Ascension Island är en liten grön prick i den tropiska mitten av Atlanten, en vulkanisk utpost i imperiet där det är varmt och kallt på samma gång. Det är en plats där Charles Darwin bidrog till att inspirera till en alarmerande förändring, skriver Matthew Teller.
En bit brittiskt territorium som är strandsatt i den tropiska mitten av Atlanten, halvvägs mellan Brasilien och Afrika, är Ascension en plats med bestående udda karaktär.
Officiellt kommer ingen därifrån. Den brittiska regeringen förnekar rätten att bo där, vilket gör Ascensions cirka 800 brittiska medborgare – varav en del har bott på ön i årtionden – till tillfälliga besökare. För att komma in måste man få skriftligt tillstånd av drottningens representant, som på ett skrämmande sätt kallas administratören.
Flygplatsen – vars landningsbana en gång i tiden var den längsta i världen, utformad för att kunna ta emot rymdfärjan – drivs av det amerikanska flygvapnet, som beviljar begränsat tillträde till Storbritannien. Nasa följde Apollos månlandningar från Ascension. Europeiska rymdorganisationen övervakar raketuppskjutningar härifrån.
Högarna över hela ön är prydda med antenner och parabolantenner – men vem som lyssnar, och till vad, är det ingen som vill säga.
Ascensions bisarra naturmiljö är den perfekta inramningen för alla dessa konstigheter.
En svettig eftermiddag körde jag ut förbi Wideawake Airfield, som populärt sett tros ha fått sitt namn på grund av att det var ett sent nattligt tankningsstopp för RAF-plan som flög mellan Storbritannien och Falklandsöarna.
Ned mot kusten stötte jag på den verkliga orsaken till namnet – hundratusentals sotande tärnor, kända som ”wideawakes” på grund av sitt ständiga kacklande, som ekar oavbrutet dag och natt över de torra lavaslätterna.
Ascension är ett geologiskt spädbarn och är spetsen på en undervattensvulkan som höjde sig över vågorna för bara en miljon år sedan. Den kan fortfarande ha haft utbrott så sent som på 1500-talet. Den dunkande Atlanten har knappt börjat erodera de förvridna, kolsvarta lavaströmmarna som omger öns kustlinje och som ser ut som om de svalnade igår.
Öns storlek är ungefär lika stor som Guernsey, och större delen av ön är lika varm och torr som en öken. Den jord som finns är klinker. Innan britterna bosatte sig 1815 var det obebott. Det största landdjuret var en sorts landkrabba. Fartyg dröjde sig inte kvar.
Men sjömän som besökte ön 1726 upptäckte ett tält och en dagbok.
Finn out more
Costing The Earth: The Mars of the Mid-Atlantic, presenterad av Peter Gibbs och producerad av Matthew Teller, sänds på BBC Radio 4 tisdagen den 19 april klockan 15.30 BST. Det upprepas onsdagen den 20 april kl. 21.00 BST. Du kan följa med via BBC iPlayer.
De visade sig tillhöra Leendert Hasenbosch, en nederländsk sjöman som hade satts i land på Ascension året innan som straff för homosexualitet. Dagboken beskriver Hasenbosch alltmer desperata sökande efter vatten och förnödenheter, då han tog sin tillflykt till att dricka blod från sköldpaddor och sjöfåglar och slutligen sin egen urin.
Den stackars mannens slutliga öde är okänt – inget skelett upptäcktes någonsin.
Nästan 80 år senare, när britterna besatte Ascension för att avskräcka fransmännen från att försöka rädda Napoleon – som hade förvisats till S:t Helena, som var den närmaste landpunkten, 700 sjömil sydost – kunde de inte heller hitta något sötvatten.
”Nära kusten växer ingenting”, skrev Charles Darwin.
”Ön saknar helt och hållet träd.”
Darwin diskuterade hur man skulle kunna göra Ascension mer beboelig för människor med sin vän Joseph Hooker, senare chef för Royal Botanic Gardens i Kew, som besökte ön 1843. Hooker utarbetade en plan.
Darwin skulle plantera träd över hela Green Mountains 859 meter höga topp, Ascension högsta punkt. Lövverket skulle fånga upp fukt från de varma sydostliga vindarna som ständigt sveper över och låta den droppa ner till marknivå för att säkerställa en vattenförsörjning för trupperna. Han skulle införa gräs för att skapa betesmark för boskap och jord för att plantera grönsaker.
”Som du kan se på vegetationen runt omkring oss var den här planen spektakulärt framgångsrik”, säger biologen Dr Sam Weber, som står inbäddad i dimma mitt i en mini-molnskog av droppande fikusträd, bambu, ingefära och guava som omsluter Green Mountain idag. Vi befinner oss bara några minuters bilresa från de svedjande lavaslätterna, men här uppe är det milt och luftigt.
”Det är en annan fråga om han hade rätt eller inte. Bedömt med dagens mått mätt skulle många forskare hävda att detta är en katastrof. På en ytlig nivå ser det ut som ett tropiskt paradis – det är fuktigt, det finns massor av växter – men om man skrapar på ytan går det verkligen inte mycket längre än så. Det finns inget av de komplexa inbördes förhållanden som man kan förvänta sig i en riktig tropisk molnskog – och alla arter som fanns här håller på att försvinna.”
De består av de få ömtåliga gräsarter som växte på ön innan Homo sapiens landade, inklusive den lilla persiljeblomman, som är halvt så lång som ditt lillfinger. Den trodde länge att den var utdöd, men återupptäcktes 2009 när den klamrade sig fast vid en isolerad klippa på Green Mountain och efter noggrann förökning på Kew planteras den nu ut i naturen igen.
Hooker visste, vilket är hedrande, att hans planteringsplan skulle tränga ut de endemiska ormbunkarna. Vad han kanske inte insåg var hur mycket förödelse det skulle orsaka.
”Jag tror inte att vi någonsin kommer att nå den punkt där vi kan kalla Green Mountain för ett fullt fungerande ekosystem, åtminstone inte på kort sikt – det skulle ta tusentals år”, säger Weber.
”För närvarande är det en helt okontrollerad röra av invasiva arter – den ena efter den andra blir dominerande, andra dör tillbaka, dessa arter trängs på gångvägarna och minskar bergets värde för vandrare.”
Och BBC hjälpte inte till. Ingenjörer anlände i mitten av 60-talet för att bygga sändare för att stråla World Service-program till Afrika och Sydamerika. De byggde en ny by, några kilometer inåt landet från den sömniga huvudstaden Georgetown – och planterade en typ av mesquite, känd som mexikansk tagg, för att binda den torra jorden.
I dag är den torra, styvtorniga mesquiten en riktig vildmark som dominerar hela delar av Ascension.
”En försiktig uppskattning är att det nu finns omkring 38 000 av dessa buskar”, säger Weber.
”Den är mycket svår att kontrollera fysiskt – den sätter ner rötter som kan vara 20-30 meter djupa – så vi tittar på biologiska metoder för kontroll, genom att föra in skadedjursarter som är specifika för den här busken från dess inhemska område.”
Detta, tillsammans med Webers arbete på Green Mountain med att bevara introducerade fikusträd som provisoriska livsmiljöer för de kämpande inhemska ormbunkarna, driver Ascension udda till nya områden.
Det är för långt borta för att man ska kunna försöka restaurera öns nedbrutna miljö. Webers plan är nu att använda invasiva arter som en del av en bredare strategi som syftar till att under det kommande århundradet eller de kommande två århundradena återskapa en del av den förödelse som Hooker och Darwin utlöste.
Den långa sikten sträcker sig även till den marina miljön. Under de flesta av de 500 år som människor har besökt Ascension har sköldpaddor varit middag. Sjömännen drog dessa djur – som kan väga upp till 250 kg – till sina fartyg och ”vände” dem och höll dem vid liv på ryggen, ibland i veckor, innan de kokade dem till soppa.
Denna ”skörd” upphörde på 1930-talet. Men det tar årtionden för kläckta ungar att bli mogna innan de återvänder för att lägga ägg på den strand där de föddes. Antalet sköldpaddor på Ascension började återhämta sig först på 1970-talet.
”Sedan dess har vi sett en otrolig återhämtning av antalet havssköldpaddor”, säger Ascension’s Director of Conservation Dr Nicola Weber.
”Det är först nu som vi ser de positiva effekter som stoppet av avverkningen har haft.”
I det sammanhanget känns det som ett privilegium att bli översköljd med sand från en sköldpaddas slarviga flipper – som jag blev -.
Costing The Earth: The Mars of the Mid-Atlantic, presenterad av Peter Gibbs och producerad av Matthew Teller, sänds på BBC Radio 4 tisdagen den 19 april klockan 15.30 BST. Det upprepas onsdagen den 20 april kl. 21.00 BST. Du kan följa med via BBC iPlayer.
Följ Matthew Teller på Twitter @matthewteller
Prenumerera på BBC News Magazines nyhetsbrev för att få artiklar skickade till din inkorg.