson. På baksidan spelade Walter bakom Brown på hans originalkomposition ”Ora Nelle Blues”.
Under denna tid började Little Walters framträdanden på Maxwell Street dra till sig många musikers uppmärksamhet. En invånare i Maxwell-distriktet, gitarristen Jimmy
For the Record…
Född Walter Marion Jacobs den 1 maj 1930 i Marks-ville, LA; dog av en blodpropp i ett gatustrideri den 15 februari 1968; son till Adams Jacobs och Beatrice Leveige.
Började spela munspel vid åtta års ålder, lämnade hemmet vid 13 års ålder för att spela på nattklubbar i Louisiana, Arkansas och Missouri, kom till Chicago 1947 och uppträdde som gatumusikant tills han gick med i Muddy Waters band 1948, lämnade Waters efter att ha fått sin första hitskiva 1952, gick med i Four Aces och spelade in en rad hits under eget namn, bland annat ”My Babe” 1955, fortsatte spela in skivor och uppträdde i slutet av 1950-talet, turnerade i Europa i början av 1960-talet.
Pengar: Vann Blues Unlimited Reader’s Poll som bästa bluesharmonikaspelare 1973.
Rogers minns sitt tidiga umgänge med den unge harmonikaspelaren i Blues Guitar: ”Jag träffade Little Walter… nere på Maxwell Street. Han var ungefär sjutton. Jag tog med honom dit och presenterade honom för Muddy och sa att han var en bra munspelare. Faktum är att Little Walter var ungefär den bästa munspelaren som fanns i Chicago – för bluesen – på den tiden.”
Gick med i Muddy Waters band
Ingenjör Waters lade 1948 till Little Walter till sitt turnéband, som bestod av Rogers på gitarr, Big Crawford på bas och Baby Face Leroy på trummor. Waters lämnade sin gitarr/bas-grupp från Chess Records studio line-up och spelade in med Walter i en trio som producerade den rikstäckande hiten ”Louisiana Blues” 1951. Waters var också med Walter på studioinspelningarna av Little Walter Trio och Baby Face Trio på Parkway. Gitarristen Baby Face Leroys inspelning av ”Rolling and Tumbling”, med Walters munspel och Waters’ brinnande slide-arbete, har av många kritiker och historiker betraktats som en av de mäktigaste Chicagoblueslåtarna som någonsin har spelats in. På senare sessioner för Chess, skrev Jas Obrecht i Blues Guitar, ”smidde Waters och Walter ytterligare sina instrument till en sömlös röst eller skapade fantastiska call-and-response-dialoger.”
Detta kraftfulla musikaliska utbyte finns med på ett antal Chess-sidor, bland annat på Little Walters rhythm-and-blues-hit ”Long Distance Call” från 1951, som ligger på topp tio-listan. Walter, som var med på andra gitarren på inspelningen av ”Honey Bee”, spelade enstaka figurer med subtil, men ändå drivande intensitet. På ”Just a Fool” spelade han gitarr tillsammans med Jimmy Rogers för att skapa en stark Mississippi Delta-inramning bakom Waters sång.
Little Walters bidrag till Waters band, observerade bluesforskaren Alan Lomax i The Land Where the Blues Began, resulterade i förvandlingen av ”blues combo från ett country stråkband till en orkester med vind-plus-strängar”. Med tillägg av trummor och Otis Spanns piano förblev Little Walter den främsta solisten i Waters band, och hans förstärkta munspel producerade hemsökande toner och långa, utdragna, hornliknande böjningar. Den kraftfulla kombinationen Waters-Rogers-Walter fick ett formidabelt rykte. Waters minns i Blues Guitar: ”Little Walter, Jimmy Rogers och jag själv letade efter band som spelade. Vi kallade oss ’headhunters’, för vi skulle gå in och om vi fick chansen skulle vi bränna dem.”
Little Walter and His Jukes
Efter att ha fått en hit med Waters-bandets temalåt för Chess 1952 lämnade Little Walter gruppen. Numret, som ursprungligen var ett obetitlat boogie-instrumental, släpptes som ”Juke”. På baksidan fanns ”Crazy About You Baby”, en originell låt baserad på Sonny Boy Williamsons ”Crazy About You Gal”. Under en turné i Louisiana upptäckte bandet att ”Juke” hade hamnat på listorna. I en intervju i Blues Review minns Rogers att han satt på en klubb när ”här kommer den här låten, så vi reser oss upp och springer till jukeboxen innan skivan är ute”. Vi letade efter numret och hittade det och det stod ’Juke’. Och vi fortsatte att titta på det; det stod ’Little Walter and his Jukes’. Vi frågade: ”Vilka är de där Jukes?”. Det var inga Jukes.”
Little Walter blev så upphetsad när han hörde ”Juke” att han lämnade gruppen och skyndade sig tillbaka till Chicago. När han återvände till staden upptäckte han att Four Aces munspelare, Junior Wells, hade lämnat gruppen för att ta plats i Muddy Waters band; han välkomnade därför omedelbart möjligheten att ansluta sig till Aces, en grupp som bestod av Louis och Dave Myers på gitarr och Freddie Below på trummor.
Dave Myers förklarade i Blues Access: ”Vi gav honom ramarna. Det arbete han behövde var vår typ av arbete för att kunna uttrycka sig på sin spelnivå. Vi var alla snabba och flexibla, och vi var alla i färd med att lära oss mycket olika typer av musik och olika uttryck av musik”. I ledningen av bandet förde Walter med sig en vibrerande känsla av energi och kreativitet. ”Walter var helt enkelt en person som man alltid kunde lära sig något av”, minns trummisen Below i boken till Little Walter. ”Han kallade alltid till repetitioner för att vi skulle gå igenom låtar eller finslipa våra gamla låtar. Det var som om Walter drev en skola där man verkligen kunde lära sig något som man var intresserad av.”
I Chess studios spelade bandet – som nu kallades Little Walter and His Jukes och Little Walter and His Nightcats – in en rad hits, varav många överträffade Muddy Waters band, inklusive 1952 års inspelning ”Mean Old World” och 1953 års utgåvor ”Blues with a Feeling” och den instrumentala klassikern ”Off the Wall”. När Louis Myers lämnade bandet 1954 ersattes han av gitarristen Robert Junior Lockwood, vars lysande fyllningar i jazzstil fanns med på nummer som ”Thunderbird”, ”Shake Dancer” och den hemsökande långsamma bluesen ”Blue Lights”.
Och även om Little Walter höll sig kvar på rytm- och blueslistorna under hela 1954, så var det inte förrän 1955 som han fick sin största hit, med Willie Dixons ”My Babe” – en låt som anpassats från gospelnumret ”This Train”. Trots att Walter till en början inte gillade låten var Dixon, som han skrev i sin självbiografi, fast besluten att övertala honom att spela in den: ”Jag kände att Little Walter hade känslan för den här ’My Babe’-låten. Han var den typen av kille som ville skryta om någon brud, någon han älskade, något han gjorde eller fick med. Han kämpade mot det i två långa år och jag tänkte inte ge låten till någon annan än honom. så fort han gjorde det, Boom! gick hon rakt upp på toppen av listorna.”
Hårda år: The End of an Era
Men samtidigt som Little Walter slog igenom på listorna med ”My Babe” drabbades hans karriär av flera bakslag. Kort därefter lämnade Dave Myers bandet, följt av trummisen Below. Excessivt drickande och en oberäknelig livsstil påverkade kraftigt Walters förmåga som bandledare. ”Han betedde sig ofta som en cowboy”, skrev Mike Rowe i Chicago Blues, ”och han kunde rusa fram till en klubbträff i sin svarta Cadillac med ett gnisslande av bromsarna som fick alla att rusa till dörren för att stirra.”
Och även om Little Walters studioframträdanden i slutet av 1950-talet fortsatte att producera förstklassigt material, så började hans tuffa livsstil att ta ut sin rätt. På 1960-talet hade han ärr i ansiktet från fylleslagsmål. Som Muddy Waters berättade för Paul Oliver under 1960-talet i Conversation With the Blues: ”Han är riktigt tuff, Little Walter, och han har haft det svårt. Han har en kula i benet just nu!” Walters gatuhärdiga beteende resulterade i att han dog i sitt hem den 15 februari 1968 av en blodpropp som han ådragit sig under ett gatustrideri. Han var 37 år gammal.
När han dog lämnade Little Walter efter sig en skivkarriär som saknar motstycke i efterkrigstidens Chicagoblueshistoria. Hans musikalitet har påverkat nästan alla moderna bluesharmonikaspelare. I liner notes till Confessin’ the Blues skrev Pete Welding: ”Hedra Little Walter, som gav oss så mycket och som liksom de flesta bluesmän fick så lite”. Men som en man som levde genom sitt instrument kände Walter ingen annan källa till belöning än behärskningen av sin konst och friheten att skapa musik med ett originellt uttryck.
Väljd diskografi
Little Walter: Chess.
Little Walter: Confessin’ the Blues, Chess.
Little Walter: I Hate to See You Go, Chess.
The Best of Little Walter, Chess.
The Best of Little Walter, Volume II, Chess.
Boss of the Blues Harmonica, Chess.
The Blues World of Little Walter, Delmark.
Little Walter, Chess, 1976.
The Essential Little Walter, Chess, 1993.
Med flera
More Real Folk Blues: Muddy Waters, Chess, 1967.
Muddy Waters: Trouble No More, Singles 1955-1959, Chess, 1989.
Jimmy Rogers: Chicago Bound, Chess.
Anthologier
The Best of Chess, Volume I, Chess.
The Best of Chess, Volume II, Chess.
Chicago Boogie! 1947, St. George Records, 1983.
Källor
Böcker
Blues Guitar: The Men Who Made the Music, From the Pages of Guitar Player Magazine, redigerad av Jas Obrecht, Miller Freeman Books, 1993.
Dixon, Willie och Don Snowden, I Am the Blues: The Willie Dixon Story Da Capo, 1989.
Lomax, Alan, The Land Where the Blues Began, Pantheon Books, 1993.
Oliver, Paul, Conversation With the Blues, Horizon Press, 1965.
Oliver, Paul, The Blackwell Record Guide to Blues Records, Basil Blackwell, 1989.
Palmer, Robert, Deep Blues, Viking Press, 1989.
Rowe, Mike, Chicago Blues: The City and the Music, Da Capo, 1975.
Periodika
Blues Access, sommaren 1994.
Blues Revue, hösten 1994.
Utomatisk information till den här profilen har hämtats från liner notes till Confessin’ the Blues, av Pete Welding.
-John Cohassey