PMC

G&H Hur definierar du oropharyngeal dysfagi för att skilja den från andra sjukdomar i matstrupen?

RS Dysfagi eller sväljningsstörning kännetecknas av att en eller flera delar av sväljapparaten fungerar dåligt. Sväljningsapparaten börjar med munnen och omfattar läpparna, tungan, munhålan, svalget, luftvägarna samt matstrupen och dess sfinkter, både övre och nedre.

Avvikelser som påverkar den övre esofageala sfinktern, svalget, struphuvudet eller tungan, isolerade eller i kombination, resulterar i orofaryngeal dysfagi som påverkar antingen eller både transit- och luftvägsskyddande funktioner i den orofaryngeala axeln, medan sjukdomar som påverkar esofagus huvudsakligen resulterar i rubbningar i transitfunktionen. Symtom hos dysfagiska patienter återspeglar avvikelser i dessa två funktioner, (dvs. transit och/eller luftvägsskydd).

G&H Är orofaryngeal dysfagi associerad med något särskilt sjukdomstillstånd?

RS Dysfagi är definitionsmässigt ett symtom, som är slutresultatet av ett antal patologier, varav den vanligaste är stroke. Det finns dock många orsaker till orofaryngeal dysfagi, bland annat neuromuskulära, läkemedelsinducerade och strukturella etiologier (tabell 1). Äldre patienter är den population som oftast förknippas med orofaryngeal dysfagi.

G&H Vilka symtom förekommer vid orofaryngeal dysfagi?

RS De symtom som presenteras varierar i både egenskaper och svårighetsgrad, beroende på det underliggande sjukdomstillståndet eller skadan, och sträcker sig från oanmäld, eller tyst, aspiration till frekventa rattningar i halsen till svårigheter att svälja mat (tabell 2).

G&H Finns det några medicinska behandlingar för att lindra symptomen på dysfagi?

RS Det finns inget dysfagiinriktat läkemedel som kan administreras. Några av de vanliga underliggande tillstånden, inklusive hypotyreos, kan behandlas medicinskt, vilket i sin tur förbättrar sväljningsstörningen. Det finns dock ingen läkemedelsbehandling som är inriktad på regenerering av nerver eller förstärkning av muskler för att lindra dysfagi specifikt.

G&H Vilka är de terapeutiska alternativen för dessa patienter?

RS En minoritet av dysfagiska tillstånd är mottagliga för kurativ behandling. En esofagusstriktur kan utvidgas. Kirurgiska ingrepp kan också användas hos vissa patienter. Cricopharyngeal myotomi är till hjälp hos patienter med Zenker-divertikel eller andra tillstånd som orsakar dysfunktion av bolusutflödet från farynx till esofagus. Vokalbandsaugmentering (antingen tillfälligt med injektion av gelskum, kollagen eller fett eller permanent genom injektion av teflon) har visat sig vara effektiv för att förebygga lindrig aspiration hos patienter med otillräcklig larynxförslutning.

Majoriteten av patienter med orofaryngeal dysfagi kräver rehabilitering med hjälp av sjukgymnastik och kostomläggning. Kostförändringar kräver deltagande av både patienten och dennes familjemedlemmar för att ändra sättet som maten tillagas och utelämna de livsmedel som utgör en utmaning när det gäller sväljning. Vissa patienter behöver mjuk eller purerad mat. Andra kan helt enkelt behöva manipulera bolusstorleken (dvs. mindre bitar). Kostförändringar bör fokusera på att lindra svårigheterna med dysfagi samtidigt som man tillåter adekvat näring och bibehåller patientens matglädje.

Fysikaliska terapiregimer är utformade för att stärka de muskler som är involverade i sväljningen och förbättra kvaliteten på mekanismen. Dessa tekniker omfattar ett förfarande med flera torra sväljningar efter sväljning av mat för att förbättra pharyngeal stängning och minska pharyngeal rester; supraglottisk sväljning, där patienten tar ett djupt andetag och bär sig ner medan han eller hon sväljer, följt av en hosta, för att stänga luftvägarna och minska aspirationen; Mendelsohns manöver, där patienten genererar en ihållande höjning av struphuvudet och hyoidbenet efter sväljningen för att förlänga öppningen av den övre esofageala sfinktern och förbättra tömningen, och Shaker-övningen, en serie isotoniska och isometriska huvudlyftningar från ryggläge för att stärka dragkrafterna i de suprahyoidala musklerna. Det finns också en rad olika posturala tekniker som kan användas, bland annat hakan uppåt, hakan uppåt och rotation eller lutning av huvudet, för att främja en säker passage av matbolus och minska eller eliminera aspiration.

G&H Vilka diagnostiska tekniker används för att fastställa den exakta orsaken till orofaryngeal dysfagi och bestämma lämplig behandling?

RS Modifierad bariumsväljning och osedierad transnasal videoendoskopi är de undersökningar som ger den bästa diagnostiska informationen och som också visar vilka terapeutiska metoder som är mest lämpliga. Dessa tekniker kan också användas för att utvärdera svaret efter patientens behandling.

Den modifierade bariumsväljningsundersökningen eller videofluoroskopiska undersökningen består av videofluoroskopiska inspelningar i realtid som görs när patienten sväljer en mängd bolusar av olika konsistenser och volymer. Inspelningarna kan sparas och ses i slowmotion eller bild för bild för noggrann analys. Omsluten transnasal videoendoskopi är ett endoskopiskt förfarande för öppenvård där ett endoskop med liten diameter förs in genom näsan och placeras i nivå med de bakre näsborrarna, vilket gör det möjligt att observera den svalgiska förslutningen under sväljning. Skopet kan sedan avancera för att undersöka den effektiva stängningen av glottis medan patienten gör specifika vokalljud, hostar och utför Valsalva-manövern. Slutligen ges 5-10 ml färgat vattenbolus till patienten, som ombeds att hålla det i 20 sekunder. Tungans baksida observeras för att upptäcka unilateralt eller bilateralt spill och läckage av färgat vatten i luftvägarna. På detta sätt kan onormal kontroll av tungan eller gommen observeras. Larynx och farynx utvärderas efter det att det färgade vattnet svalts och närvaro eller frånvaro av rester och aspiration fastställs.

De två teknikerna kompletterar varandra. Båda kan användas för att fastställa förekomsten av aspiration och rester, men videofluoroskopi ger ovärderlig information om sväljningens fysiologi och biomekaniska händelser och faser vid aspiration. Endoskopi ger å andra sidan sensorisk information och information om slemhinne-/luminalavvikelser.