Den ursprungliga formeln för Scotchgard upptäcktes av misstag 1952 av 3M-kemisterna Patsy Sherman och Samuel Smith. Försäljningen började 1956 och 1973 fick de två kemisterna patent på formeln.
Under 1999 inledde Förenta staternas miljöskyddsbyrå (EPA) en undersökning av den kemikalieklass som används i Scotchgard, efter att ha fått information om den globala spridningen och giftigheten av perfluoroktansulfonat (PFOS), ”huvudingrediensen” i Scotchgard. Föreningen perfluoroktansulfonamid (PFOSA), en PFOS-prekursor, ingick i Scotchgard och har också beskrivits som ”huvudingrediensen” i Scotchgard. Efter påtryckningar från US EPA meddelade 3M i maj 2000 att man skulle avveckla produktionen av PFOA, PFOS och PFOS-relaterade produkter.
3M omformulerade Scotchgard och har sedan juni 2003 ersatt PFOS med perfluorobutansulfonsyra (PFBS). PFBS har en mycket kortare halveringstid hos människor än PFOS (drygt en månad jämfört med 5,4 år). I maj 2009 fastställdes PFOS som en långlivad organisk förorening (POP) enligt Stockholmskonventionen. År 2018 gick 3M med på att betala staten Minnesota 850 miljoner dollar för att lösa en rättsprocess på 5 miljarder dollar om dricksvatten som förorenats av PFOA och andra fluortensider.