En av de unika mekaniska egenskaperna hos vår muskulotendinösa struktur är förekomsten av ett retinaculum (plural: retinacula) runt många av kroppens leder. Ett retinaculum är ett band eller membran som håller ett organ eller en del på plats. Det kan också definieras som en förtjockning av den djupa fascia i distala delar av lemmarna som håller senor på plats när musklerna drar ihop sig.
Strukturen av retinaculum har tydliga fördelar på vissa områden. Den kan dock leda till ytterligare problem också. Många muskler har en relativt rak draglinje. Till exempel har pectoralis minor en kort och rak draglinje mellan sina fästpunkter på coracoidprocessen och revbenen.
Musklerna i de distala extremiteterna är mycket annorlunda. I de långa senorna i händer och fötter har senorna inte en rak draglinje. I vissa fall måste senan ta nästan en rätvinklig sväng. Tåernas långa extensorer är ett bra exempel. De går i underbenets längd och sedan över fotens ovansida till tårna. De tar nästan en 900-vinkelböj över fotens ovansida nära fotleden.
För att dessa senor ska vara mekaniskt effektiva måste de hållas nära leden. Om de inte skulle vara det skulle det finnas en tendens för senorna att dras bort från leden när muskeln kontraherar. Kroppen skapar en naturlig remskive-liknande struktur med retinaculum som förbättrar senornas mekaniska effektivitet genom att hålla dem nära leden.
Det finns ett betydande tryck mellan senorna och retinaculum som binder dem. För att minska friktion och skador på senorna täcker en synovialskida de senor som rör sig under ett retinaculum. Om synovialskidan inte fanns skulle retinaculumet allvarligt skada senfibrerna under repetitiva rörelser.
Denna synovialskida finns inte i alla senor. Till exempel har de tidigare nämnda pectoralis minor-senorna inte synovialskidor runt omkring sig eftersom de inte passerar under ett retinaculum. Den vanligaste platsen för senor att ha en synovialskida är i de distala extremiteterna där senorna korsar en led under ett retinaculum och gör en betydande böjning eller vinkel.
Som ibland upprepade rörelser eller kompression under rörelse orsakar en irritation mellan senan och dess omgivande synovialskida. Fibrösa vidhäftningar eller en uppruggning av ytan mellan senan och dess skida kan utvecklas. Detta tillstånd kallas tenosynovit.
Det finns ett vanligt tenosynovittillstånd som utvecklas över fotens ovansida där tårnas långa förlängare passerar under extensor retinaculum och som kallas ”lace bite” (spetsbett), eftersom täta skosnören ofta är den primära orsaken.
Tenosynovit behandlas på ett mycket likartat sätt som tendinit. Djup friktionsmassage över den drabbade senan kan hjälpa till att mobilisera senan och minska vidhäftningar mellan senan och dess skida. Aktivitetsförändringar och minskad kompression på senorna kommer dock att vara avgörande för att helt lösa detta problem.