Titania
Titania är älvarnas drottning, Oberons hustru och en kraft att räkna med i den magiska världen. När vi först träffar Titania är hon en nådig drottning (hon bjuder in Oberon till dans), men hon är fortfarande fräck. Hon står fast vid sin sak och vägrar att ge upp den lilla indianpojken som hon uppfostrar, och skyddar på så sätt sin kärlek och heder. Vi får veta att Titania oroar sig för den naturliga ordningen, som har störts av hennes och Oberons gräl. I stället för att kompromissa med sig själv säger hon till Oberon att han borde ta det lugnt redan med sina krav på den lilla pojken.
Titania har tydliga paralleller med Hippolyta, en annan drottning som underkuvades av en alltför ivrig friare. Den Titania vi känner till försvinner när hon blir den fjäskande varelse som är förälskad i Bottom. Även om Titania utan tvekan är den mäktigaste kvinnan i pjäsen är hon, liksom alla andra kvinnor, föremål för männens intriger. (Männen är ansvariga för Hippolytas erövring, för Helenas förtvivlan och för Hermias raseri). Ändå är Titania inte riktigt en kommentar till kvinnans natur, eftersom hon är den enda kvinnan i pjäsen som faktiskt är förtrollad (så hennes galenskap är på sätt och vis ursäktad). När Oberon väl befriar Titania från förtrollningen lyser hon dock inte precis upp Oberon för hans hemska behandling av henne.
Titania är inte precis en mönsterfeminist, eller ens ett emblem för kvinnligt förtryck, men hon är en annan intressant fallstudie om man vill titta på romantiska relationer. Trots hennes äktenskap med Oberon, och det faktum att de på sätt och vis delar hela grejen med att regera älvriket, tillbringar de en hel del tid åtskilda och har flera icke-gästeboende övernattningsgäster under processen. Det intressanta är att detta inte verkar störa någon av dem särskilt mycket. Oberon går till och med så långt att han lurar sin fru att älska en annan varelse.
Nu kan man få sig själv att må bättre genom att hävda att sagovärlden helt enkelt är annorlunda än människovärlden. Men uppriktigt sagt skulle det vara en undanflykt. Det skulle också innebära att du ignorerar alla de paralleller mellan älvor och människor som Shakespeare satte upp i En midsommarnattsdröm.