Var den förälder som skriver ”Inga gåvor” på inbjudan till ditt barns födelsedagsfest

Kanske har du till och med funderat på att göra det själv vid något tillfälle. Jag vet att jag har gjort det varje gång jag har planerat ett kalas för min femåriga dotter. Vi har mycket saker och det skulle vara bättre att ha mindre av dem. (Har du hört att färre leksaker att välja mellan hjälper barnen att leka mer kreativt och att de nya leksakerna kanske ändå spionerar på dem och att det är fantastiskt vad unga hjärnor kan göra med skräp)? Anti-konsumtion! Altruism! Upplysning!

Och ändå – en timid axelryckning – man kan inte låta bli att ha födelsedagspresenter, eller hur? Min dotter, som alla barn, älskar att öppna presenter, och många av de saker som hon har fått genom åren från snälla, omtänksamma vänner har blivit väl omtyckta (och för alla andra saker säger vi ett uppriktigt ”tack” och placerar dem lugnt på hyllan för återgåvor). Det är en djupt förankrad social norm att ge och ta emot gåvor på födelsedagar. Och hur är det med mormor? Vad säger du till mormor? Hur ändrar man traditionen?

Det gör man bara.

Det som får mig att gå över gränsen är denna Twittertråd av en kvinna som går under namnet Moist Towelette. Förra veckan skrev hon, på ett djupt sårbart sätt, om hur alienerande det är att vara fattig eller pank när alla dina vänner är ekonomiskt bekväma. I tråden länkade hon till en tidigare diskussion där hon talade om hur svårt det är när hennes barn bjuds in till födelsedagsfester.

Här är hela tråden:

Ungarna var inbjudna till en födelsedagsfest i helgen och jag hatar verkligen att jag måste skuldsätta mig ytterligare för att köpa en present till det här barnet.

Men det ska jag. För jag har varit det där barnet som går på födelsedagsfester med en riktigt billig present, eller ingen alls, och det är så pinsamt.

Och det här barnets föräldrar är välbärgade också. Tillsammans tjänar de förmodligen minst tre gånger mer än vad jag gör. Och har rika föräldrar. Suck.

När mina barn sedan får dyra födelsedagspresenter av andra barn känner jag mig hemskt dålig eftersom jag vet att jag inte kan återgälda tjänsten.

Tänk på vem du bjuder in och om de kommer att ha råd med en present. Att köpa presenter kan öka/bli en ekonomisk påfrestning för vissa.

Och hur gärna jag än skulle vilja komma tomhänt vill jag inte att mina barn (eller andra) ska känna att de är de udda. Jag kan helt enkelt inte.

Saken är den att man aldrig vet vem som kanske kämpar. Genom att skriva ”inga gåvor, tack” på dina inbjudningar förklarar Moist Towelette: ”Människor som kan och vill ge dig något kommer ändå att göra det. Men det ger en utväg till människor som inte kan.”

Det finns sätt att blidka dem som verkligen vill ge något. Det mest populära verkar vara att be om donationer till en viss sak och låta folk anonymt bidra med vad de har råd med. (Skriv bara inte ”i stället för”. Det är ett barnkalas, inte en kotiljong.)

Om vännerna skickar ett sms till dig och frågar: ”Kom igen, menar du verkligen att du inte vill ha några gåvor?”, säg: ”Ja, det gör jag”. Min väninna skrev ”Inga presenter, tack” på födelsedagsinbjudan till sin ettårige son, och hon var bestämd med det. Hon skickade till och med meddelanden till gästlistan ett par gånger för att påminna folk. På festen såg jag inga presenter – bara en hög med födelsedagskort. Som gäst verkade gesten inte smaklös eller konstig – jag uppskattade för min del att jag inte behövde köpa ännu en uppstoppad giraff som förmodligen skulle hamna i Goodwill-donationshögen inom några månader.

Mormor kan köpa en present till barnet. Det är okej.

Och när det gäller hur du ska förklara det för ditt barn, prata om att det bara är så roligt att tillbringa dagen och fira med vänner. Det är det som är viktigt. Ge en egen present om du vill. Eller ännu bättre, en upplevelse.

Du kan orsaka viss förvirring i början, men all förändring gör det. I slutändan kommer vi alla att tacka dig. Det är dags.