Oavsett medium är berättelser från rättssalar i sig knutna till domen. Även om vissa av dessa dramer lägger tonvikten på karaktärsnyanser eller en anklagelse mot rättsväsendet, är väntan på ett ”skyldig” eller ”icke skyldig” det elementära bränslet för den dramatiska elden. ”The Whole Truth”, den senaste av ”Frozen River”-regissören Courtney Hunt, bevarar denna oskyldighet för de människor som ingår i berättelsen. Den överlägsna fadern, den kaxiga advokaten, den missförstådda sonen, den unga advokaten: alla befinner sig i tydligt definierade ändar av spektrumet. Resultatet är en film som ofta undviker varje medelväg, vilket gör att det blir en snitsig och torr rättegångsberättelse som desperat vill vara allt annat än det.
Det tidigaste hoppet om att ”The Whole Truth” skulle kunna finna en väg att överskrida de välbekanta ”Law & Order”-rytmerna är Keanu Reeves roll som Richard Ramsay, som lyckas utstråla den välbekanta alfahannens advokatpersonlighet på ett kontrollerat (och ibland dämpat) sätt. Ramsays klient är den unge Mike Lasseter (Gabriel Basso), en sur tonåring som står inför rätta för mordet på sin avskyvärda far (Jim Belushi).
LÄS MER: The Whole Truth” Trailer: ”The Whole Truth” Trailer: Keanu Reeves försvarar Renée Zellweger i brottsthriller
Populär på Indiewire
Till den inledande missnöjet hos Mikes mamma Loretta (Renée Zellweger) tar Ramsay in en annan medlem i försvarsteamet. Janelle Brady (Gugu Mbatha-Raw) kommer utrustad med sin egen förlösningsbåge, i skuggan av sin framgångsrika advokatfar. De inledande paraderna mellan Janelle och Ramsay när de får reda på varandras personliga och professionella stil ger en välbehövlig dos av lätthet. Men när de procedurmässiga aspekterna av Mikes fall och detaljerna i brottet i fråga slukar filmens fokus finns det inte mycket utrymme för personlighetsdrivna inslag som skulle kunna lyfta den här filmen från att vara en vanlig juridisk standardprodukt.
Keanu Reeves och Renée Zellweger i ”The Whole Truth”
Lionsgate Premiere
Och även om Rafael Jacksons manus tar sig tid att inkludera vittnesmål från alla som står på den påfallande lilla vittneslistan, så kommer de flesta av de relevanta detaljerna från flashbacksekvenser utanför rättssalen. Mest engagerande är de vaga, flyktiga glimtarna som Hunt införlivar på ett dimmigt, överhört sätt. Men de sekvenser som får den fullständiga flashbackbehandlingen är alltid dubbla som skrikande ledtrådssirener. Resultatet blir att dessa minnen sätts samman till en tydlig hierarki som handlar mindre om hur dessa minnen fungerar och mer om att etablera en explicit ram för handlingen.
Detta gör i sin tur inte mycket nytta för skådespelarna i ”The Whole Truth”. Som Mikes far visar Jim Belushi att han är kapabel att spela den skitstövel som gör honom till en föraktlig skurk. Men hans karaktär existerar enbart för att vara en folie, filmens sätt att etablera en överdimensionerad karaktär för att få publiken att titta åt ett håll innan den rycker tillbaka dem mot ett annat.
Janelles bakgrundshistoria (som, så som den beskrivs av henne, låter som en mycket mörkare version av CW:s mest kritiskt beundrade show) ignoreras lika snabbt som hon tjänar sitt syfte i fallet. Men trots att han är belastad med att vara den sura, grubblande tonåringen är filmens höjdpunkt Gabriel Basso, som låter precis tillräckligt mycket av Mikes inre oro sippra upp på ytan. Tyst under en stor del av filmen tar han delar av en välbekant hämndberättelse och gör allt som står i hans makt för att rädda sin berättelse från några grumliga etiska vatten.
Gabriel Basso och Keanu Reeves i ”The Whole Truth”
Lionsgate Premiere
Courtney Hunts debutfilm ”Frozen River” drog nytta av sin kanadensiska gränsmiljö och vävde in den i filmens berättelse om invandring. Här finns det få nickar till domstolens Louisiana-omgivning förutom några mycket högljudda syrsor. När större delen av filmen utspelar sig på ett privatplan och i en herrgårds bakgård finns det inte många chanser att dra sig tillbaka bortom förstärkt förortsångest.
LÄS MER: Bridget Jones’s Baby” recension: Renee Zellweger vitaliserar sin bästa karaktär för en så pass bra uppföljare
Och även om den naturliga belysningen i domstolsbyggnaden och det relativt tålmodiga tempot i vittnesmålen skulle kunna antyda ett mer organiskt tillvägagångssätt för den här typen av drama, så finns det fortfarande en kvävande luft av oundviklighet i den där flashback-strukturen. Oavsett vem som är skyldig eller juryns utslag råder det aldrig någon tvekan om att den ”riktiga” historien kommer att avslöjas i sinom tid. Det kan finnas tillfälliga meditationer om sanningens natur, men när det väl är uppenbart att den här berättelsen rusar mot en otvetydig slutsats, så tar det bort allt taktiskt underhållningsvärde.
Filmens avslutande minuter erbjuder några avskedsdelar som omkullkastar vissa tidigare antaganden, men det är en påklistrad coda snarare än ett välkoreograferat magplåster. Saknas i denna utdragna epilog? Ramsays intermittenta voiceover, som ibland dyker upp under filmens gång för att slå fast karaktärsdetaljer som redan var uppenbara. Det är talande att den enda gången den drar sig tillbaka är när det inte finns något kvar att säga.
Grad: C+
”The Whole Truth” finns nu på biograferna.
Få de senaste Box Office-nyheterna! Anmäl dig till vårt nyhetsbrev om Box Office här.