Transkutan stimulering (även kallad extern stimulering) är ett tillfälligt sätt att stimulera en patients hjärta under en medicinsk nödsituation. Det bör inte förväxlas med defibrillering (som används i allvarligare fall, vid kammarflimmer och andra chockbara rytmer) med hjälp av en manuell eller automatisk defibrillator, även om vissa nyare defibrillatorer kan göra båda, och kuddar och en elektrisk stimulans till hjärtat används vid transkutan stimulering och defibrillering. Transkutan stimulering åstadkoms genom att leverera pulser av elektrisk ström genom patientens bröstkorg, vilket stimulerar hjärtat att dra ihop sig.
Den vanligaste indikationen för transkutan stimulering är en onormalt långsam hjärtfrekvens. Enligt konvention kallas en hjärtfrekvens på mindre än 60 slag per minut hos den vuxna patienten för bradykardi. Inte alla fall av bradykardi kräver medicinsk behandling. Den normala hjärtfrekvensen varierar avsevärt mellan individer, och särskilt många idrottare har en relativt långsam hjärtfrekvens i vila. Dessutom är det känt att hjärtfrekvensen naturligt saktar ner med åldern. Det är endast när bradykardi uppvisar tecken och symtom på chock som det krävs akut behandling med transkutan stimulering.
Några vanliga orsaker till hemodynamiskt signifikant bradykardi är bl.a. myokardieinfarkt, sinusnodens dysfunktion och komplett hjärtblock. Transkutan stimulering är inte längre indicerad för behandling av asystoli (hjärtstillestånd i samband med en ”platt linje” på EKG), med möjligt undantag för bevittnad asystoli (som vid bifascikulärt block som fortskrider till fullständigt hjärtblock utan en flyktrytm).
Under transkutan stimulering placeras kuddar på patientens bröstkorg, antingen i främre/lateralt läge eller i främre/posteriort läge. Den främre/posteriora positionen är att föredra eftersom den minimerar den transthorakala elektriska impedansen genom att ”smörja” hjärtat mellan de två kuddarna. Kuddarna ansluts sedan till en monitor/defibrillator, en hjärtfrekvens väljs och strömmen (mätt i milliampere) ökas tills elektrisk fångst (kännetecknad av ett brett QRS-komplex med hög, bred T-våg på EKG) erhålls, med en motsvarande puls. Pacingartefakt på EKG:n och kraftiga muskelryckningar kan göra det svårt att fastställa detta. Det är därför lämpligt att använda ett annat instrument (t.ex. SpO2-monitor eller doppler vid sängen) för att bekräfta mekanisk capture.
Transkutan pacing kan vara obekvämt för patienten. Sedering bör därför övervägas. Före pacing av patienten i en prehospital miljö rekommenderas sedering genom administrering av ett analgetikum eller ett anxiolytiskt medel. Långvarig transkutan stimulering kan orsaka brännskador på huden. Enligt Zoll M Series Operator’s Guide kan kontinuerlig pacing av nyfödda orsaka brännskador på huden. Om det är nödvändigt att packa i mer än 30 minuter rekommenderas regelbunden inspektion av den underliggande huden.” Det är tänkt att stabilisera patienten tills ett mer permanent sätt att packa uppnås.
Andra former av hjärtstimulering är transvenös pacing, epikardiell pacing och permanent pacing med en implanterbar pacemaker.
Förutom den synkroniserade transkutana pacing som erbjuds av nyare hjärtmonitorer/defibrillatorer, finns det också möjlighet till asynkron pacing. Ibland kan det i en prehospital miljö uppstå en situation där EKG-elektroder inte finns tillgängliga eller där något stör deras vidhäftning på patientens hud. I dessa sällsynta situationer där patienten måste stimuleras och det inte finns några andra alternativ kan asynkron stimulering användas. Återigen bör denna inställning endast användas som en sista utväg på grund av de eventuella negativa hjärteffekter som den kan orsaka.