En sumpmark som kallas Poitevinsump (franska Marais Poitevin) ligger längs Poitoubukten, på Frankrikes västkust, strax norr om La Rochelle och väster om Niort.
När slaget vid Taillebourg i Saintongekriget avslutades, som Frankrike vann, erkände Englands kung Henrik III att han hade förlorat kontinentala Plantagenet-territorier till Frankrike. Detta bekräftades genom fördraget i Paris 1259, genom vilket kung Ludvig annekterade Normandie, Maine, Anjou och Poitou).
Under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var Poitou en grogrund för hugenotverksamhet (franska kalvinistiska protestanter) bland adeln och bourgeoisin. Protestanterna diskriminerades och attackerades brutalt under de franska religionskrigen (1562-1598). Enligt Ediktet av Nantes upphävdes sådan diskriminering tillfälligt, men denna åtgärd upphävdes av den franska kronan.
En del av de franska kolonisatörer, senare kända som akadier, som bosatte sig från och med 1604 i östra Nordamerika kom från södra Poitou. De etablerade bosättningar i det som nu är Nova Scotia och senare i New Brunswick – som båda togs över av engelsmännen under senare delen av 1700-talet (efter deras seger 1763 i sjuårskriget).
Efter upphävandet av Nantes-ediktet 1685 genomförde den franska romersk-katolska kyrkan ett kraftfullt arbete med motreformationen. År 1793 hade denna insats bidragit till den tre år långa öppna revolten mot den franska revolutionsregeringen i Bas-Poitou (departementet Vendée). Under Napoleons hundra dagar 1815 förblev Vendée lojalt mot kung Ludvig XVIII:s restaurationsmonarki. Napoleon skickade 10 000 soldater under general Lamarque för att pacificera regionen.
Som historikern Andre Lampert påpekar
”De ihärdiga hugenotterna i 1600-talets Poitou och de våldsamt katolska rebelliska rojalisterna i det som kom att bli Vendée i slutet av 1700-talet hade ideologier som var mycket olika, ja, till och med diametralt motsatta till varandra. Den gemensamma tråden mellan de båda fenomenen är ett fortsatt hävdande av en lokal identitet och ett motstånd mot centralregeringen i Paris, oavsett dess sammansättning och identitet. (…) I den region där Ludvig XIII och Ludvig XIV hade mött hårt motstånd fick huset Bourbon lojala och militanta anhängare just när det hade störtats och när en bourbonisk lojalitet kom att innebära en lokal lojalitet i opposition till den nya centralregeringen, Robespierres regering.”