Foto av Samuel Gehrke
Den en gång och framtida Pavement-ikonen följer upp sin electronica-avvikelse med en folkplatta för ludditer.
Det är fullt rimligt att jämföra Stephen Malkmus nya soloplatta, Traditional Techniques, med Grateful Dead’s Workingman’s Dead. Men innan Malkmus är villig att gå ner i det röret till bongvattendiskursen, vill Malkmus – en indierockprolocutor – att ni ska veta att hans första akustiska skiva inte är ”Pavement Unplugged”.
Istället för att vara en samling av avskalade låtar som han kunde ha skrivit för det bandet, eller för Jicks, hans främsta musikaliska fordon under de senaste 20 åren, är Traditional Techniques ett ljudmässigt uppslukande album med originallåtar som är uppklädda, skiktade och lika oavsiktligt berusande som allt han gjort med något av sina etablerade band. Det är Luddite rock för indiebarn.
Men ungefär som en oljemålares spontana äventyr med trottoarkrita, innebar ett bestämt fokus på akustisk instrumentering att Malkmus dök upp för att arbeta med en annan verktygslåda än sin gamla trotjänare. Mediet må vara förändrat men konstnären förblir densamma. Det var ett knep som ledde till en kreativ explosion av låtar, vilket resulterade i ett album som korsar ny mark samtidigt som det fortfarande behåller de varumärkesskyddade Stephen Malkmus melodier och känslighet som en gång gjorde Pavement till en av de viktigaste indierockpatriarkerna på 90-talet.
Impulsen bakom Malkmus nya psych-folk-utflykt kom samtidigt med ett direktiv att skriva några nya låtar på en 12-strängad akustisk gitarr. En flyktig undersökning av den 12-strängade gitarrens dunkla historia visar att den möjligen är av mexikansk härkomst och att den åtnjöt kortvarig popularitet under den klassiska rockperioden – särskilt när den användes i sin elektriska form. Du har hört den tidigare i låtar av The Beatles och i The Byrds katalog. Tom Petty, Peter Buck och Johnny Marr höll alla instrumentet vid liv på 80-talet.
”Att använda 12-strängaren som ett verktyg för låtskrivande får saker och ting att låta annorlunda”, säger Malkmus. ”Jag såg i en dokumentär att Taylor Swift brukade skriva sina låtar på en usel Ovation 12-strängare, men det är det inte många som gör nuförtiden”. Fram till förra årets överraskande utgivning av Groove Denied – en oväntad electronica-sidetrack – har alla Malkmus’ soloskivor använt sig av Jicks. I den meningen var Groove Denied Malkmus första riktiga soloutgåva; han skrev, framförde, spelade in och producerade all musik själv.
Och även om Traditional Techniques nu är Malkmus andra soloplatta i rad har han inte gjort den här ensam. Albumet utformades som ett slags samarbete med The Decemberists Chris Funk. På Malkmus inbjudan samlade Funk – som sedan länge har bevisat sina Grateful Dead-bonafider och är väl förtrogen med akustisk bearbetning – bandet, erbjöd ledning och var värd för sessionerna i sin studio.
”Som alla barn i sin tid gillar Chris Funk indie-rock, och han är skicklig på ett helt gäng resonansinstrument. Men han är lite som en John Fahey, det är hans ursprungshistoria”, säger Malkmus. Vad är mer? ”Han har ett stort Rolodex och har kanske ambitioner att knyta samman människor och den typen av saker. Det är bra för en producent att inte bara ha bra öron utan också några idéer om hur man kan få dessa saker att hända.”
Malkmus tog in Chavez Matt Sweeney på gitarr och Funk rekryterade resten av gänget, inklusive basisten Bill Athens och trummisen Dan Hunt. Det är värt att notera att Muscle Shoals Rhythm Section-medlemmen Spooner Oldham och indie-darling Blake Mills också gör gästspel på Wurlitzer respektive gitarr.
”Jag visste inte hur det skulle låta”, erkänner Malkmus. ”Det var liksom ett mysterium vad som skulle hända. Jag berättade olika saker för olika personer. Jag sa till basisten: ’Tänk Astral Weeks’, även om jag inte ville att det skulle låta som Astral Weeks”.
Malkmus berättade egentligen inte mycket för de andra sessionsspelarna; han sa till Funk att han ville ha något ”i Gordon Lightfoot-stilen, men kanske yngre och mindre manligt”.
Funk hade tidigare producerat Malkmus och Jicks Sparkle Hard 2018. Det var en omedelbar juvel av ett Jicks-album – deras första släpp på fyra år – som talade till Malkmus åldrande demografi. Det var papparock för indie-folket, en kultiverad och erfaren röra genom gitarrkonsten. Om ett Pavement-fan hade tidsförskjutit sig från 1999 till 2018 skulle de ha funnit Malkmus övergång till medelåldern sömlös. Malkmus låter fortfarande som Malkmus.
Groove Denied, som släpptes ett år senare 2019, var en abrupt vändning nerför en alternativ väg, och nu detta: Traditionella tekniker. Musikvetare må vara vana vid att dissekera reaktionära album, men språnget från prototypisk indierock till sovrumselektronica till psych-folk var en bana som inte ens Zoltars kristallkula kunde förutsäga.
Malkmus beskriver kaoset bakom den kreativa processen på ett sätt som liknar en flipperspelare som tar sig nerför brädet snarare än, säg, en rad dominobrickor. ”Jag hade Jicks-albumet, sedan började jag arbeta på det digitala albumet från hemmastudion, vad det nu skulle bli”, säger han. ”Jag hade dessa två poler. Sedan dök Chris upp med en idé medan jag höll på att pilla med hans instrument. Det satte det i mitt huvud att detta kunde göras, när det gäller situationen. Han hade platsen och tiden fanns. Och jag hade den där 12-strängaren som jag verkligen ville använda. Kanske låter jag som ett barn av depressionen, men jag tänkte: ”Jag måste använda den här saken som jag har köpt!”. Samma sak med keyboardet för Groove Denied – det var som: ’Jag måste använda den här skiten!’ Det var verkligen så de kom till.”
I diskussionen om sina egna observationer om Traditional Techniques säger Funk att ”Malkmus goes folk”-ögonblicket inte riktigt är den överraskning som vissa gör det till. Det finns en historia där, visst, men det är inte direkt ett scoop.
”Jag tror att några personer har varit ute efter att Steve skulle göra en akustisk skiva i flera år”, säger Funk. ”I mina öron hör man det pepprat i Pavement- och Jicks-skivor här och där. Allting sagt så känns det som att den här skivan bara gav Steve möjlighet att göra en total utforskning av ’going folk’-sång med en mjukare framtoning, ett annat register och ett fokus på hans fantastiska gitarrspel.”
Malkmus håller med om att de akustiska inslagen kan ha varit ett sidospår, men de var ändå inte ett stort språng: ”Jag har varit lite mjuk ett tag nu, även i den elektriska musik jag har gjort”, säger han. ”I Jicks har vi en del aggressiva grejer, men när vi gör en setlista måste vi strategiskt placera de snabba eller de superljudande i setet eftersom vi bara har åtta stycken av dem totalt i hela vår arsenal.”
Traditional Techniques är full av armstolspsykedelia. Skivan inleds med en sex minuter lång resa som börjar som intro-musiken till ett västerländskt soundtrack och avslutas med en exotisk soundscape jam som vagt påminner om Led Zeppelins strävanden i Mellanöstern. Och viskningar av en del av The Beatles mer experimentella produktion följer genom ”Xian Man” och ”Shadowbanned”.
En stor del av det ljudet kom via Funk, som kallade in musiker för att spela på instrument som höll sig lite längre utanför den amerikanska indierocken än den tolvsträngade gitarren, bland annat en rabab (som Funk beskriver som ett ”lutliknande instrument från Afghanistan”, som ljudmässigt liknar banjo) och en kaval (jämförbar med flöjt). ”Jag tror att jag bara börjar tröttna på samma paletter i mitt eget spel och blev upphetsad av ett annat stränginstrument som spelas av en mästare”, säger Funk.
”En del av de andra skiktningar du hör kan vara jag. Jag spelade pedal steel, dobros, mandolin, autoharp, Moog – det som jag spelar i The Decemberists”, tillägger han. ”Beatles åkte till Indien och mötte sitar, och andra rockartister följde efter. Personligen var det inte riktigt min avsikt att använda rabab och kaval, eftersom det skulle kännas lite imperialistiskt.”
Det är dock möjligt att deras medverkan, medger han, skulle kunna antyda vissa crossover-psykedeliska album från 1960-talet.
Malkmus har blandade känslor när det gäller att klassificera albumet som psykedeliskt. ”Vi vet att begreppet är överanvänt”, erbjuder han, som ett slags förhandsavvisning. Men sedan ger han efter: ”Om vi pratar om tecken på psykedelia, finns det säkert några passager som kvalificerar sig. För mig är kanske det grundläggande att skivan får dig att känna dig ganska stenad, även om du inte är det.”
Betyder det att Traditional Techniques klarar syraprovet? ”Jag har inte gjort testet med den”, erkänner Malkmus. Och även om han vet att resultatet skulle vara gynnsamt, varnar han för att det finns ställen på albumet där, textmässigt, ”trippen kan bli lite mic-tung”. Det finns en del dåliga vibbar, men det är den moderna tidsåldern”.
Indå är albumet inte lika bekymmersfritt som till exempel ”Out on my skateboard/ The night is just humming” (från Pavement’s ”Range Life”), men det är en del av den moderna tidsåldern men också av att vara medelålders.
Med andra ord kan Traditional Techniques bara vara ett psykedeliskt folkalbum som fortfarande inte undkommer beteckningen ”dad rock”. Strängt taget är det dock fortfarande papparock; Malkmus är en pappa som spelar rockmusik. Begreppet har blivit nedsättande, delvis för att det antyder ”groaner-skämt och Coldplay – något att knacka tårna till”, säger han. Men, menar han, ”att bli kallad pappa betyder att du är min son. Man kan inte känna sig dålig när man är pappa. Om någon är din pappa är det ett tecken på respekt.” Malkmus skrattar och tillägger sedan: ”Jag bara riffar. Men som musik är dad rock långsammare, mer avslappnad, mindre online. Det är sant.”
Semantik åt sidan, albumets texter är inte mer eller mindre ogenomskinliga, frågeteckenaktigt litterära och till synes icke-linjära som de flesta av Malkmus verk; textbladet för den här skivan passar precis in där. Som vanligt finns det tänkbara uttalanden inom för dem som gillar att extrapolera och dra slutsatser: självbelåtna tagningar på antikommersialism, överkonnektivitetens kontraproduktivitet, det trasiga rättssystemet, den organiserade religionens urholkade reflexer, romantikens kolonisationspolitik och, kanske, en undersökning av identitet. Den är också full av besegrade protagonister och antihjältar. En rad i en särskilt smart låt, ”The Greatest Own in Legal History”, lyder: ”Hegemoniens ansikten om du verkligen vill ha en massa skit, jag har kalkylblad om den saken.”
Och sedan finns det den typ av Malkmus-ismer som fick Pavement-fans att dregla långt tillbaka på 90-talet: ”Jag är Miles Davis bättre än du”, ”Må ordet spridas via spruckna emojis”, ”Om du lämnar mig, vänligen återvänd/ Jag gillar fortfarande att se broar brinna”, ”Vilken typ av person stjäl baklänges”?
Bortsett från de nödvändiga kulturella referenserna (vid ett tillfälle förekommer Reddit, Amazon, Red Bull och TED Talks i samma vers) är allt detta upp till tolkning. Det leder naturligtvis också till feltolkningar, vilket Malkmus inte har något emot. (”Så länge det inte är som ’Åh, han vill döda alla människor’.”)
”Jag är ibland inte den mest pålitliga förståelsen av vad jag gör”, säger Malkmus. ”Musiken leder mig bara på ett upptäcktsuppdrag när jag skriver texterna. Jag vet inte riktigt vad som kommer att hända. Vanligtvis, på gott och ont, börjar det med någon replik från mitt huvud. Jag säger något som jag gillar eller som jag vill behålla; sedan bygger jag en historia kring det. Jag kanske har en allmän uppfattning om vad som är värt att tala om, men jag har egentligen ingen plan. Jag bygger bara på att jag gillar musik eller att jag vill kunna ha ett jam.”
På ett bekvämt, journalistiskt sätt kan man säga att Traditional Techniques bara är ett omvägen sätt för Malkmus att gå tillbaka till grunderna – tillbaka till en mer analog tid inom musiken. Innan COVID-19 tillfälligt pausade konsertindustrin var det tänkt att Malkmus skulle återvända till en tidigare tid i sin egen musikhistoria i vår och återförenas med Pavement för spelningar på Primavera Sound-festivalerna i Barcelona och Porto.
Malkmus insisterar på att de aldrig planerade att arbeta på något nytt material och tillägger att de inte hade planerat eller ens pratat om några ytterligare datum – men bandet planerade att repetera i en hel månad för att få dessa två spelningar exakt rätt.
”Känslan är förmodligen tidlös, men för att göra den tidlös måste man ta itu med tiden”, förklarar Malkmus. ”Det skulle inte vara tidlöst om jag gick upp och spelade på en Steinberger-gitarr och hade en sampler eller bandspelare framför mig som loopade spåren.”
I den meningen är Pavement, år 2020, nära att vara en nostalgisk akt. Men enligt Malkmus är det varken nedvärderande eller nedsättande. Han gör sin poäng genom att använda Grateful Dead som ett exempel: ”Låt oss säga att du älskar Grateful Dead. Skulle du hellre se dem spela nya låtar? Det kanske du vill, men jag har en känsla av att du egentligen bara vill se coola versioner som är relativt tidsenliga av de gamla låtarna.
”Det är så jag vill se på nostalgi”, fortsätter han. ”Jag vill lyssna på våra album, använda samma utrustning som vi använde då och spela låtarna inom ramen för det. Kanske finns det ett par stycken som vi kan uppdatera eller ändra om vi kommer fram till något bra. Men den grundläggande inriktningen på en konsert för ett band som varit nedlagt i 20 år är att bara göra det.”
”Vi gör det för att ha roligt”, tillägger han. ”Jag ber om lite känslor.”
För Traditional Techniques kommer känslorna redo att laddas, kanske delvis på grund av den svunna tidsepok som instrumenteringen påminner om, även om det går framåt här och nu. Referenspunkterna är som en påskäggsjakt för både bloggare och algoritmer, och mer än en podcast-musikforskare kommer att gå på djupet när de tar den här saken för en sväng.
Och även om Malkmus musikaliskt sett sällan källan till Grateful Dead direkt, är det lätt att dra en parallell mellan Traditional Techniques och Workingman’s Dead: Båda albumen kom efter exempellösa, experimentella album av sina respektive artister, och båda albumen visar upp akustiska format utan att strippa ner arrangemangen.
”Det är en bra signal”, säger Malkmus. ”Jag känner inte till hela hagiografin om Dead och vad som ledde dem till det. Var det Crosby, Stills & Nash som blev populära? Var det att Jerry alltid var en roots music-kille? Jag vet inte. Men det var definitivt, när det gäller skivor, en av deras bästa skivor.”
Malkmus håller också med om att det finns spår av Led Zeppelins världsmusikförföljelser spetsade i Traditional Techniques, inklusive markeringar på ”ACC Kirtan” och ”Shadowbanned”.
”Men det är akustiskt, så du spelar alla dessa instrument som inte framstår som ren metal”, säger han och tillägger att han också gillar mer konventionell brittisk folkmusik. ”Ovanpå det finns Led Zeppelin III, när de var stora fans av folk som Bert Jansch och Fairport Convention. Det är en engelsk version av ’back to the farm’.”
Kanske är Traditional Techniques Stephen Malkmus version av att gå tillbaka till gården. I vilket fall som helst, som Malkmus påpekar om Led Zeppelins tredje album: ”Det har en porchgrej, men det är fortfarande coolt.”
Denna artikel publicerades ursprungligen i juni 2020-numret av Relix. För fler reportage, intervjuer, albumrecensioner med mera prenumerera nedan.
