The Embryo Project Encyclopedia

Stephen Jay Gould studerade snigelfossil och arbetade vid Harvard University i Cambridge, Massachusetts under senare hälften av 1900-talet. Han bidrog till filosofiska, historiska och vetenskapliga idéer inom paleontologi, evolutionsteori och utvecklingsbiologi. Gould föreslog tillsammans med Niles Eldredge teorin om punktuell jämvikt, en syn på evolutionen enligt vilken arter genomgår långa perioder av stagnation följt av snabba förändringar under relativt korta perioder i stället för att kontinuerligt ackumulera långsamma förändringar under miljontals år. I sin bok Ontogeny and Phylogeny från 1977 rekonstruerade Gould utvecklingsbiologins historia och betonade utvecklingens betydelse för evolutionsbiologin. I en artikel från 1979 som Gould och Lewonitn skrev tillsammans med Richard Lewontin kritiserade Gould och Lewonitn många evolutionsbiologer för att de enbart förlitade sig på adaptiv evolution som förklaring till morfologiska förändringar, och för att de inte tog hänsyn till andra förklaringar, som t.ex. utvecklingsbegränsningar.

Gould föddes den 10 september 1941 i New York City, New York, som son till konstnären och entreprenören Eleanor Rosenberg och hovstenografen Leonard Gould. När Gould var fem år gammal tog hans far med honom till American Museum of Natural History i New York City, New York. Gould sade senare att skelettutställningen av Tyrannosaurus rex på museet väckte hans intresse för paleontologi och fick honom att vilja bli paleontolog.

1958 tog Gould examen från Jamaica High School i New York City, New York. Han gick sedan på Antioch College i Yellowsprings, Ohio och fick en BA i geologi och filosofi 1963. Under sin tid vid Antioch studerade han utomlands vid University of Leeds i West Yorkshire, England. Han träffade sin första fru, Deborah Lee, på Antioch. De gifte sig i oktober 1963 och fick senare två barn, Jesse och Ethan.

Efter examen från Antioch gick Gould på University of Columbia i New York City och disputerade i paleontologi 1967. Han gick omedelbart in i fakulteten vid Harvard University som biträdande professor i geologi. Han blev tillsvidareanställd 1971 och fick full professur 1973. År 1982 blev han Alexander Agassiz professor i zoologi.

På 1970-talet utvecklade Gould och hans kollega Niles Eldredge teorin om punktuell jämvikt. På den tiden ansåg de flesta biologer att nya arter utvecklades från andra arter genom små gradvisa förändringar som kontinuerligt ackumulerades av det naturliga urvalet under miljontals år. Gould och Eldredge såg dock problem med detta synsätt baserat på fossilregistret. De noterade många luckor i övergångarna från en art till en annan. Den sekvens av fossil som fanns tillgänglig uppvisade inte den jämna gradvisa förändring som man skulle finna om arterna utvecklades kontinuerligt och gradvis. Andra biologer tolkade luckorna i fossilregistret som en indikation på att data saknades. De teoretiserade att eftersom de fossil som hade hittats hittills var så gamla, bräckliga och eroderade av geologiska processer, skulle den stora majoriteten av de djur som en gång levde aldrig fossiliseras eller upptäckas.

För Gould och Eldredge tydde dock luckorna i fossilregistret på att evolutionen av en släktlinje kunde fortskrida med varierande förändringstakt. De antog att arter faktiskt inte förändras särskilt mycket för det mesta. De trodde att isolerade händelser, såsom stora geologiska katastrofer eller bildandet av nya geologiska barriärer, kunde bidra till arternas utveckling. Enligt deras teori sker artbildning relativt snabbt under tusentals snarare än miljontals år. Teorin väckte kontroverser som till stor del fortsatte i årtionden.

År 1977 publicerade Gould Ontogeny and Phylogeny där han rekonstruerade utvecklingsbiologins historia och visade hur utvecklingen hänger ihop med evolutionen. Ett huvudämne i boken var recapitulation, idén att stegen i djurens utveckling återger stegen hos deras evolutionära förfäder. Gould fokuserade på de två motsatta teorier om utvecklingsbiologi som presenterades av Karl Ernst von Baer och Ernst Haeckel i Europa under 1800-talet.

I boken beskrev Gould von Baers embryologiska lagar, som hävdade att embryon från olika taxa ser likadana ut i början av utvecklingen, men avviker från varandra när utvecklingen fortskrider. Von Baer hävdade att det inte fanns något samband mellan utvecklingsstadier och evolutionärt ursprung. Gould beskrev sedan Haeckels biogenetiska lag. Den biogenetiska lagen innebär att när ett embryo från en art utvecklas upprepar det de vuxna stadierna hos organismer från den art ur vilken embryots art utvecklades. Haeckel hävdade att det fanns ett nära samband mellan utveckling och härstamning och motsatte sig därmed von Baers teori.

Gould föreslog att båda teoretikerna hade rätt på olika sätt och att deras teorier förblev viktiga för evolutionsteorin under 1900-talet. Gould beskrev hur biologer så småningom antog von Baers teorier och inte Haeckels, men hävdade att vissa av Haeckels teorier fortfarande var relevanta för utvecklingsbiologin. Enligt Gould hjälper Haeckels begrepp heterokroni – förändringen av tidpunkten för en utvecklingshändelse – och neotani – förseningen av utvecklingen – forskarna att studera mönster i makroevolutionen, en term som används för att beskriva storskaliga förändringar i arters morfologi under miljontals år.

År 1979 utmanade Gould återigen vissa antaganden i evolutionsteorin när han var medförfattare till ”The Spandrels of San Marco and the Panglossian Paradigm: A Critique of the Adaptationist Programme” tillsammans med Richard Lewontin, en evolutionsbiolog som då arbetade vid Harvard University. I denna artikel hävdade Gould och Lewontin att det nuvarande anpassningsprogrammet inom evolutionsbiologin, där biologer försökte förklara varje egenskap hos organismer som anpassningar till miljön, var naivt och inte tog hänsyn till andra möjliga faktorer i evolutionen, t.ex. utvecklingsbegränsningar. De använde exemplet med spandrels, de dekorerade utrymmena mellan valven i kyrkan San Marco i Venedig i Italien, som en metafor för hur en komplex egenskap kan få oss att dra slutsatsen att den har utformats för ett specifikt syfte, snarare än att den helt enkelt är resultatet av någon annan relaterad process. De hävdade däremot att spandrellerna i San Marco-kyrkan bättre kan förklaras som en biprodukt av bågarnas konstruktion. Spandrellerna är alltså bara en eftertanke i utformningen av valvbågarna. Gould och Lewontin hävdade att spandreller i byggnader är analoga med vissa morfologiska egenskaper hos organismer. Enligt Gould och Lewontin försökte biologer ofta förklara varje egenskap hos organismer som anpassningar. De hävdade dock att vissa morfologiska särdrag bättre förklaras som resultatet av utvecklingsprocesser som begränsar utvecklingen av strukturen i en organisms morfologi, snarare än som resultatet av adaptiv evolution.

Gould motsatte sig också idéer inom sociobiologin. År 1975 publicerade Edward Osborne Wilson, biolog vid Harvard University, Sociobiology: The New Synthesis, där han hävdade att evolutionen kunde användas för att förklara mänskliga beteenden, såsom altruism och aggression. Gould, Lewontin och andra skrev ett brev till New York Review of Books med titeln ”Against Sociobiology”, där de uttryckte sitt motstånd mot Wilsons projekt. Gould varnade för att idéerna inom sociobiologin främjade biologisk determinism, vilket innebar att en individs val inte spelar någon större roll för utvecklingen av ens karaktär. Gould, som var en självutnämnd marxist som skrev om social rättvisa, ansåg att sociobiologin kunde uppmuntra rasism och sexism. Han fruktade att problematiska idéer som socialdarwinism och eugenik skulle återuppstå, vilka hade uppvisat en liknande typ av biologisk determinism och som tidigare hade använts för att rättfärdiga repressiva handlingar mot minoriteter. Som svar försvarade Wilson sitt forskningsprogram mot påståenden om att det främjade biologisk determinism genom att hävda att han bara försökte beskriva mänskligt beteende och att han avstod från att föreskriva hur människor borde bete sig.

Gould skrev populärvetenskapliga texter om evolutionsteori. Vissa av hans kollegor berömde hans förmåga att förklara vetenskapliga begrepp på ett sätt som fångade allmänhetens intresse samtidigt som han inte förenklade de viktiga komplexiteterna och nyanserna inom evolutionsteorin. Han skrev flera böcker avsedda för en allmän publik, bland annat The Pandas Thumb, The Mismeasure of Man, Ever Since Darwin och Wonderful Life: The Burgess Shale and the Nature of History. Han skrev regelbundet i tidningar och populärvetenskapliga tidskrifter som Scientific American, The Scientist, Discover och New York Times. År 1981 utsåg Discover Magazine Gould till årets vetenskapsman. Han var också föremål för många intervjuer och artiklar i populärtidskrifter som Newsweek, People och Time, och han medverkade i ett avsnitt av den tecknade tv-serien The Simpsons.

Gould engagerade sig i diskussionerna mellan kreationister och biologer om huruvida evolutionen borde undervisas i skolor i USA eller inte. Gould var motståndare till kreationism och 1982 vittnade han i en rättegång i Arkansas mot användningen av bibliska läror i den naturvetenskapliga undervisningen. Samma år fick Gould diagnosen mesoteliom, en sällsynt form av cancer som finns i slemhinnan i inre organ och som är kopplad till exponering för asbest. Gould återhämtade sig så småningom och sade senare att han såg sin återhämtning som en möjlighet att fortsätta sitt arbete. Under det följande decenniet fick Gould många utmärkelser, bland annat Medal of Excellence från Columbia University 1983, silvermedaljen från Zoological Society of London 1984 och Gold Medal for Service to Zoology från Linnean Society of London 1992. Han fick mer än 40 hedersdiplom från flera institutioner världen över.

År 1995 skilde sig Gould från Deborah Lee och gifte sig med Rhonda Shearer. År 1999 blev han ordförande för American Association of the Advancement of Science. Den 20 maj 2002 avled Gould efter ett andra cancerfall; denna gång en metastaserad lungcancer.