Romersk-katolska kyrkanRedigera
Den ursprungliga katolska kanoniska lagen i ämnet, som syftade till att förhindra hemliga äktenskap, fastställdes i kanon 51 av Lateran IV-konciliet år 1215; fram till dess gjordes offentliga tillkännagivanden i kyrkan av äktenskap som skulle ingås endast i vissa områden. Konciliet i Trento den 11 november 1563 (Sess. XXIV, De ref. matr., c. i) preciserade bestämmelserna: innan ett äktenskap firas ska namnen på de avtalsslutande parterna offentliggöras offentligt i kyrkan under mässan, av båda parternas kyrkoherdar under tre på varandra följande heliga dagar. Även om kravet var okomplicerat i kanonisk rätt uppstod ibland komplikationer i ett äktenskap mellan en katolik och en icke-katolik, när en av parterna i äktenskapet inte hade en hemförsamling i den romersk-katolska kyrkan.
Traditionsenligt lästes banns upp från predikstolen och publicerades vanligtvis i församlingens veckoblad. Före 1983 krävde kanonisk lag att banns skulle tillkännages, eller ”begäras”, i båda parternas hemförsamlingar under tre söndagar eller heliga förpliktelsedagar före äktenskapet. Enligt kanon 1067 i 1983 års kod för kanonisk rätt ska normerna för offentliggörande av banns fastställas av varje enskild nationell eller regional biskopskonferens.
På vissa ställen var de ord som en gång uttalades av prästen: ”Jag publicerar bannlysningen av äktenskapet mellan (partens namn) från…….. församling och (den andra partens namn) från denna församling. Om någon av er känner till en orsak eller ett rättvist hinder för att dessa personer inte ska förenas i det heliga äktenskapet, ska ni tillkännage det. Detta gäller för (första, andra, tredje) gången ni frågar.”
Äktenskapslicenser infördes på 1300-talet för att göra det möjligt att avstå från den vanliga uppsägningstiden enligt bannlysningen, mot betalning av en avgift och tillsammans med en försäkran under ed om att det inte fanns något kanoniskt hinder för äktenskapet.
Den romersk-katolska kyrkan avskaffade kravet 1983, eftersom den ökade rörligheten hade begränsat användbarheten av detta som ett sätt att avgöra om det fanns hinder för äktenskap. Många församlingar publicerar dock fortfarande sådana meddelanden i kyrkobulletiner.
AnglikanskEdit
Till skillnad från den lutherska kyrkan bröt varken den lutherska kyrkan eller Engelska kyrkan med den romersk-katolska kyrkan när det gällde kravet på offentliggörande av bannsignaler (eller motsvarande) före äktenskap. (Ett motsvarande meddelande krävdes inte i de ortodoxa kristna kyrkorna, som använde en annan metod för att kontrollera rätten att gifta sig). Brytningen mellan vissa protestanter och den romersk-katolska kyrkan gällde vad som skulle utgöra ett hinder för äktenskap (Engelska kyrkan erkände till exempel omgifte efter skilsmässa under vissa omständigheter), snarare än hur hinder för äktenskap skulle identifieras.
I England var ett äktenskap enligt bestämmelserna i Lord Hardwickes lag från 1753 endast rättsligt giltigt om banns hade utlysts eller om en vigsellicens hade erhållits, vilket kodifierade tidigare praxis inom Engelska kyrkan. Genom denna lag, 26 Geo. II, c.33, krävdes att bannsignalen skulle läsas högt tre söndagar före bröllopsceremonin i båda parters hemförsamlingskyrkor. Om denna formalitet inte uppfylldes var äktenskapet ogiltigt, såvida inte biskopens licens (en vanlig licens) eller den särskilda licensen från ärkebiskopen av Canterbury hade erhållits. Detta lagstadgade krav ledde till att romersk-katoliker och andra icke-konformister var tvungna att gifta sig i Engelska kyrkan, ett krav som upphävdes genom lagstiftning 1836.
För 1754, då Lord Hardwickes lag trädde i kraft, var det möjligt för utbrytande par att gifta sig i hemlighet av en ordinerad präst (en populär plats var Fleet Prison, ett skuldfängelse i London, där präster som var villiga att fira oregelbundna äktenskap kunde hittas). Efter lagen var elopers tvungna att lämna England och Wales för att ingå äktenskap samtidigt som de undvek dessa formaliteter. Skottland, särskilt Gretna Green, den första byn över gränsen från England, var den vanliga destinationen, men blev mindre populär efter 1856 när den skotska lagen ändrades så att det krävdes 21 dagars vistelse. Isle of Man var också populärt under en kort tid, men 1757 antog Tynwald, öns lagstiftande församling, en liknande lag, med den extra påföljden att präster från utlandet som gifte sig med par utan banns, skulle ställas i skamvrån och få öronklippning. Dessa detaljer förekommer ofta i melodramatisk litteratur som utspelar sig under denna period.
Inom 1656 (under samväldet eller protektoratet) registreras i församlingsregistret för St Mary le Crypt i Gloucester att äktenskapsannonser ”publiceras av Bellman” – stadsutroparen.
Formuleringen av bannar enligt Engelska kyrkans riter är följande:
- Jag publicerar bannar för äktenskap mellan NN av … och NN av …
- Detta är första/andra/tredje gången som man frågar. Om någon av er känner till orsak eller ett rättvist hinder för att dessa två personer inte ska förenas i det heliga äktenskapet, ska ni tillkännage det. (Book of Common Prayer 1662) eller
- Detta är första/andra/tredje gången ni frågar. Om någon av er känner till något lagligt skäl till varför de inte får gifta sig med varandra skall ni tillkännage det. (Common Worship 2000)
Royal Assent gavs till ”Church of England Marriage (Amendment) Measure” den 19 december 2012. Dessförinnan, eftersom endast bönboksorden var inskrivna i 1949 års äktenskapslag, borde den ordalydelsen rimligen ha använts. I sina anteckningar till 2012 års lagförslag angav dock Church of England’s Legal Office följande: ”På vissa ställen har den alternativa formen, som anges i Common Worship, använts under en tid. Det finns inga juridiska problem med äktenskap som har vigts efter offentliggörandet av bannsedlar i den formen eftersom det juridiska innehållet i orden är detsamma som den form som finns i Book of Common Prayer. Det kommer dock nu att finnas en lagstadgad grund för användningen av den alternativa formen.”
Måttet från 2012 innebar två ändringar:
(1) Lagstadgad befogenhet för användningen av den form av ord för offentliggörande av bannar som finns i Common Worship: Pastoral Services (som ett valfritt alternativ till ordformen i Book of Common Prayer);
(2) Banns måste offentliggöras på tre söndagar vid ”huvudgudstjänsten” (i stället för som tidigare vid ”morgongudstjänsten”) och, som ett valfritt alternativ, kan de dessutom offentliggöras vid någon annan gudstjänst under dessa tre söndagar.
MethodistEdit
African Methodist Episcopal Church (genom dess publicering av 1996 års Book of Discipline) och Free Methodist Church, båda en del av World Methodist Council, innehåller en rubrik för uppläsning av banns.
The Methodist Episcopal Church innehöll en rubrik för att eliminera formuleringen för att förkunna banns runt 1864.