Tidigare i veckan tillkännagav NBC planer på att följa upp sin enormt framgångsrika liveversion av The Sound of Music med en liveanpassning av musikalversionen av Peter Pan. Valet verkar vara en självklarhet: År 1955 sände nätverket en direktsändning av Broadwayproduktionen med Mary Martin i huvudrollen till 65 miljoner tittare, och den versionen har sedan dess blivit en älskad kulturell institution genom senare sändningar och hemvideor.
Vad som är överraskande är den föreslagna rollbesättningen. NBC Entertainments ordförande skämtade först om att han vill ha Miley Cyrus i titelrollen, för att sedan ”antyda” att Peter Pan kan spelas av en manlig skådespelare i stället. Detta är en stor sak för fansen, eftersom karaktären nästan alltid spelas av en kvinna. Varför har så få män klivit in i rollen som den evigt unga pojken?
Till en början kan en producents intressen, logistiken för rollbesättning och till och med engelsk lag ha spelat en roll. Därefter blev det tradition. I sin bok från 1979, J.M. Barrie and the Lost Boys: The Real Story Behind Peter Pan, berättar den engelske författaren och regissören Andrew Birkin om bakgrunden till de första scenproduktionerna. Broadwayproducenten Charles Frohman gick entusiastiskt med på att producera pjäsen och gav författaren ett par förslag. Barries arbetsnamn var Den store vite fadern, vilket är vad Barrie låter indianerna kalla Peter Pan. (Den frasen har ett osäkert ursprung men användes – och används fortfarande – av vissa indianer för att referera till vita ledare). För det andra bad Frohman att huvudrollen som Peter i Amerika skulle spelas av hans skyddsling Maude Adams. Frohman resonerade att en man skulle vara fel för rollen, och om de tog en pojke som rollinnehavare skulle de andra barnen ”behöva minskas i proportion”. Enligt engelsk lag var det förbjudet att använda minderåriga under 14 år på scenen efter kl. 21.00. Så det blev en kvinna.
Nina Boucicault, syster till föreställningens regissör Dion Boucicault, valdes till huvudrollen i England, och hon spelade rollen i december 1904. (Adams var inte tillgänglig för arbete förrän sommaren därpå, så Frohman, ”otålig att se pjäsen producerad”, satte upp West End-produktionen med Boucicault först, i tid till jul).
Som Birkin förklarade för mig via e-post, fick skådespelerskorna Cecilia Loftus och Pauline Chase roller under de säsonger som följde på den första Londonproduktionen, och ”till och med stumfilmen från 1924 hade en flicka – Betty Bronson – som spelade Peter”. Därefter blev det vanligt med en kvinna i sceniska adaptioner, och i de flesta framstående produktioner har en kvinna spelat titelrollen.
Jerome Robbins musikalversion, med Mary Martin som rollfigur, förlängde denna tradition. Endast en man, Jack Noseworthy, har spelat denna version av Peter på Broadway, och han var inhoppare i Jerome Robbins’ Broadway, en antologi med musikalnummer från olika föreställningar (Charlotte d’Amboise var huvudrollsinnehavaren Peter Pan). Endast en sång innehöll den luriga pojkkaraktären.
Det har funnits några få undantag på senare tid. Sedan 1980-talet har Royal Shakespeare Company ofta anställt vuxna manliga skådespelare i sin produktion av pjäsen, och gör det för närvarande med skådespelaren Sam Swann. I Broadway- och off-Broadway-produktioner av ”prequel” till Barries berättelse, Peter and the Starcatcher, har manliga skådespelare medverkat. Och i nästan alla filmatiseringar har Peter spelats (eller röstats) av en man.
Enligt Birkin önskade Barrie alltid att en pojke skulle spela Peter på scenen, även om han aldrig levde för att se det ske. (År 1921 försökte han övertala Charlie Chaplin att regissera och spela huvudrollen i en filmversion. Chaplin övervägde det, men filmen kom aldrig att förverkligas). Om NBC lyckas ge rollen till en man kommer den att ansluta sig till de andra undantagen som en uppfyllelse av författarens önskemål.
Vilken ung kille – förutom den förmodat pensionerade Justin Bieber – skulle ha stjärnglans nog att dra in tittarsiffror på samma sätt som Carrie Underwood gjorde för The Sound of Music? Jag kommer inte att tänka på någon. Men Birkin tror inte att åldern spelar någon roll. ”Det är andan som är viktigare än bokstaven”, säger han. ”Jag har alltid älskat Tyrone Guthries kommentar om att en skådespelare som spelar Peter måste vara ”känslig som en mal, dödlig som en bomb”. ”