Stampps avsikt är att bemöta de tidigare historiker som hade karakteriserat slaveriet som en mestadels godartad, paternalistisk tradition, som på många sätt var till hjälp för slavarna och som uppmuntrade rasharmoni i sydstaterna. Stampp karakteriserar också vissa kritiker av slaveriet för att de hävdar att ”för negrerna verkade slaveriet naturligt; eftersom de inte kände till något annat liv accepterade de det utan att fundera särskilt mycket på saken”. Inte för att slaveriet var en bra sak, men ändå skadade det troligen negrerna mindre än vad det gjorde för de vita. Faktum är att de vita egentligen var mer förslavade än vad negerslavarna var” (429). Stampp fördömer ett sådant argument och jämför det med argument för slaveri före inbördeskriget, som ”baserades på någon obskyr och förbryllande logik” (429).
Stampp menade att den nationella debatten om slaveriets moral var den centrala punkten i det amerikanska inbördeskriget, snarare än delstaternas rättigheter i förkastandet av slaveritillägget. Stampp skrev: ”Före inbördeskriget var sydstaternas slaveri Amerikas mest djupgående och irriterande sociala problem. Mer än något annat problem tjatade slaveriet på det allmänna samvetet och erbjöd ingen enkel lösning …”. (vii). Boken handlade för Stampp inte bara om 1800-talets historia utan var en nödvändig undersökning för amerikaner på 1950-talet eftersom ”det är en trosartikel att kunskap om det förflutna är en nyckel till att förstå nutiden” och ”man måste veta vad slaveriet betydde för negern och hur han reagerade på det innan man kan förstå hans mer aktuella vedermödor” (vii). Senare arbeten av andra historiker kvalificerade vissa av Stampps resultat, men The Peculiar Institution förblir en central text i studiet av USA:s slaveri.