Håll er på avstånd, för nu ska jag bli personlig på den här bloggen igen. Ja, det kommer att vara den obekväma sorten av personligt. Ja, det är också den sexiga typen av personligt. Nej, det är inte den typen av sexigt. Jag sparar fortfarande huvuddelen av det till mina romaner.
Jag tror att det är viktigt att bli personlig när man bygger upp en publik. Det hjälper oss att relatera till varandra. Jag kan inte bara vara en ansiktslös kille bakom en datorskärm som försöker sälja sexiga berättelser. Jag måste vara någon som folk kan känna en personlig koppling till. Den kontakten är skillnaden mellan en förbigående publik och en lojal publik. De sexiga berättelser jag säljer är därför bara en trevlig bonus.
Nu har jag redan blivit ganska personlig på den här bloggen tidigare. Jag har talat om min kärlek till att sova naken, min egen omskärelse och den själavårdande, fyraåriga fängelsestraff som var gymnasiet. Jag hoppas att dessa historier har gjort mitt liv och den här bloggen mer omtyckt. Jag skulle vilja fördjupa den förtjusningen och det tänker jag göra genom att prata om besvärliga ståndskador.
Jag är säker på att jag har fått alla mäns uppmärksamhet nu. Jag ska ändå ge kvinnorna en stund för att sluta rulla med ögonen. Jag förstår, mina damer. Obehagliga ståndskador är en av de saker som män gör en alltför stor grej av. Ja, det är en unik upplevelse för ett visst kön, men det är inte ens på samma nivå som att föda barn eller amma. Jag tänker inte sätta likhetstecken mellan besvärliga ståndskador och det, men jag tycker att de är värda att prata om, om än bara för att det är roligt.
I själva verket tror jag att det är på grund av att vi inte pratar om dessa könsspecifika upplevelser som män och kvinnor har så svårt att relatera till varandra. För vissa är det lite för mycket att prata om födelsens glädjeämnen. Jag tror att pinsamma ståndskänslor är en bra början, om än bara för att de avslöjar en sårbarhet hos männen som de inte gärna erkänner.
Detta för mig till min personliga erfarenhet. Ja, det handlar om en pinsam boner-situation som jag uthärdade. Jag erkänner det. Jag är en frisk man som har haft minst en pinsam ståndskänsla i sitt liv. Varje frisk man som inte erkänner det är en jävla lögnare. Även om jag tvivlar på att jag kommer att starta en trend kan jag åtminstone berätta en historia som borde lysa upp allas morgnar.
Denna speciella historia utspelar sig i mellanstadiet, som är ungefär som den undermåliga föregångaren till högstadiet. Det är som en mild ömhet som du inte inser att den en dag kommer att bli en stickande smärta i din själs grop. Jag ska inte säga att det var hemskt, men det fanns definitivt tecken på att det skulle suga på många plan att vara tonåring.
Detta var också innan jag utvecklade ett allvarligt akneproblem som fullständigt förstörde det lilla självförtroende jag hade. Jag vill gärna tro att jag under mellanstadiet var åtminstone någorlunda nöjd. Jag ska inte säga att jag var lycklig som en fluga i en skitfabrik, men jag var inte olycklig. För det mesta var livet okej.
Till samma tid började dock puberteten att sparka mig i arslet, vilket den gör med de flesta människor när de går in i de bräckliga åren mellan att vara barn och att vara en vandrande tidsinställd bomb av hormoner. Som ett resultat av detta blev oväntade och ovälkomna erektioner allt vanligare.
För det mesta kunde jag dölja dessa erektioner lika bra som alla andra spirande unga män. Prata med vilken man som helst som överlevde den delen av sitt liv och de kommer att säga samma sak. De lärde sig att vara taktfulla, diskreta och rent ut sagt listiga när det gällde att dölja sina stånd. Man skulle kunna säga att män i den här åldern blir boner ninjor, vilket är mycket mindre sexigt än det låter.
Hur som helst då och då misslyckas dock vår boner ninja. I just det här fallet misslyckades den vid ett av de värsta möjliga tillfällena, kort sagt när jag höll ett tal inför hela skolan i speedo. Jag ger alla en stund på sig att frammana den mentala bilden. Ni är välkomna.
På just den här dagen då min inre boner ninja misslyckades, gick jag i sjunde klass. Det var sent på våren och det började verkligen bli varmt ute. Därför innebar gymnastiklektionen mycket mer utomhusaktiviteter som förvandlade oss från hormonella tidsbomber till svettiga hormonella tidsbomber. Jag hade inget emot detta eftersom det fick eftermiddagen att gå fortare.
Men min kropp älskade helt enkelt att göra det svårare för mig och ja, det betyder precis vad du tror att det betyder. Jag hade precis avslutat min engelsklektion. Gym var den sista lektionen jag hade innan jag gick till lunch så jag gick till omklädningsrummet ivrigt för att arbeta upp en aptit. Jag går för att byta om till min gymnastikuniform, vilket jag hade gjort nästan varje dag fram till dess. Sedan händer det.
Jag vet inte om det var poesiuppgiften som jag hade haft på engelsklektionen. Jag vet inte om det var på grund av någon söt tjej som jag hade sett som just hade börjat bära behå. Kanske hade jag bara läst en serie om Wonder Woman för mycket den dagen. Jag vet inte, men vad det än var så utlöste något en oväntad lansering i mina byxor. Det var inte en halv lansering heller. Den här raketen gick in i omloppsbana och stannade där ett tag.
Nu ska du komma ihåg att jag befinner mig i ett pojkomklädningsrum på en mellanstadieskola full av omogna tonåringar. Du kan inte hitta en tid eller plats som är mindre lämplig utan att involvera clowner, döda valpar och hinkar med utgången mjölk. Dessutom är jag i strid med klockan. Jag behövde vara ute i gymmet med resten av klassen inom fem minuter. För en situation som denna är det de längsta fem minuterna du har utanför en tandläkarmottagning.
Jag får inte ens en chans att klä av mig innan situationen eskalerar. När jag kommer till mitt skåp är vi redan på tändning. När jag låser upp det är vi redan i startgroparna och har lämnat tornet. Det finns flera otrevliga pojkar bredvid mig som pratar om skit som inte borde väcka någon som helst uppmärksamhet. Allt jag kan göra är att hålla huvudet nere och tyst förbanna min kuk för att den gör detta mot mig.
Jag känner min kropp tillräckligt väl vid det här laget för att förstå att den här situationen kommer att bli värre innan den blir bättre. Om jag börjar klä av mig finns det inget sätt för mig att dölja detta. För en stund står jag bara där och stirrar på min uniform i mitt skåp. Vid den tidpunkten är dock min raket långt inne i sin omloppsbana och återinträde är inte möjligt.
Jag var tvungen att agera och agera snabbt. Jag hade bara fyra minuter kvar och det räckte helt enkelt inte. Till slut fattade jag ett beslut. Det skulle kräva lite teater från min sida, men det fanns inget annat sätt.
Taktfullt tar jag min uniform från mitt skåp. Sedan knyter jag ihop magen som om jag hade ont och går rakt mot toalettbåset. Från den plats där jag står kan de där toalettrummen lika gärna befinna sig i hjärtat av Mordor. Istället för orcher måste jag dock slingra mig genom ett gäng spottande, svärande tonårspojkar. Det var en minst sagt mödosam resa.
En gång såg en kille bredvid mig som jag kände oroad ut. Han frågade mig om jag redan var det. Jag sa instinktivt att jag mådde bra, men det gjorde inte min mage. Jag kanske sa något om de tacos jag åt till middag i går kväll och hoppades att han skulle fylla i luckorna.
Det verkade dock göra susen. Han frågade inte igen. Jag lyckades arbeta mig runt mängden av andra pojkar och ta mig in i toalettstolen. I min första tur var det ingen där inne. Jag kunde stänga dörren, låsa den och andas den största suck av lättnad som jag hittills hade känt i mitt liv.
När jag var ensam i båset kunde jag slå mig till ro och låta min penis fullborda sin omloppsbana, så att säga. Det tog ändå mycket längre tid än vad jag ville. Jag minns att jag tänkte på allt möjligt som skulle få den att sätta sig.
Om du är en frisk man vet du vad jag pratar om här. Du kommer att gå igenom hur många osexiga tankar och bilder som helst. Du kommer att föreställa dig din mormor i nattlinne. Du föreställer dig din hund som spyr på din säng. Du kommer till och med att göra algebra i ditt huvud. När algebra är ett alternativ vet du att din kropp arbetar mot dig.
För mig minns jag inte riktigt vad jag tänkte på för att dämpa min erektion. Det fungerade ändå inte så snabbt som jag hade hoppats. Jag hade fortfarande något av en kvasibonus när jag klädde av mig och tog på mig min uniform. Jag var också fortfarande i strid med klockan. När varningsklockan ringde fick jag bita ihop tänderna och hoppas på det bästa.
Jag lyckades lägga resten av mina saker i mitt skåp och ta mig ut i gymmet. Jag hade fortfarande något av ett tält i mina byxor. Tänk på att dessa gymnastikshorts inte precis är kända för att vara välsittande. Jag var tvungen att vara mycket försiktig med hur jag bar mig, särskilt när tjejerna började ta sig ut ur omklädningsrummet. Det hjälpte också att gymnastikuniformerna inte direkt var sexiga. Till och med raserande tonårshormoner kan inte göra så mycket.
När jag satte mig ner och väntade på gymnastikläraren kunde jag äntligen kunna slutföra återinträdet, så att säga. I en annan tur var läraren lite försenad så jag hade några extra minuter på mig att se till att inga fler raketer antändes. Det blev ändå några spända stunder, men jag tog mig igenom det.
Det, mina vänner, är berättelsen om min mest pinsamma ståndskänsla. Jag är säker på att det finns andra män där ute som har haft mycket värre upplevelser i mycket mindre bekväma situationer. Det är på sätt och vis maskulinitetens gemensamma pris. Ingen är immun mot det. Vi vet aldrig när det kommer att hända. När det gör det lär vi oss att vi inte alltid har kontroll över våra kroppar. Ibland kontrollerar våra kroppar oss.
Det finns nästan något poetiskt i det. Jag är säker på att många män inte håller med och bara ser obekväma ståndskador som ett irritationsmoment. Nu har ni hört min historia. Om det finns några män där ute som känner sig djärva uppmanar jag er att dela med er också. Låt mig veta i kommentarerna. Det finns ingen skam eller bedömning. För både män och kvinnor, låt oss dela denna erfarenhet och allt den kan lära oss.
Kanske kan jag göra detta till en del av mina sexiga diskussioner. Stoners kan vara besvärliga, men de kan också vara vackra. Låt oss inte låta den pinsamheten undergräva den skönheten.