En av de kanske mest kontroversiella och potentiellt farliga psykologiska diagnoserna är den så kallade ”Multiple Personality Disorder” (MPD), som omklassificerades som ”Dissociative Identity Disorder” (DID) i den tidigare versionen av DSM (dvs, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, 4th Edition, mer känd som DSM-IV) och bibehålls i den nuvarande utgåvan, DSM-5.
Kortfattat innebär MPD eller DID flera egenskaper, varav den främsta är närvaron av två eller fler distinkta identiteter eller personlighetstillstånd, var och en med ett eget varaktigt mönster för att tänka, uppfatta och relatera. I den stora majoriteten av dessa fall finns det en rapporterad historia av extrem ångest, vanligen till följd av traumatiska övergrepp eller försummelse.
I misstänkta fall av MPD eller DID tar minst två av dessa identiteter eller personlighetstillstånd (ibland kallade ”alters”) återkommande kontroll över personens beteende. Personen är då oförmögen att minnas viktig personlig information som är för omfattande för att förklaras av vanlig glömska.
Det faktum att den mentala hälsovården omklassificerade MPD till DID visar att själva begreppet störning är instabilt, öppet för debatt och svårt att fastställa. Trots detta finns det vissa psykologer som verkar nästan gifta sig med diagnosen och hävdar att dussintals av deras klienter lider av tillståndet. Jag känner faktiskt till en psykiater som ägnar sin praktik åt DID-fall och som hävdar att antalet personer som lider av det i den allmänna befolkningen är enormt stort.
I själva verket är det så att om MPD eller DID ens existerar så är det förvånansvärt sällsynt. Faktum är att inom mitt professionella nätverk har inte en enda kompetent terapeut som jag känner till någonsin sett ett legitimt fall av DID. Således har aldrig, enligt min erfarenhet, bland dussintals kliniker som har behandlat bokstavligen tusentals klienter under årtionden av klinisk praktik, en enda person någonsin identifierats som en bona fide DID-patient.
Även det berömda fallet med ”Sybil”, vars bisarra odyssé genom labyrinten MPD sålde miljontals böcker och ledde till en Emmy-belönad TV-miniserie, har avslöjats som en total bluff och ett fullständigt bedrägeri. (Se Debbie Nathans nya bok Sybil Exposed: The Extraordinary Story Behind the Famous Multiple Personality Case”, som bygger på ett arkiv med brev från John Jay College of Criminal Justice som avslöjar hur tre kvinnor (alla nu döda) skapade vad de kallade ”Sybil Inc.” för skoj, berömmelse och vinst. Det fungerade ganska bra, eller hur?)
Faran för konsumenten är alltså att om en terapeut utan att ifrågasätta det köper etiketten, kommer terapeuten sannolikt att hitta eller, ännu värre, tillverka bevis som stöder diagnosen. Ännu mer alarmerande är att vissa kliniker faktiskt uppmuntrar beteenden som verkar överensstämma med etiketten, vilket ökar sannolikheten för att klienten kommer att bete sig mer som etiketten och börja ”passa” in i denna diagnostiska kategori.
Nettoresultatet är att den verkliga, underliggande psykologiska störningen inte kommer att behandlas på rätt sätt och klienten kommer att misslyckas med att få några verkliga terapeutiska fördelar av ”behandlingen”. Ännu värre är att han eller hon kan skadas på grund av den vanliga betoning som DID-terapin lägger på ”återvunna minnen”, vilket i sig är en oerhört problematisk fråga.
Nu förnekar jag inte att människor kan ha konstiga, osammanhängande, minneslösa och fragmenterade upplevelser, och jag fördömer inte heller diagnosen DID helt och hållet. Det är möjligt att vissa olyckliga människor som har drabbats av fruktansvärda övergrepp, försummelse eller trauma faktiskt kan lida av någon sjukdom som liknar detta tillstånd.
Sedan dess, innan man sätter etiketten MPD eller DID på någon, måste andra mer rationella förklaringar till beteendet uteslutas, såsom allvarliga medicinska eller allvarliga neurologiska tillstånd (t.ex, anfallssjukdomar), drogförgiftning eller kanske mer trovärdiga psykologiska störningar som posttraumatiskt stressyndrom, psykoser, fiktivitetsstörning, falskspel eller extrema personlighetsstörningar.
Summan av kardemumman: Baserat på de bevis jag har sett är MPD eller DID inte en utbredd eller vanlig störning – trots att vissa utövare insisterar på det. Om det faktiskt existerar, beror det troligen på en djupgående neurologisk sjukdom, inte på ett psykiatriskt tillstånd.
Håll dig i minnet: Tänk väl, handla väl, må bra, må bra, må bra!