Om du inte vinner kommer det mesta i livet att kännas fruktansvärt orättvist för dig.
Sanningen är att livet bara spelas med andra regler.
De verkliga reglerna finns där. De är faktiskt vettiga. Men de är lite mer komplicerade och mycket mindre bekväma, vilket är anledningen till att de flesta människor aldrig lyckas lära sig dem.
Låt oss försöka.
Regel nr 1: Livet är en tävling.
Det där företaget du arbetar för? Någon försöker döda det. Det jobb du gillar? Någon vill gärna ersätta dig med ett datorprogram. Den där flickvännen/pojkvännen/det där högavlönade jobbet/nobelpriset som du vill ha? Det vill någon annan också.
Vi är alla i konkurrens, även om vi föredrar att inte inse det. De flesta prestationer är anmärkningsvärda endast i förhållande till andras. Du har simmat fler mil, eller kan dansa bättre, eller har fått fler Facebook-markeringar än genomsnittet. Bra jobbat.
Det är förstås smärtsamt att tro, vilket är anledningen till att vi ständigt försäkrar varandra om motsatsen. ”Gör bara ditt bästa”, hör vi. ”Du tävlar bara med dig själv.” Det roliga med sådana plattityder är att de är utformade för att få dig att anstränga dig hårdare ändå. Om konkurrens verkligen inte spelade någon roll skulle vi säga till kämpande barn att bara ge upp.
Turligtvis lever vi inte i en värld där alla måste döda varandra för att lyckas. Den moderna civilisationens välsignelse är att det finns rikliga möjligheter och tillräckligt för att vi alla ska klara oss, även om vi inte konkurrerar direkt.
Men fall aldrig för den kollektiva illusionen att det inte pågår någon konkurrens. Folk klär upp sig för att vinna partners. De intervjuar för att vinna jobb. Om man förnekar att det finns konkurrens förlorar man bara. Allt som efterfrågas är på en konkurrenskraftig skala. Och det bästa är endast tillgängligt för dem som är villiga att verkligen kämpa för det.
Regel nr 2: Du bedöms efter vad du gör, inte vad du tror.
Samhället bedömer människor efter vad de kan göra för andra. Kan du rädda barn från ett brinnande hus, ta bort en tumör eller få ett rum med främlingar att skratta? Du har ett värde där.
Det är dock inte så vi bedömer oss själva. Vi bedömer oss själva genom våra tankar.
”Jag är en bra människa”. ”Jag är ambitiös.” ”Jag är bättre än så här.” Dessa ideliga impulser kan trösta oss på natten, men det är inte så världen ser oss. De är inte ens hur vi ser andra människor.
Välmenande avsikter spelar ingen roll. En inre känsla av heder, kärlek och plikt räknas inte alls. Vad exakt kan du och har du gjort för världen?
Färdigheter värderas inte för sin dygd. Den beundran som samhället tilldelar oss kommer från andras själviska perspektiv. En hårt arbetande vaktmästare belönas mindre av samhället än en hänsynslös aktiemäklare. En cancerforskare belönas mindre än en supermodell. Varför? Därför att dessa förmågor är mer sällsynta och påverkar fler människor.
Vi gillar att tycka att samhället belönar dem som gör det bästa arbetet. Så här:
Men i verkligheten är den sociala belöningen bara en nätverkseffekt. Belöning beror mest på hur många människor du når:
Skriv en opublicerad bok, du är ingen. Skriv ”Harry Potter” och världen vill lära känna dig. Rädda ett liv och du är en hjälte från en småstad, men bota cancer och du är en legend. Tyvärr gäller samma regel för alla talanger, även de osmakliga: om du är naken för en person kanske du får dem att le; om du är naken för 50 miljoner människor kanske du är Kim Kardashian.
Du kanske hatar det här. Det kan göra dig illamående. Verkligheten bryr sig inte om det. Du bedöms utifrån vad du har förmågan att göra och mängden människor du kan påverka. Om du inte accepterar detta kommer världens dom att verka mycket orättvis faktiskt.
Regel nr 3: Vår idé om rättvisa är egenintresse.
Människor gillar att uppfinna moralisk auktoritet. Det är därför vi har domare i idrottsmatcher och domare i rättssalar: Vi har en medfödd känsla för rätt och fel, och vi förväntar oss att världen ska följa den. Våra föräldrar berättar detta för oss. Våra lärare lär oss detta. Var en snäll pojke och ta lite godis.
Men verkligheten är likgiltig. Du studerade hårt, men du misslyckades med provet. Du arbetade hårt, men du blev inte befordrad. Du älskar henne, men hon svarar inte på dina samtal.
Problemet är inte att livet är orättvist; det är din trasiga idé om rättvisa.
Ta en ordentlig titt på den där personen som du tycker om men som inte tyckte om dig tillbaka. Det är en komplett person. En person med många års erfarenhet av att vara någon helt annan än du. En riktig person som interagerar med hundratals eller tusentals andra människor varje år.
Nu hur stor är chansen att du bland allt detta automatiskt är den personens förstahandsval för sitt livs kärlek? För att – vad – du finns? För att du känner något för dem? Det kanske spelar roll för dig, men deras beslut handlar inte om dig.
På samma sätt älskar vi att hata våra chefer, föräldrar och politiker. Deras bedömningar är orättvisa. Och dumma. För att de inte håller med mig! Och det borde de göra! För jag är utan tvekan den största auktoriteten om allting någonsin i hela världen!
Det är sant att det finns några riktigt hemska auktoriteter. Men de är inte alla onda, egennyttiga monster som försöker fylla sina fickor och njuta av ditt elände. De flesta försöker bara göra sitt bästa, under andra omständigheter än dina.
Kanske vet de saker som du inte vet – till exempel att ditt företag kommer att gå i konkurs om de inte gör något impopulärt. Kanske har de andra prioriteringar än du – som till exempel långsiktig tillväxt framför kortsiktig lycka.
Men hur de än får dig att känna dig är andras handlingar inte någon kosmisk dom över ditt väsen. De är bara en biprodukt av att vara vid liv.
Varför livet inte är rättvist
Vår idé om rättvisa är faktiskt inte möjlig att uppnå. Den är egentligen bara en täckmantel för önsketänkande.
Kan du föreställa dig hur vansinnigt livet skulle vara om det faktiskt var ”rättvist” för alla? Ingen skulle kunna tycka om någon som inte var deras livs kärlek, av rädsla för att krossa ett hjärta. Företag skulle misslyckas endast om alla som arbetade för dem var onda. Förhållanden skulle bara upphöra om båda partnerna dog samtidigt. Regndroppar skulle bara falla på dåliga människor.
De flesta av oss är så upptagna av hur vi tror att världen borde fungera att vi inte kan se hur den fungerar. Men att se den verkligheten i vitögat kan vara nyckeln till att låsa upp din förståelse av världen, och med den hela din potential.