Uveit är en inflammatorisk process som involverar det mellersta av de tre skikten i ögat. För att förstå uveit är det viktigt att känna till ögats grundläggande anatomi. Det yttre skiktet som omsluter ögat består av den klara hornhinnan och den vita sklera. Det innersta lagret är nervskiktet eller näthinnan. Det mellersta lagret, som är rikt på blodkärl, är uvealbanan. Det består av iris i den främre delen av ögat, ciliarkroppen, som producerar fluiden (kammarvattnet) inne i ögat, och aoroid, som ger näring åt näthinnan i den bakre delen av ögat. På grund av sin rika blodtillförsel är uvealbanan ett naturligt mål för sjukdomar som har sitt ursprung i andra delar av kroppen. När inflammation angriper specifika segment av uvealbanan klassificeras sjukdomen vidare som irit (inflammation av iris), cyklit (inflammation av ciliarkroppen) eller choroidit (inflammation av choroid), beroende på den drabbade strukturen. Om alla strukturer är inflammade kallas det panuveit (inflammation av alla uveala strukturer i ögat).
Diagnos av uveit
Uveit kan ge vaga tecken som kan inkludera överdriven blinkning, skelning, vattnigt flytningar och fotofobi (ljuskänslighet) utan att det finns några uppenbara förändringar i själva ögat. I mer avancerade fall är förändringar i ögat synliga utan särskilda instrument. Ögat kan verka matt, grumligt eller rött på grund av förändringar i hornhinnan eller på grund av inflammatoriska celler som ansamlas inuti ögat. Uveit diagnostiseras vanligen efter en undersökning av de okulära strukturerna av din veterinär eller veterinär oftalmolog som använder instrument som förstorar och belyser uvealbanan. När uveit har diagnostiserats bör en allmän fysisk undersökning utföras ifall uveit faktiskt är ett tidigt tecken på en inre eller systemisk sjukdom. Utvärderingen kan omfatta blodprofiler eller specifika tester om en viss sjukdom misstänks. Den okulära undersökningen består av en visuell inspektion av ögats inre med en spaltlampa och mätning av okulärt tryck. Om ögats inre strukturer inte kan visualiseras tydligt kan okulärt ultraljud utföras för att tydligare visualisera näthinnans och linsens läge och för att upptäcka eventuella onormala massor eller utväxter i ögat.
Okulärt tryck upprätthålls av kammarvattnet (fluid) som produceras av ciliarkroppen i ögat. Initialt, om ciliarkroppen är inflammerad, saktar produktionen av fluiden ner och det okulära trycket sjunker. Den vattenhumör som produceras i ögat rinner normalt ut genom vinkeln mellan hornhinnan och regnbågshinnan. Det inflammatoriska skräp som produceras vid uveit kan blockera dräneringsvinkeln och med tiden leda till ökat intraokulärt tryck (glaukom). När uveit har försvunnit kan glaukom kvarstå om dräneringsstrukturerna skadades av inflammationen. En förnyad kontroll av ögonen efter uveit är viktig av denna anledning.
Också sjukdomsprocesser som uveit kan leda till sår i hornhinnan (ytliga till djupa), okulära infektioner, ärrbildning i hornhinnan, vaskularisering av hornhinnan, mineralisering av hornhinnan, katarakt, luxation av linsen, näthinneavlossning och keratokonjunktivit sicca. Uveit kan också leda till sekundära komplikationer som liknar dem som behandling av uveit kan ge upphov till, vilket diskuteras under ”Prognos”.
Causer till uveit
Uveit är associerad med många olika sjukdomar. Exempel hos hunden är Ehrlichiosis och Coccidioidomycosis, två systemiska infektionssjukdomar som är vanliga i sydvästra USA. Hos katten kan uveit vara en följd av felint leukemivirus, infektiös peritonit hos katten eller många andra sjukdomar. Hos alla djur kan penetrerande skador, t.ex. kaktusstjärnor eller en kattskråma, ge uveit. Inflammation i uvealbanan kan uppstå när linskapseln bryts (t.ex. efter en operation, ett trauma eller en skada på linsen) eller vid förekomst av grå starr där linsproteiner läcker ut ur linskapseln i ögat. Andra möjliga orsaker till uveit är lokala bakterieinfektioner, immunmedierade och parasitsjukdomar. Behandlingen kan vara mer specifik om den faktiska orsaken är känd. Det är viktigt att testa sig för vissa infektionssjukdomar för att försäkra sig om att det inte finns en bakomliggande orsak till inflammationen, men tyvärr fastställs aldrig orsaken i upp till 75 % av fallen.
Behandling
Uveit måste behandlas aggressivt för att förhindra glaukom, ärrbildning i de uveala strukturerna och eventuellt blindhet. Olika läkemedel kan användas för att behandla den underliggande, ursprungliga orsaken till uveit och för att försöka kontrollera själva inflammationen. Aspirin (inte aspirinersättningsmedel) och kortikosteroider minimerar den inflammatoriska processen. Kortikosteroider kan ges som injektion under ögonlocket, som droppar i ögat eller som ett oralt läkemedel, beroende på den misstänkta orsaken till uveit. Topisk användning måste skjutas upp om skador på hornhinnans yta föreligger eftersom kortikosteroiderna förhindrar läkning av såren. Om vissa systemiska sjukdomar misstänks kan orala kortikosteroider skjutas upp tills testresultat finns tillgängliga. Atropin vidgar pupillen och bidrar till att förhindra ärrbildning i iris. Detta läkemedel kan vara kontraindicerat; dock om glaukom föreligger eftersom det ytterligare kan minska dräneringen av kammarvattnet från ögat. Orala och topiska antibiotika används när en bakterieinfektion finns i ögat.
Prognos
Behandlingen av uveit kräver terapi för att stoppa inflammationen av uvealbanan tillsammans med ett sökande efter den ursprungliga orsaken till sjukdomen. Många tester kan behövas för att fastställa möjliga orsaker och resultaten är viktiga för rätt behandling.
Behandling av uveit kan omfatta livslånga topiska och/eller orala mediciner. Livslånga topiska läkemedel ger sällan upphov till komplikationer, som förekommer i mindre än 5 % av dessa fall. Potentiella komplikationer inkluderar dock, men är inte begränsade till, inflammation av den rosa vävnaden (konjunktivit); hornhinnesulcerationer (ytliga till djupa); corneal ärrbildning, vaskularisering och mineralisering; okulär ruptur sekundärt till ulceration; förvärrad inflammation inne i ögat, sekundärt till infektion eller ulceration; glaukom, sekundärt till uveit; näthinneavlossning eller degeneration, sekundärt till uveit eller infektion; okulär eller orbital smärta, sekundärt till uveit, glaukom eller infektion; ögonlocksrubbning; blödning inne i ögat (hyphema), sekundärt till uveit eller infektion; tårbildning (epiphora); och/eller linsluxation, sekundärt till uveit, glaukom eller infektion. Vissa av dessa komplikationer kan leda till blindhet. Vissa orala läkemedel som används för att behandla dessa sjukdomsprocesser kan orsaka beteendeförändringar, gastrointestinala störningar (diarré, kräkningar, minskad/ökad aptit/törst), flämtning, minskat antal vita blodkroppar (t.ex. leukopeni) och olika förändringar i kemivärden (lever, njurar, kalium, för att nämna några).
Din medvetenhet om ditt husdjurs symtom och efterlevnad av rekommendationerna om förnyade kontroller och regelbundna blodanalyser hjälper till att kontrollera dessa potentiella komplikationer.
Om du har några ytterligare frågor eller funderingar om uveit, tveka inte att ringa oss på Eye Care for Animals.
Tillbaka till föregående sida