Småviltsjakt i AlaskaSmåviltsarter – Granlöpare

Granhök(Falcipennis canadensis)

Habitat

Granhök, populärt kallade ”granhönor eller kycklingar” eller ”dårhönor”, lever i vitgran- och pappersbjörkskogar, svartgranmossar och, i sydöstra Alaska, sitkagran- och hemlockskogar.

Identifiering

Hanar av granlöpare.

Hanen av granlöpare har svart hals och röd kam över ögat samt ett rostorange band vid svansspetsen. Honan saknar den röda kammen och den svarta halsen. Hon har i allmänhet en fläckig rostbrun till grå färg med mörka kraftiga barrer på den vitaktiga buken.

Granhönan i sydöstra Alaska saknar det rostbruna bandet på svansen, som kännetecknar andra granhönor i Alaska, men har vitspetsade fjädrar som ligger över svansen.

Beteende

Under de första varma aprildagarna som lovar att vintern håller på att avta börjar hanen sin uppvaktning genom att pompöst stoltsera på marken eller i ett träd. Ibland viftar han med sin upphöjda svans och ger ifrån sig ett skarpt prasslande ljud. I maj börjar hanen också göra karakteristiska flyguppvisningar för att visa att han ”äger” det närmaste tunnland av skog och att ingen annan hane som visar upp sig får inkräkta på denna domän. Uppvisningen börjar med att fågeln stoltserar i ett träd, följt av en brant nedåtgående flygning. Några meter ovanför marken kontrollerar fågeln sin flygning och fladdrar till landning. De fladdrande vingarna skapar ett mjukt ljud och detta, liksom andra ljud som uppstår genom ving- eller svansrörelser medan hanen stoltserar på marken, lockar hönan till tuppens revir.

I maj läggs fyra till nio ägg i ett grunt bo som ligger vid basen av en gran eller under en stock. Kläckningen sker i mitten av juni, ungefär samtidigt som tuppen slutar visa sig. Hanen deltar varken i ruvningen av äggen eller hjälper till att föda upp ungarna, men ansluter sig ofta till hönan och ynglen i slutet av augusti. I början av september är det inte ovanligt att se en vuxen hane med stora flockar bestående av flera hönor och kullar. Dessa familjeflockar upplöses i oktober och mindre grupper bosätter sig på övervintringsområden, ofta i täta granbestånd.

Under vintern tillbringar granlommen större delen av dagsljuset i granar där de slöar eller äter på barr. På natten sover fåglarna antingen i en gran, på snön nära stammen eller ibland i en ”snörostol” under snöytan.

När snön smälter på våren tillbringar fåglarna mer tid på marken och kompletterar sin kost av granbarrsnålar med högblommiga tranbär som fanns kvar under vintern. Den huvudsakliga födan under sommaren och hösten omfattar hög- och lågbuskiga tranbär, blåbär, kråkbär, gröna blad, svampar och diverse blommor och frön.

Ungarna äter mycket insekter under de första veckorna efter att de kläckts. Brudarna verkar gilla områden med ett tätt marktäcke av blåbär, kanske för att växterna är tillräckligt höga för att dölja ungarna men tillräckligt låga för att hönan ska kunna hålla utkik efter rovdjur. Granhönsen behöver en stor mängd grus (små stenar eller småstenar som används för att mala maten i fågelns magsäck) för att klara övergången från en höstdiet av bär och löv till en vinterdiet av fiberrika barr. Under september och oktober samlar vuxna och ungar upp grus tidigt på morgonen längs vägar, vattendrag och sjöar. En del av fåglarna reser flera kilometer för att hämta grus. Dessa höstförflyttningar är de längsta under fågelns hela liv, eftersom granskogarna stannar på samma få hektar mark resten av året.

Ingen vet än så länge varför det finns många granskogar i ett område ett år och väldigt få nästa år eller två. Dessa upp- och nedgångar förekommer bland lundarna även på platser som ligger långt från vägar och städer. Det verkar inte finnas mycket att oroa sig för när det gäller de periodiska krascherna i lundpopulationerna; lång erfarenhet har visat att fåglarna snart kommer att bli rikligt förekommande igen om deras livsmiljöer förblir oförändrade. Fåglarna har dock verkliga problem om häckningsskydd, uppfödningsområden, födosöks- eller rastplatser går förlorade på grund av förändringar som orsakats av människan eller naturen. Nyligen har granbarkborrar dödat majoriteten av de mogna vitgranarna i stora delar av Southcentral Alaska. Vildbränder har varit den viktigaste orsaken till förlusten av livsmiljöer för granlöpare i inre Alaska. Samma bränder kan dock öka livsmiljön för ruffed grouse och sharp-tailed grouse.

Where to find them

På hösten ses granljungfrön ofta längs vägkanter i hela deras utbredningsområde i Alaska. Favoritplatser för jägare och fågelskådare är på Parks Highway från Trapper Creek genom Denali State Park och från Nenana till Ester, på Steese Highway mellan milen 120 och 148, längs Elliot Highway, längs vitgransdominerade avsnitt av Alaska och Taylor Highways, nära Glennallen på Glenn Highway, på många sekundära vägar på Kenaihalvön och i Matanuska och Susitna-dalarna.

Granljungens utbredningsområde i Alaska

Nästan alla stora områden med boreal skog i Nordamerika har en population av granljung.

Den skuggade delen av kartan visar områden där granlöpare finns i Alaska.

Video

Tilläggslänkar

• Grouse – Wildlife Notebook Series (PDF 85 kB)