Vi kan inte se tills vi har ansikten

Till vi har ansikten är min favoritroman av C. S. Lewis. Han skrev att det också var hans favorit, även om boken, när den kom ut, inte togs emot väl av allmänheten och aldrig fick någon större ryktbarhet. Än idag är det få människor som ens vet att han skrev boken.

Jag tror att en del av problemet är att även bland dem som har läst boken är det få som förstår vad den handlar om. Jag är på intet sätt någon C. S. Lewis-expert, men när jag försöker läsa igenom andra saker som C. S. Lewis har skrivit har jag snubblat över några uttalanden av honom om den här boken, som jag tror kastar lite ljus över dess innebörd.

Låt mig försöka dela med mig av denna innebörd till er, utan att förstöra handlingen i boken alltför mycket.

Boken berättar historien om tre prinsessor, Orual, Redival och Psyche. Eftersom deras far kungen inte hade några söner var Orual förutbestämd att bli drottning, men hon var väldigt ful. Redival, mellansystern, var vacker, men också lascitiv och fåfäng. Den tredje systern, Psyche, var dock välsignad med gudarnas skönhet och temperament. Hon var inte bara vacker utan också klok och snäll. Jag kan egentligen inte berätta mycket mer om historien utan att förstöra den, förutom kanske att säga att efter mycket smärta, tragedi och svek blir Orual drottning och regerar i många år.

När hon är i slutet av sitt liv skriver hon ett klagomål mot gudarna. Hon hävdar att trots att hon inte har gjort något annat än att tjäna och hedra dem i hela sitt liv, har de inte gett något i gengäld förutom smärta, sorg och förstörelse. Hon inser att hon är maktlös inför dem, men hon känner att om det finns något hon kan göra mot dem så är det att göra sitt klagomål känt genom att skriva det i en bok och göra den tillgänglig för människor överallt att läsa. Den boken är den första delen av C. S. Lewis Till We Have Faces.

Men efter att hon skrivit färdigt sitt klagomål får hon en vision. En vision om hennes liv. En vision av hennes liv som spelas upp på nytt, men inte ur hennes perspektiv, utan ur det gudomliga perspektivet, gudarnas perspektiv. Det är de som såg hela bilden, medan hon bara såg sin lilla del. Och denna vision visar henne att hon har haft fel i sin ilska, sitt hat och sin bitterhet mot gudarna. Det var inte de som behandlade henne så felaktigt, utan hon som behandlade andra felaktigt. Det var inte de som straffade henne och förstörde hennes liv, utan det var hennes egna handlingar och beteende som förde smärta över henne.

Men även då tog gudarna hennes handlingar, som hade orsakat så mycket smärta för så många människor, och använde dem för att åstadkomma gott i andras liv, särskilt i andras liv som hon älskade innerligt.

När hon lärde sig allt detta skrev hon en andra bok, som hon avslutar med följande uttalande:

Jag avslutade min första bok med orden ”inget svar”. Jag vet nu, Herre, varför du uttalar inget svar. Du är själv svaret. Inför ditt ansikte dör frågorna bort. Vilket annat svar skulle räcka? Bara ord, ord; att ledas ut i strid mot andra ord. Länge hatade jag dig, länge fruktade jag dig. Jag kanske-

Och med det dog hon.

Här, tror jag, finns bokens budskap: Vi har inga ansikten förrän Gud skapar ett åt oss, och det gör han bara genom att forma ett av soporna i våra egna liv. Tills vi lär oss att se oss själva tydligt för vilka vi verkligen är, ser vi ingenting tydligt alls. I den här boken ställs Orual ansikte mot ansikte med sig själv och hatar vad hon ser. Men det är först när hon ser sin själs förvridna ansikte som hon får ett nytt ansikte, ett vackert, glänsande, strålande gudarnas ansikte. Det mest kritiska uttalandet i boken är detta:

Jag såg väl varför gudarna inte talar öppet till oss och inte heller låter oss svara. Tills ordet kan grävas fram ur oss, varför skulle de höra det babbel som vi tror att vi menar? Hur kan de möta oss ansikte mot ansikte tills vi har ansikten? (s. 294).

Här är några andra citat från boken som öppnade mitt sinne i förundran:

För allt vad jag kan se är den enda skillnaden att det som många ser kallar vi för verkligt, och det som bara en ser kallar vi för en dröm. Men saker som många ser kanske inte har någon smak eller ögonblick i sig alls, och saker som bara visas för en kan vara spjut och vattenspjut av sanning från själva sanningens djup (s. 277).

När hon står inför rätta inför gudarna har hon denna dialog med en annan person som är där:

”Jag kan inte hoppas på barmhärtighet”.

”Oändliga förhoppningar – och rädslor – kan båda vara dina. Var säker på att vad du än får, så får du inte rättvisa.”

”Är gudarna inte rättvisa?”

”Åh, nej, barn. Vad skulle det bli av oss om de var det?” (s. 297).

Det är citat som dessa från en mästerlig historieberättare som C. S. Lewis som gör Till We Have Faces till en sådan fantastisk bok.