Radiativ forcering, ett mått, enligt IPCC:s (Intergovernmental Panel on Climate Change) definition, på det inflytande som en viss klimatfaktor har på mängden nedåtriktad strålningsenergi som träffar jordens yta. Klimatfaktorer delas upp i sådana som främst orsakas av mänsklig verksamhet (t.ex. utsläpp av växthusgaser och aerosolutsläpp) och sådana som orsakas av naturliga krafter (t.ex. solinstrålning). För varje faktor beräknas så kallade forceringsvärden för tidsperioden mellan 1750 och i dag. ”Positiv forcering” utövas av klimatfaktorer som bidrar till uppvärmningen av jordytan, medan ”negativ forcering” utövas av faktorer som kyler jordytan.
Encyclopædia Britannica, Inc.
I genomsnitt träffar cirka 342 watt solstrålning varje kvadratmeter av jordens yta per år, och denna kvantitet kan i sin tur relateras till en höjning eller sänkning av jordens yttemperatur. Temperaturen på ytan kan också stiga eller sjunka genom en förändring i fördelningen av den terrestriska strålningen (dvs. den strålning som avges av jorden) i atmosfären. I vissa fall har strålningsdrivning ett naturligt ursprung, t.ex. vid explosiva utbrott från vulkaner där utspridda gaser och aska blockerar en del av solstrålningen från ytan. I andra fall har strålningsdrivningen ett antropogent, eller enbart mänskligt, ursprung. Till exempel beräknas antropogena ökningar av koldioxid, metan och dikväveoxid stå för 2,3 watt per kvadratmeter positiv strålningsdrivning. När alla värden för positiv och negativ strålningsdrivning tas samman och alla interaktioner mellan klimatfaktorer beaktas, är den totala nettoökningen av ytstrålning till följd av mänsklig verksamhet sedan början av den industriella revolutionen 1,6 watt per kvadratmeter.