Organisationer brukar skapa och använda sina egna kodfraser. Inte på ett ondskefullt sätt, utan bara som en självklarhet. Så vi har ”Occams rakkniv” för vetenskapsmän, ”quod erat demonstratum” för advokater och ”Bills vän” för de anonyma alkoholisterna.
Bill Wilson och Dr. Bob Smith grundade AA. Eftersom medlemmarna håller fast vid sin anonymitet släpper de sina efternamn, vilket gör Bill W. till det ”korrekta” sättet att referera till mr Wilson. Detta är ”Bill” i vän till Bill. Och alla som är vänner till Bill är i förlängningen medlemmar i Anonyma Alkoholister. Ganska okomplicerat när man kommer till saken.
Det knepiga är när frasen används utanför själva AA. Låt oss säga att du är orolig för att bli känd som alkoholist. Du kanske känner en viss skam och vill hålla din hemlighet säker. Å andra sidan tror du att någon du har träffat kanske också är medlem. Men om du går rakt ut och frågar riskerar du ditt eget goda rykte. Att fråga dem om de är en vän till Bill kanske räcker. Någon utanför AA skulle förmodligen inte känna till kopplingen, så där är du säker. I den situationen är det ett slags kodfras för att tipsa en annan medlem.
Så… använder folk det verkligen som ett slags hemligt handslag? Jag antar att vissa gör det. Men det kan ge bakslag. Här är ett blogginlägg från någon som blev ganska förolämpad när han fick frågan: ”Är du en vän till Bill?”
Det finns en annan historisk detalj här. Bill Wilson deltog i en evangelisk grupp (innan AA skapades) som kallades Oxfordgruppen. Detta var en löst organiserad religiös grupp som inte hade någon hierarki eller tjänstemän. Den förlitade sig på offentlig bekännelse av synder och privat, enskilt utbyte. En del av detta har överförts till hur AA styrs än i dag. Medlemmarna hänvisade ofta till varandra som ”vänner”. Så en vän till Bill skulle vara mer än en bekant, utan en supporter och till och med en anhängare.