Reifikation var inte en särskilt framträdande term eller ett särskilt framträdande begrepp i Marx egna verk, inte heller i hans omedelbara efterföljares verk. Begreppet reifikation blev framträdande främst genom Georg Lukács arbete (1923), i hans essä ”Reification and the Consciousness of the Proletariat”, som en del av hans bok History and Class Consciousness; detta är locus classicus för att definiera begreppet i dess nuvarande betydelse. Här behandlar Lukács det som ett problem i det kapitalistiska samhället som hänger samman med varuformens utbredning, genom en närläsning av Marx’ kapitel om varufetischism i Kapitalet. Lukács redogörelse var inflytelserik för filosoferna i Frankfurtskolan, till exempel i Horkheimers och Adornos Upplysningens dialektik och i Herbert Marcuses verk. Andra som har skrivit om denna punkt är Max Stirner, Guy Debord, Gajo Petrović, Raya Dunayevskaya, Raymond Williams, Timothy Bewes, Axel Honneth och Slavoj Žižek.
Petrović (1965) definierar reifikation som:
Akten (eller resultatet av akten) att omvandla mänskliga egenskaper, relationer och handlingar till egenskaper, relationer och handlingar hos mänskligt producerade saker som har blivit oberoende (och som föreställs som ursprungligen oberoende) av människan och som styr hennes liv. Även omvandling av människor till tingliknande varelser som inte beter sig på ett mänskligt sätt utan enligt tingsvärldens lagar. Reifikation är ett ”specialfall” av alienation, dess mest radikala och utbredda form som är karakteristisk för det moderna kapitalistiska samhället.
Reifikation inträffar när specifikt mänskliga skapelser felaktigt uppfattas som ”naturfakta, resultat av kosmiska lagar eller manifestationer av gudomlig vilja”. En del forskning om Lukács (1923) användning av begreppet ”reifikation” i History and Class Consciousness har dock ifrågasatt denna tolkning av begreppet, enligt vilken reifikation innebär att ett redan existerande subjekt skapar en objektiv social värld som sedan alieneras från den. Andrew Feenberg (1981) omtolkar Lukács centrala kategori ”medvetande” som liknar antropologiska föreställningar om kultur som en uppsättning praktiker. Särskilt medvetandets reifikation är därför mer än bara en akt av felaktigt erkännande; den påverkar den vardagliga sociala praktiken på en grundläggande nivå bortom det enskilda subjektet. Andra forskare har föreslagit att Lukács användning av termen kan ha varit starkt påverkad av Edmund Husserls fenomenologi för att förstå hans upptagenhet med medvetandets reifikation i synnerhet. Enligt denna tolkning innebär reifikation en hållning som skiljer subjektet från den objektiva världen, vilket skapar en felaktig relation mellan subjekt och objekt som reduceras till ett oengagerat vetande. Tillämpat på den sociala världen gör detta att enskilda subjekt känner att samhället är något som de bara kan känna som en främmande makt, snarare än att interagera med. I detta avseende kan Lukács användning av begreppet ses som en förebild för några av de teman som Martin Heidegger (1927) berör i Being and Time, vilket stöder Lucien Goldmans (2009) förslag om att Lukács och Heidegger stod mycket närmare varandra i sina filosofiska frågor än vad man vanligtvis tror.