Don’t Forget the Songs-365: Mach Dos: Dag 237
Mån. Aug 20, 2012
”1979”
The Smashing Pumpkins
1996
”♫ We don’t even
care to shake these
zipper blues/ and
we don’t know just
where our bones will
rest/ to dust I guess/
Forgotten & absorbed
into the earth below/
the street heats the
urgency of now/ as
you see there’s no
one around ♫”
Vet du att ”1979” var den sista minuten-låt som Smashing Pumpkins-ledaren Billy Corgan skrev 1996 för Melancholy? Billy avslutade ”1979” den sista dagen av inspelningen av Infinite Sadness, som han förklarade på VH-1 Storytellers: ”Den sista låten som skrevs för Infinite Sadness. Idén hade funnits ett tag, de enda orden i låten var ”Shakedown 1979″. Vi började närma oss slutet av albumet och det fanns verkligen inte mycket tid kvar, vi kollade listor för att se vilka låtar vi fortfarande hade kvar att arbeta med. Jag sa till Flood, vår producent, att jag tror att den här låten har potential att komma med på albumet. Han sa att du bara har tjugofyra timmar på dig att få det att hända. Kom in i morgon och gör det, annars kommer den inte med på albumet. Så jag spenderade den natten och morgonen därpå med att skriva texten. Jag gjorde en demo hemma. Vi gjorde en akustisk version med ett liknande arrangemang; det är bara ett av de där ögonblicken när man vet att en låt är en speciell låt.”
När jag fick reda på hur Corgan skapade ”1979” gjorde det en skillnad för mig. Oavsett vad jag tyckte om Billy som person så är det viktigaste hur jag känner för låten; det tog mig flera år men jag insåg äntligen att det finns ett konstnärskap i ”1979”. Men ibland är det svårt att skilja personligheten från poplåten. Nu när jag är äldre börjar jag göra mig av med många förutfattade meningar som jag hade om artister som Smashing Pumpkins, särskilt Billy Corgan. Så nu koncentrerar jag mig på orden, musiken eftersom det i slutändan är min connection song som räknas.
Nyfiken på varför mina intryck av ”1979” har utvecklats? Corgan berättade för VH-1 Storytellers om innebörden bakom ”1979” när han sa: ”Ibland när jag skriver en låt ser jag en bild i mitt huvud, av någon anledning är det ett obskyrt minne. Minnet som jag hade för ”1979” var att jag var arton år gammal och jag körde nerför vägen nära mitt hem och det regnade kraftigt som det bara kan tyckas regna på ett dystert sätt i Illinois. Jag minns att jag bara satt vid ett trafikljus och det är minnet. Det är det minnet som jag skrev låten från, den känslan av att sitta i en bil vid ett trafikljus. Det ger mig känslomässigt en slags känsla av att vänta på att något ska hända och att man inte riktigt är där än, men att det är precis runt hörnet. Little did I know that I was right?”
”1979,” är en tidlöst skriven låt med vackra poesiinslag strödda överallt. Det verkar som om Corgan tänkte på sitt arv när han kom på orden till ”1979”. Det känns som att han nu upplevde en viss ångest över hur hans arbete skulle bli ihågkommet. Så vad gjorde Billy? Corgan gick tillbaka till en bild från sitt förflutna och fångade ögonblicket precis innan hans liv förändrades till det bättre. Det är glimten in i det okända, mörkret, valen om vart man ska gå och inte gå? Ska jag svänga vänster, höger, gå rakt fram, vända om?
Allt jag vet är att det har varit en prövande augusti och vi är redo för att september ska bli en månad att minnas. Billy Corgan skrev om den universella känslan att metaforiskt vänta vid stoppljuset på att ljuset ska bli grönt. Vi sitter äntligen i den där bilen, motorn är igång och vi är äntligen redo för nästa sväng på vår resa. Nu kan jag luta mig tillbaka, sjunga med och njuta av resan till Smashing Pumpkins med ”1979” som mitt soundtrack på min mindre färdiga väg.