Självrapportering av data: ”Att använda eller inte använda. Det är frågan.”

Om man vill veta vad någon tycker eller känner frågar man dem, eller hur?

Det samma gäller inom forskningen, men det är bra att känna till för- och nackdelarna med att använda ”självrapporteringsmetoden” för att samla in data för att besvara en forskningsfråga. Oftast görs självrapportering i form av ”papper &pennor” eller SurveyMonkey, men det kan också göras genom intervjuer.

I allmänhet är självrapportering enkelt och billigt, och ibland underlättar det forskning som annars skulle vara omöjlig. För att svara bra måste respondenterna vara ärliga, ha insikt om sig själva och förstå frågorna. Självrapportering är ett viktigt verktyg i mycket beteendeforskning.

Men att använda självrapportering för att besvara en forskningsfråga har sina begränsningar. Människor kan ha en tendens att svara på ett sätt som får dem själva att se bra ut (social önskvärdhetsbias), hålla med om det som presenteras (social samtyckesbias), eller svara i antingen extrema termer (extrem svarsgruppsbias) eller alltid välja de oengagerade mittensiffrorna . Ett annat problem kommer att uppstå om tillförlitligheten och validiteten hos självdeklarationsformuläret inte är fastställd. (Reliabilitet är konsistens i mätningen och validitet är noggrannheten i mätningen av det som den avser att mäta). Dessutom ger självrapporter vanligtvis endast a) uppgifter på ordinalnivå, t.ex. på en skala från 1 till 5, b) nominella uppgifter, t.ex. på en ja/nej-skala, eller c) kvalitativa beskrivningar i ord utan kategorier eller siffror. (Ordinarie data = poäng är i ordning med vissa siffror högre än andra, och nominella data = kategorier. Statistiska beräkningar är begränsade för båda och inte möjliga för kvalitativa data om inte forskaren räknar teman eller ord som återkommer.)

Ett exempel på ett självrapporteringsmått som vi betraktar som en guldstandard för kliniska data och forskningsdata = 0-10 poäng på smärtskalan. Ett exempel på ett självrapporteringsmått som kan vara användbart men som är mindre föredraget är en självbedömning av kunskap (t.ex. hur stark är din kunskap om tolkning av arteriella blodgaser på en skala 1-5). Att använda den för kunskap kan vara okej så länge alla förstår att det är den upplevda kunskapsnivån.

Kritiskt tänkande: Vad var forskningsfrågan i den här studien? Malaria et al. (2016) Smärtbedömning hos äldre med beteendemässiga och psykologiska symtom på demens. Journal of Alzheimer’s Disease som publicerats på PubMed.gov på http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26757042 med länk till fulltext. Hur använde författarna självrapportering för att besvara sin forskningsfråga? Ser du några av ovanstående styrkor & svagheter i deras användning?

För mer information: För ytterligare information: se till att kolla in Rob Hoskins blogg: http://www.sciencebrainwaves.com/the-dangers-of-self-report/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.