I Indien kan en person som har alkohol i blodet som överstiger 30 mg per 100 ml blod enligt ett test med en utandningsanalysator, eller som är påverkad av en drog i sådan utsträckning att han inte kan utöva lämplig kontroll över fordonet, åtalas för påverkad körning enligt avsnitt 185 MVA’88. Straffet för detta kan uppgå till två års fängelse och/eller böter på upp till 3 000 rupier. Det är ännu viktigare att den domstol som dömer en person för alkohol-/drogpåverkad körning ska diskvalificera honom eller henne från att köra bil under en period av minst sex månader. Domstolen ska återkalla hans körkort om han eller hon återigen döms för samma brott. Körkortsmyndigheten kan också på samma sätt dra in/återkalla hans körkort.
De droger som anses göra en person oförmögen att utöva lämplig kontroll över ett motorfordon enligt vad som anges av centralregeringen omfattar – depressiva medel för centrala nervsystemet (kokain & cannabis), hypnotiska lugnande medel, narkotiska smärtstillande medel (morfin etc.), psykotropa droger (LSD), stimulerande medel & lugnande medel (diazepam etc.).
Vem kan be dig ta ett utandningsprov? En polis i uniform eller en tjänsteman vid motorfordonsavdelningen, som kan ha bemyndigats i detta avseende av denna avdelning, kan begära att en person som kör eller försöker köra ett motorfordon på en offentlig plats tillhandahåller ett eller flera utandningsprov för utandningsprov där eller i närheten, om en sådan polis eller tjänsteman har rimlig anledning att misstänka att han eller hon kör under påverkan av alkohol/droger. Om det motorfordon som en sådan person kör är inblandat i en olycka på allmän plats kan han eller hon uppmanas att lämna ett eller flera utandningsprov för utandningsprov på sjukhuset (om han eller hon är inlagd på sjukhus) eller på annat sätt på plats eller på närmaste polisstation. Om den uniformerade polistjänstemannen till följd av ett utandningsprov som han utfört på en sådan person anser att denne har alkohol i blodet över den tillåtna gränsen, får han gripa personen utan tillstånd, utom under tiden som personen är inlagd på sjukhus. Polistjänstemannen kan också gripa en sådan person om denne vägrar eller underlåter att ta utandningsprovet. Vid kraftig berusning kan den misstänkte faktiskt ”misslyckas” med att lämna ett utandningsprov, eftersom de flesta apparater kräver en ganska lång och kontinuerlig inblåsning av andedräkten i munstycket. Varje person som grips på detta sätt måste inom två timmar efter gripandet genomgå en läkarundersökning av en registrerad läkare (se nedan), annars måste han eller hon släppas ur häktet.
Vad är ett utandningsprov? Med utandningsprov avses ett prov i syfte att få en indikation på förekomsten av alkohol i en persons blod som utförs på ett eller flera utandningsprov som tillhandahålls av personen i fråga, med hjälp av en anordning av en typ som godkänts av centralregeringen.
När ska man ta ett laboratorietest? Utandningsprovet är dock i grunden ett preliminärt screeningtest av den misstänkte som ska följas av ett mer tillförlitligt och bekräftande laboratorietest. Den preliminära screeningen är nödvändig eftersom det inte är praktiskt möjligt att administrera ett fullfjädrad laboratorietest under fältförhållanden. Den preliminära screeningen gör grunden för polismannens misstankar mer vetenskaplig, objektiv och trovärdig, vilket minimerar risken för att en oskyldig person i onödan utsätts för de olägenheter som ett laboratorietest innebär. Polistjänstemannen kan därför kräva att en person som har gripits för alkohol-/drogpåverkad körning, medan han eller hon befinner sig på polisstationen, lämnar ett blodprov till en registrerad läkare som polistjänstemannen kan visa upp, för ett laboratorietest.
Presumtion om olämplighet att köra bil: Om det bevisas att den tilltalade, när en polisman vid någon tidpunkt begärde det, hade vägrat, underlåtit eller underlåtit att samtycka till att ta eller tillhandahålla ett prov av hans utandningsluft för ett utandningsprov eller ett prov av hans blod för ett laboratorietest, skulle hans vägran, underlåtenhet eller underlåtenhet presumeras vara ett bevis för att han/hon faktiskt körde i ett alkohol-/drogpåverkat tillstånd.
Vad är testutrustning för utandningsalkohol? När en person dricker en alkoholhaltig dryck absorberas cirka 20 procent av alkoholen i magen och cirka 80 procent i tunntarmen. Efter absorptionen kommer alkoholen in i blodomloppet och löses upp i blodets vatten. Blodet transporterar alkoholen genom hela kroppen. Alkoholen från blodet går sedan in och löses upp i vattnet i varje kroppsvävnad (utom fettvävnad, eftersom alkohol inte kan lösas upp i fett). När alkoholen väl är inne i vävnaderna utövar den sina effekter på kroppen. De observerade effekterna beror direkt på alkoholkoncentrationen i blodet (BAC), som är relaterad till den mängd alkohol som konsumerats. BAC kan stiga betydligt inom 20 minuter efter att ha druckit en drink. När alkoholen har absorberats av blodomloppet lämnar den kroppen på tre olika sätt: Njurarna eliminerar 5 procent av alkoholen i urinen, lungorna andas ut 5 procent av alkoholen, vilket kan upptäckas av utandningsapparater, och levern bryter kemiskt ner den återstående alkoholen till ättiksyra. Som tumregel kan en genomsnittlig person eliminera 15 ml alkohol per timme. Promillehalten ökar när kroppen absorberar alkohol snabbare än den kan eliminera den. Alkoholförgiftning definieras juridiskt i termer av BAC-nivån. Att ta ett blodprov på fältet för senare analys i laboratoriet är dock varken praktiskt eller effektivt för att gripa förare som misstänks för rattfylleri. Urinprov för alkohol är lika opraktiskt på fältet som blodprovstagning. Vad som behövs är ett sätt att mäta något som är relaterat till alkoholhalten i blodet utan att invadera den misstänktes kropp. Utandningsapparater för alkoholtestning är en sådan icke-invasiv teknik för att uppskatta BAC med stor noggrannhet.
Principen för utandningsprov: Alkohol som en person dricker syns i utandningsluften eftersom den absorberas från munnen, halsen, magen och tarmarna till blodomloppet. Alkoholen smälts inte vid absorptionen och förändras inte heller kemiskt i blodomloppet. När blodet passerar genom lungorna rör sig en del av alkoholen över membranen i lungornas luftsäckar (alveoler) ut i luften, eftersom alkoholen avdunstar från en lösning – det vill säga den är flyktig. Alkoholkoncentrationen i alveolarluften är relaterad till alkoholkoncentrationen i blodet. När alkoholen i alveolarluften andas ut kan andningsprovningsinstrumentet upptäcka den. I stället för att behöva ta blodprov på en förare för att testa hans alkoholhalt kan en polis testa förarens utandningsluft på plats och omedelbart veta om det finns skäl att gripa föraren. Eftersom alkoholkoncentrationen i utandningsluften är relaterad till alkoholkoncentrationen i blodet kan man räkna ut BAC genom att mäta alkoholen i utandningsluften. Förhållandet mellan utandningsalkohol och blodalkohol är 2 100:1. Det betyder att 2 100 milliliter (ml) alveolär luft innehåller samma mängd alkohol som 1 ml blod. Den lagliga standarden för berusning i hela USA varierar mellan 0,10 och 0,08. Om en persons BAC-värde är 0,08 betyder det att det finns 0,08 gram (dvs. 80 mg) alkohol per 100 ml blod. American Medical Association säger att en person kan bli påverkad när alkoholhalten i blodet når 0,05. Utandningsluften kan kategoriseras i huvudsak i tre typer av prover: Tidal Breath air (den normala ytliga andningen), Reserve Breath air (utandas vid ansträngning – snabbare men inte djupare andning) och Alveolar Breath air (djup lungluft). Eftersom instrument för utandningsprov är avsedda att indirekt mäta alkoholkoncentrationen i blodet är det viktigt för noggrannheten att det utandningsprov som instrumentet tar upp för analys är representativt för luften i lungornas alveoler, eftersom det är i alveolerna som jämviktsförhållandet 2100:1 mellan alkohol i utandningsluften och alkohol i blodet uppstår.
Typer av testinstrument för utandningsalkohol: Det finns tre huvudtyper som bygger på olika funktionsprinciper. Oavsett typ har varje apparat ett munstycke, ett rör genom vilket den misstänkte blåser luft och en provtagningskammare dit luften går. Resten av anordningen varierar med typen.
Breathalyzer – använder en kemisk reaktion med alkohol som ger en färgförändring. För att mäta alkoholen andas en misstänkt person in i apparaten. Utandningsprovet bubblar i en flaska genom en kemisk blandning som ändrar färg när den reagerar med alkoholen; graden av färgförändring är direkt relaterad till alkoholhalten i den utandade luften. För att bestämma mängden alkohol i luften jämförs den reagerade blandningen med en annan injektionsflaska med oreglerad blandning i fotocellsystemet, som producerar en elektrisk ström som får nålen i mätaren som är ansluten till fotocellerna att röra sig från sin viloplats. Operatören vrider sedan på en ratt för att föra nålen tillbaka till viloplatsen och läser av alkoholhalten på ratten – ju mer operatören måste vrida på ratten för att föra den tillbaka till viloplatsen, desto högre är alkoholhalten.
Intoxilyzer – upptäcker alkohol genom infraröd (IR) spektroskopi som identifierar molekyler baserat på hur de absorberar IR-ljus. Molekyler vibrerar ständigt och dessa vibrationer förändras när molekylerna absorberar IR-ljus. Vibrationsförändringarna omfattar böjning och sträckning av olika bindningar. Varje typ av bindning i en molekyl absorberar IR-ljus vid olika våglängder. För att identifiera etanol i ett prov måste man alltså titta på våglängderna för bindningarna i etanol (alkohol) och mäta absorptionen av IR-ljus. De absorberade våglängderna hjälper till att identifiera ämnet som etanol, och mängden IR-absorption talar om hur mycket etanol som finns där.
Alcosensor III eller IV – upptäcker en kemisk reaktion av alkohol i en bränslecell. Bränslecellen har två platinaelektroder med ett poröst syra-elektrolytmaterial insprängt mellan dem. När utandningsluften från den misstänkte flödar förbi den ena sidan av bränslecellen oxiderar platinet eventuell alkohol i luften för att producera ättiksyra, protoner och elektroner. Elektronerna strömmar genom en tråd från platinaelektroden. Tråden är ansluten till en elektrisk strömmätare och till platinaelektroden på andra sidan. Protonerna rör sig genom bränslecellens nedre del och förenas med syre och elektronerna på andra sidan för att bilda vatten. Ju mer alkohol som oxideras, desto större är den elektriska strömmen som produceras. En mikroprocessor mäter den elektriska strömmen och beräknar BAC-värdet.
Vägbanetest för nykterhetstester: De vanliga fysiska/psykiska manifestationerna av alkohol-/drogpåverkan kan bedömas genom standardiserade tester vid vägkanten för att identifiera påverkade personer. De vanligaste testerna i USA är följande: HGN-test & Test för delad uppmärksamhet. HGN-test – Horizontal Gaze Nystagmus är en ofrivillig ryckning av ögongloben som uppstår naturligt när ögonen stirrar åt sidan. Under normala omständigheter uppstår nystagmus när ögonen roteras i stora perifera vinklar. När en person är påverkad av alkohol är dock nystagmus överdriven och kan uppträda i mindre vinklar. En alkoholpåverkad person har också ofta svårt att smidigt följa ett rörligt föremål. Vid HGN-testet observerar tjänstemannen den misstänktes ögon när den misstänkte följer ett sakta rörligt föremål, t.ex. en penna eller en liten ficklampa, horisontellt med ögonen. Undersökaren letar efter tre indikatorer på nedsatt funktionsförmåga i varje öga: om ögat inte kan följa ett rörligt föremål jämnt, om ryckningar är tydliga när ögat har maximal avvikelse, och om vinkeln för ryckningarnas början ligger inom 45 grader från centrum. Om fyra eller fler ledtrådar förekommer mellan de två ögonen har den misstänkte sannolikt en alkoholkoncentration på 0,10 eller mer.
Test av delad uppmärksamhet – kräver att den misstänkte ska lyssna på och följa instruktioner samtidigt som han eller hon utför enkla fysiska rörelser. Personer med nedsatt förmåga har svårigheter med uppgifter som kräver att deras uppmärksamhet delas mellan enkla mentala och fysiska övningar som lätt kan utföras av de flesta nyktra personer.
Walk-And-Turn Test: Försökspersonen uppmanas att ta nio steg, från häl till tå, längs en rak linje. Efter att ha tagit stegen måste den misstänkte vända sig på en fot och återvända på samma sätt i motsatt riktning. Undersökaren letar efter sju indikatorer på funktionsnedsättning: om den misstänkte inte kan hålla balansen medan han eller hon lyssnar på instruktionerna, om han eller hon börjar innan instruktionerna är färdiga, om han eller hon stannar upp medan han eller hon går för att återfå balansen, om han eller hon inte rör sig från häl till tå, om han eller hon använder armarna för att hålla balansen, om han eller hon förlorar balansen när han eller hon vänder sig om eller om han eller hon tar ett felaktigt antal steg.
Test för att stå på ett ben: Den misstänkte instrueras att stå med en fot ungefär 15 cm från marken och räkna högt i tusental (ett tusen-ett, ett tusen-två, etc.) tills han eller hon uppmanas att sätta ner foten. Tjänstemannen tar den misstänkte i 30 sekunder. Tjänstemannen letar efter fyra indikatorer på nedsatt funktionsförmåga, bland annat att personen svajar när han eller hon balanserar, använder armarna för att balansera, hoppar för att hålla balansen och sätter ner foten.