Skulle vikingarna ha föreställt sig drakar på samma sätt som många västerlänningar gör nuförtiden? Nej, förmodligen inte. Nu måste vi (som alltid med mina svar) ha i åtanke att det överlevande material vi har om nordisk myt är från ett par hundra år efter slutet av den egentliga vikingatiden. Så det som överlevt är inte nödvändigtvis vad ”vikingarna” faktiskt skulle ha föreställt sig eller trott på. Snarare är det en beskrivning som sannolikt härstammar från deras föreställningar men som kan skilja sig åt i viss mån. Så, detta ur vägen låt oss titta på hur drakar beskrivs i nordisk mytologi.
För att börja med är det nordiska ordet för drake dreki. Men man ser inte alltid nödvändigtvis det ordet i beskrivningar av allt som kan tänkas klassas som en drake. I avsnittet Skaldskaparmal i Prose Edda finns en förteckning över ormarnas namn:
Þessi eru orma heiti: dreki, Fáfnir, Jörmungandr, naðr, Níðhöggr, linnr, naðra, Góinn, Móinn, Grafvitnir, Grábakr, Ófnir, Sváfnir, grímr.
Det vill säga: ”Detta är namnen på ormar: drake, Fafnir, Jormungand, adder, Nidhogg, orm, huggorm, Goin, Moin, Grafvitnir, Grabak, Ofnir, Svafnir, grim”. Även om en del av dessa är faktiska namn som dyker upp på andra ställen, har vi standardbeskrivningar som drake, huggorm, orm och huggorm som alla är ungefärliga. Det är alltså vanligt att även de stora djur som skulle kunna betraktas som drakar helt enkelt betecknas som ormar. Beroende på var en översättare befinner sig på skalan för bokstavlighet kan man få lite olika översättningar, men det är bra att veta att i den nordiska originaltexten (och i de flesta, om inte alla, översättningar som jag kommer att ta upp) är orm det ord som i de flesta fall används för dessa massiva, drakliknande varelser. Så när du ser ordet orm ska du tänka på det i termer av havsorm, där det är någon sorts monstruöst stor och destruktiv varelse.
Okej. Vad händer nu med listan där uppe? Jo, vi har drake, huggorm, orm, huggorm och grim (som Anthony Faulkes översätter med ”den maskerade”, vad det nu ska betyda). Dessa är mer bara allmänna beskrivningar eller har inte ett verkligt riktigt omnämnande i andra källor (jag tror t.ex. inte att grimr dyker upp så ofta i samband med att det är en orm, och det är definitivt inte namnet på en specifik orm). Resten av listan är verkliga egennamn som dyker upp i andra delar av korpusen. Dessa är främst ”Voluspa”, ”Grimnismal”, Gylfaginning och Volsunga Saga. Flera av namnen nämns bara i förbigående, särskilt Goin, Moin, Grafvitnir, Grabak, Ofnir och Svafnir. Dessa särskilda ormar nämns endast som boende under Yggdrasils rötter och gnagande på dem. Det finns inga ytterligare beskrivningar som gör det möjligt för oss att få en bättre bild av vad vi har att göra med. Allt vi vet är att de uppenbarligen är ormar av något slag. Det lämnar oss med tre namn: Fafnir, Nidhogg och Jormungandr.
Låt oss börja med Jormungandr eftersom dess huvudbeskrivning kommer från en av mina favoritpassager från Gylfaginning. Jormungandr är ett av de tre ”onda” barnen till Loke. De andra två är Fenrir, vargen som kommer att sluka Oden, och Hel, vårdare av dem som dör utanför strid (enligt Snorri). Ett annat namn på Jormungandr är Miðgarðsormr, även kallad Midgårdsormen. Detta beror på att den är så stor att den faktiskt slingrar sig hela vägen runt Midgård (jorden) och biter sig fast i sin egen svans.
Utanför själva Ragnarök gör Jormungandr ett par framträdanden, men det vi kommer att titta på är när Thor och Hymir går ut och fiskar, men Thor bestämmer sig för att ta ett oxhuvud som bete för att försöka fånga Jormungandr.
På denna krok fäste Thor oxhuvudet och kastade det överbord, och kroken gick till botten. Och då är det sant att säga att Tor lurade Midgårdsormen lika mycket som Utgarda-Loki hade gjort Thor till åtlöje när han lyfte ormen med sin hand. Midgårdsormen sträckte sin mun runt oxhuvudet och kroken fastnade i taket på ormens mun. Och när ormen kände detta ryckte den undan så hårt att Thors båda knytnävar slog ner i krönet. Då blev Tor arg och uppbådade sin As-styrka, tryckte ner så hårt att han tvingade in båda fötterna genom båten och stöttade dem mot havsbottnen, och sedan drog han upp ormen mot krönet. Och man kan hävda att en person inte vet vad en hemsk syn är som inte fick se hur Thor fixerade sina ögon på ormen, och ormen stirrade tillbaka upp på honom och spottade gift. Det sägs att jätten Hymir då bytte färg, blev blek och fick panik när han såg ormen och hur havet flöt ut och in över båten. Och just i det ögonblick då Tor tog tag i sin hammare och lyfte upp den i luften, fumlade jätten med sin beteskniv och klippte av Tors lina från kölen, och ormen sjönk ner i havet.
Vad vi ser i detta avsnitt är en ganska krass beskrivning. Miðgarðsormr skulle bara kunna vara vad vi nu skulle kalla en havsorm. Den är extremt giftig/giftstinn och dödar slutligen Thor postumt under Ragnarök (”Thor kommer att vara segerrik över Midgårdsormen och kommer att gå undan från den nio steg. Sedan kommer han att falla till marken död av det gift som ormen kommer att spotta på honom.”), och kommer att ”spotta så mycket gift att det kommer att bespetsa himlen och havet, och det kommer att vara mycket fruktansvärt”. Nu kan man argumentera för att havsormar bara är en form av drakar, så jag överlåter det till dig vad du vill besluta om det. Men det räcker med att säga att Jormungandr inte passar in i den moderna uppfattningen om drakar. Inga omnämnda vingar, inga omnämnda ben (även om vi kommer till det senare), spottar gift istället för eld.
Näst på vår lista att titta på är Nidhogg. Detta odjur har mycket mindre skärmtid (så att säga) än Jormungandr, men får ändå en något mer levande beskrivning.
Där kommer den mörka draken flygande, den glänsande ormen, upp från månmörka kullar; Nidhogg flyger över slätten, i sina vingar bär han lik; nu måste hon sjunka ner.
Nidhogg har faktiskt ordet drake applicerat på sig, och flyger även över himlen med sina vingar. Men det var allt för Nidhogg. Alla andra beskrivningar av den säger bara att den är en orm som lever under Yggdrasil och biter på rötterna. Alltså något närmare de moderna västerländska föreställningarna om draken, men ingen beskrivning av ben eller eldsprutning eller något sådant.
Vilket för oss till den sista, och utan tvekan mest kända, ”draken” i de nordiska myterna. Denna drake är Fafnir, som dödades av Sigurd i den klassiska Volsunga-sagan. Låt oss kolla in några av de beskrivningar som tillämpas på Fafnir.
Efteråt dödade Fafnir sin far och det var mord eftersom han gömde kroppen… Han har sedan dess blivit den ondskefullaste ormen och ligger nu på denna håv
Fafnir var en gång en dvärg men föll för en förbannelse från gudarna och mördade sin far för att få tag på guldet som gudarna hade gett till dem som kompensation för att ha dödat en av deras andra familjemedlemmar. Fafnir vaktade svartsjukt sin skatt och förvandlades till en jättelik orm. Vilket innebär att han definitivt passar in på den vanliga draken som vaktar en skatthorde tropen, förmodligen ett av de tidigare överlevande exemplen på den. Hur som helst. Vi får lite mer beskrivning av hans skatt i det här avsnittet:
Han heter Fafnir, och han ligger en bit härifrån på en plats som heter Gnitaheath. När ni kommer dit kommer ni att säga att ni aldrig har sett mer rikedomar i guld på en och samma plats. Och du kommer inte att behöva mer, även om du blir den äldsta och mest berömda av alla kungar
Fafnir är mycket beskyddande för sin skatt och han har storleken och kraften för att skydda den och backa upp sina anspråk på den:
Jag känner till denna orms natur, och jag har hört att ingen vågar gå emot honom på grund av hans storlek och grymhet.
Vi får så småningom en liten beskrivning av hur enorm en varelse han är här:
Och det sägs att denna klippa var 30 famnar hög på den plats där Fafnir låg för att hämta vatten
Så Fafnir är tillräckligt stor för att kunna luta sig ner från en 30 famnar hög klippa och nå vattnet för att dricka, utan att överspänna sig och gå ass over teakettle ner i drycken. Dessutom skakar jorden när han kryper ut för att hämta vattnet. Han är obscent stor. Ändå lyckas Sigurd döda honom. Sigurd gräver tre diken i marken längs den väg som Fafnir följer för att nå vattenhålet (på Odins order intressant nog), och lägger sig i ett av dem. När Fafnir kryper förbi, ”störtar Sigurd svärdet upp under den vänstra axeln” och sårar Fafnir dödligt. Och det säger oss att Fafnir tydligen har ben. Men det anges inte hur många. Vi vet helt enkelt att han har en vänster axel, och om man måste specificera vänster axel verkar det säkert att extrapolera att det finns en höger axel som följer med. Vi har alltså en varelse med minst två ben. Ingen specifikation om vingar. Dessutom har vi återigen inte en varelse som andas eld utan snarare gift:
Han blåste gift över hela stigen framför sig… ”Och jag blåste gift i alla riktningar runt omkring mig, så att ingen vågade komma i närheten av mig, och jag fruktade inget vapen.”
Noterbart är att Fafnir i texten också specificeras som ”dreki”, inte bara ”ormr” eller andra ord för orm eller orm (även om dessa andra beskrivningar också tillämpas på honom). Noterbart är också att Fafnirs blod ger honom förmågan att förstå fåglar:
När blodet från ormens hjärta rörde vid hans tunga kunde han förstå talet om fåglar.
Vilket är en intressant kraft att få från det.