James Jamerson revolutionerade basspelandet i rhythm and blues-musikgenren. Han har spelat på en enorm mängd musik mellan 1950-talet och det tidiga 1980-talet.
Förd på Edisto Island i South Carolina den 29 januari 1936 lärde sig James Jamerson själv att spela bas genom att spika fast strängar på sidan av sitt hus och plocka på dem tills varje sträng hade den tonhöjd som han önskade.
Jamerson flyttade till Detroit, Michigan med sin mor 1954 och gick på Northwestern High School. Hans ursprungliga avsikt var att bli musiklärare och lära eleverna att spela kontrabas. Den planen avskräcktes när han började spela på lokala barer och klubbar med lokala jazzband. Under denna tid spelar han också kontrabas på ”Boom, Boom, Boom” av John Lee Hooker.
I slutet av 50-talet höll Berry Gordy på att bygga en maskin som snart skulle bli känd för världen som Motown Records. Gordy tillsammans med Mickey Stevenson åkte till jazzklubbar på jakt efter musiker att rekrytera till Motowns studioband. 20 Grand var en populär klubb i Detroit på den tiden och jazzmusiker uppträdde där. Det var här Berry Gordy hittade Jamerson och flera medlemmar av det som skulle bli The Funk Brothers, Motowns husband.
Jamersons sätt att spela bas var annorlunda än vad som var normalt på den tiden. Hans stil kallades ofta för melodisk. Bastekniken som han implementerade lät som om den var i duett med sångaren. Berry Gordy beskrev Jamerson som ett ”geni på bas”.
Under de tidiga Motown-dagarna var Jamersons favoritvapen kontrabasen, som han spelade med endast sitt högra pekfinger, som senare fick smeknamnet ”The Hook”. Han köpte kontrabasen när han gick i high school och bytte aldrig strängar. Basen auktionerades nyligen ut, och den hade fortfarande samma strängar som användes för att skapa låtar som ”Shotgun” av Junior Walker and The All Stars och ”Please Mister Postman” av Marvelettes. Jamerson sa att de gamla strängarna innehöll ”The Funk”.
På senare år började Jamerson spela elbas. Han fick en 62 Precision Fender bas som han kallade ”The Funk Machine”. Med denna bas skapade han basgångar som ”For Once In My Life” av Stevie Wonder och min personliga favorit ”Darling Dear” av The Jackson 5.
James Jamerson var den första studiomusikern på Motown som fick en fast anställning. Han fick 1 000 dollar i veckan. Hans talang var mycket efterfrågad.
Marvin Gaye insisterade på att James Jamerson skulle spela på hans album ”What’s Going On”. När ingen kunde hitta honom letade Gaye från bar till klubb till bar runt om i Detroit tills han hittade Jamerson. När Jamerson äntligen hittades var han berusad men fördes ändå tillbaka till Studio A, som kallas ”The Snake Pit”, där han komponerade basgången till ”What’s Going On” medan han låg på golvet på rygg.
Motown gav vanligtvis inte albumkredit till studiomusikerna, men på ”What’s Going On” får The Funk Brothers individuella krediter, där James Jamerson krediteras som ”The Incomparable James Jamerson”’
James Jamerson var en ganska excentrisk karaktär. Det finns en berättelse om en incident när The Funk Brothers reste en kväll för att spela en konsert för en Motown Revue-konsert, och Jamerson, som satt i baksätet mellan två andra bandkamrater, insisterade på att ta på sig sin pyjamas. Efter att ha tagit på sig pyjamasen tände han en cigarr och började röka den. På grund av klagomål från sina bandkamrater släckte han cigarren. En stund senare öppnar han en burk med inlagda grisfötter och börjar äta dem. När han blev trött på det, satte hans bandkamrater ut honom ur bilen.
Jamerson älskade också att laga mat. När han var hemma lagade han mat åt sin familj och alla vänner som kom förbi.
När Motown flyttade från Detroit till Los Angeles följde till en början inte The Funk Brothers med. De flesta hittade sessionsjobb runt Detroit. Jamerson gjorde några sessioner med The Hues Corporation – ”Rock The Boat”, The Sylvers – ”Boogie Fever” och Marilyn McCoo och Billy Davis Jr – ”You Don’t Have To Be A Star (To Be In My Show)”. Han flyttade så småningom till Los Angeles, men hade svårt att hitta arbete. Basspelet hade förändrats. Det fanns nya tekniker som ”thumpin and pluckin” eller ”Slap Bass” och basgångarna var mer repetitiva. Jamerson ville inte utvecklas till dessa nya trender. Han ville inte ens byta sina strängar, som aldrig hade bytts ut.
Början till slutet för James Jamerson var när han trodde att han var kallad till en audition, och när han kom dit var hans son (som också hette James Jamerson) där. Provspelningen var för Jamerson Jr.
En blandning av bitterhet över att aldrig ha blivit erkänd för sina insatser och alkoholism bidrog till att han dog av skrumplever och lunginflammation den 2 augusti 1983. Han var bara 47 år gammal. Dagarna före sin död stals hans Precision Fender bas från 1962 – The Funk Machine – från hans hem. Vissa säger att den händelsen var den sista spiken i kistan.
James Jamerson blev postumt invald i Rock and Roll Hall Of Fame år 2000 i den första kategorin med en grupp sidmän någonsin. Han blev också invald i Fender Hall Of Fame, postumt, 2009.
Många basister påverkades av James Jamersons talang. Till exempel:
Bernard Odum
Willie Weeks
Paul McCartney
Jack Bruce
Pino Paladino
Pino Watt
Robert DeLeo
Geddy Lee
Victor Wooten
och många fler.
Populära basgångar från Jamerson är bland annat:
”Bernadette”- The Four Tops
”What’s Going On”- Marvin Gaye
”Trouble Man”- Marvin Gaye
”I Heard It Through The Grapevine”- Gladys Knight and The Pips/Marvin Gaye
”Don’t Mess With Bill”- The Marvelettes
”Going To A Go-Go”- Smokey Robinson and The Miracle’s
”Dancing In The Street”- Martha and The Vandellas
”My Girl”- The Temptations
”I Was Made To Love Her”- Stevie Wonder
och massor mer!!!!
Håll i minnet att James Jamerson spelade på 95 % av alla Motown-låtar från 1950-talet till början av 1970-talet. Vissa säger att hans bästa arbete var den musik han gjorde med Marvin Gaye. Jag håller med. Kanske berodde det på att de båda var ”Trouble Men”.
Allan ”Dr. Licks” Slutsky har skrivit en bok, ”Standing In The Shadows Of Motown” om James Jamersons liv och tid. Det finns också en dokumentärfilm med samma namn tillgänglig på DVD.