Petrobras-skandalen

Petrobras-skandalen, brasiliansk politisk korruptionsskandal som inleddes 2014 och som innebar att dussintals högt uppsatta affärsmän och politiker åtalades som en del av en omfattande utredning där det påstods att många miljoner dollar hade betalats tillbaka till tjänstemän i Petrobras, Brasiliens enorma majoritetsägda statliga oljebolag, och till politiker – särskilt medlemmar av det styrande Arbetarpartiet (Partido dos Trabalhadores; PT) av pres. Dilma Rousseff – av framstående brasilianska företag i utbyte mot kontrakt med Petrobras.

Missförhållandena avslöjades av en federal utredning som inleddes 2014 under kodnamnet Lava Jato (”biltvätt”). Det massiva bedrägeriupplägget med Petrobras – Brasiliens största företag och en symbol för landets förankrade ekonomiska nationalism – kom dock inte fullt ut i ljuset förrän efter det knappa omvalet av president Rousseff den 26 oktober 2014. Vid tiden för hennes andra installation, den 1 januari 2015, hade Rousseffs godkännande rasat till 14 procent, och omkring två tredjedelar av brasilianarna gav henne skulden för Petrobras problem.

Med namnet ”Petrolão” – efter mensalão (”stor månatlig muta”), den skandal med röstköp som hade plågat Rousseffs föregångare och mentor Luiz Inácio Lula da Silvas (mer känd som ”Lula”) regering – kom episoden att betraktas som den största korruptionsskandalen i Brasiliens historia. I juni 2015 hade ett omfattande system för att lura Petrobras på kontrakt för att utveckla de så kallade pre-salt-oljereserverna som upptäcktes till havs 2007 dykt upp på utredarnas radar. Dessutom antydde rapporter att federala åklagare även undersökte elproduktionssektorn, pensionsfonder för anställda i statsägda företag och den nationella banken för ekonomisk och social utveckling (BNDES). Den sistnämnda hade gett miljarder dollar i subventionerad finansiering till Petrobras och andra ”nationella mästare”, såsom miljardären Eike Batista, vars förmögenhet rasade spektakulärt 2013.

Med tanke på Petrobras storlek och dess räckvidd i landets ekonomi förutspådde Samuel Pessoa, en ledande ekonom, att företagets problem skulle minska Brasiliens BNP med 0,75 procent under 2015. I slutändan störtade den vacklande brasilianska ekonomin inte bara in i en recession utan hamnade också i en ekonomisk kris som enligt vissa källor var den värsta som Brasilien hade upplevt sedan 1901, med en stigande inflation. En fördjupad förtroendekris samlades kring uppfattningen om att Rousseff-administrationen under sin första mandatperiod hade misskött sig makroekonomiskt.

Miljoner brasilianare svarade på oppositionens uppmaningar att markera 30-årsdagen av demokratins återinförande, den 15 mars 2015, med en dag av gatuprotester. I juli – när hennes popularitet hade sjunkit till ensiffriga siffror i opinionsundersökningar – fann sig Rousseff tvungen att i en intervju med dagstidningen Folha de São Paulo förklara att hon inte skulle avgå från presidentposten och att hon skulle kämpa ”med näbbar och klor” mot alla försök att avsätta henne från sitt ämbete. Presidenten, en före detta teknokrat med begränsade politiska färdigheter men med ett rykte om personlig ärlighet som erkändes även av hennes motståndare, rapporterades vara rasande över anklagelserna om hennes inblandning i skandalen. ”Jag kommer inte att betala för någon annans skit”, ska en rasande Rousseff ha sagt till rådgivare innan hon åkte till USA för ett officiellt besök den 28 juni, enligt uppgifter som läckt ut till Folha de São Paulo och som inte förnekats av presidentens presstjänst. I början av december ökade hettan mot Rousseff, som blev föremål för ett riksrättsförfarande, inte på grund av någon påstådd inblandning i skandalen, utan på grund av anklagelser om att hon på ett otillbörligt sätt hade använt medel från statliga banker för att dölja budgetunderskott.

Vittnesmål som avgetts inom ramen för överenskommelser om åtalsunderlåtelse av flera personer som är inblandade i Petrobrasskandalen, däribland två tidigare höga chefer i företaget och vd:n för ett av de inblandade byggföretagen, avslöjade en kartellliknande kriminell sammansvärjning som upprättades och styrdes inifrån företaget efter 2003, under en period då Rousseff var ordförande i företagets styrelse i egenskap av gruv- och energiminister och stabschef för Lulas regering. Under mer än ett decennium ska Petrobras chefer ha agerat tillsammans med högre chefer i företag som levererade varor och tjänster till Petrobras (däribland Brasiliens största byggföretag) för att blåsa upp priserna på Petrobras-kontrakt i ett försök att skinna så mycket som 3 procent av varje kontrakt på en i förväg överenskommen roterande basis. Omkring 2,1 miljarder dollar påstås ha omfördelats på detta sätt för personlig vinning för systemets operatörer och för att finansiera kampanjer för dussintals politiker, främst från PT och dess partner i regeringskoalitionen, framför allt den brasilianska demokratiska rörelsens parti (PMDB). Pedro Barusco, som var en tredje ledningsman som rapporterade till Renato Duque, Petrobras direktör för teknik och tjänster, gick med på att återlämna 100 miljoner dollar som han hade stulit från företaget och satt in på utländska bankkonton. Företagets tidigare chef för raffinering och försörjning, Paulo Roberto Costa, erkände att han tagit emot mutor och gick med på att betala tillbaka 23 miljoner dollar.

Mer än 30 personer greps i operationer som genomfördes nationellt av federal polis med början i mitten av november 2014. De anklagade fördes till ett häkte i Curitiba, den stad i söder där den federala domaren Sérgio Fernando Moro var ordförande i fallet. Bland de direkt inblandade fanns vd:arna för de stora byggföretagen OAS, Queiroz Galvão och UTC, tillsammans med höga chefer för byggföretagen Camargo Corrêa och Engevix samt höga chefer för oljebolaget IESA. Den 19 juni 2015 arresterades vd:arna för två av Brasiliens största byggföretag, Marcelo Odebrecht (från Odebrechtkoncernen) och Otávio Marques de Azevedo (från Andrade Gutierrez S.A.), på domare Moros order. I juli dömdes Camargo Corrêas vd, Dalton dos Santos Avancini, tillsammans med företagets ordförande och en högt uppsatt chef, för penningtvätt, korruption och andra anklagelser med anknytning till skandalen. Den mest framstående affärsmannen som hamnade i skandalen var André Santos Esteves, vd för den brasilianska investeringsbanken BTG Pactual, som arresterades den 25 november.

Den dagen arresterades också senator Delcídio do Amaral från PT, en viktig bundsförvant till Rousseff, som blev den första sittande senatorn som arresterades sedan åtminstone 1980-talet. Amaral och Esteves anklagades för att ha hindrat skandalutredningen genom att försöka pressa en före detta Petrobras-chef att inte acceptera en överenskommelse om åtalsunderlåtelse och samarbeta med utredarna. Vid den tidpunkten hade mer än 50 kongressledamöter och före detta kongressledamöter angripits av åklagare i brottsutredningar – bland dem senatens ordförande Renan Calheiros, talmannen för deputeradekammaren (underhuset i Brasiliens lagstiftande församling) Eduardo Cunha och Lulas före detta finansminister Antonio Palocci, som under en kort tid tjänstgjorde som Rousseffs stabschef innan han avsattes i en separat lobbyskandal. Även den tidigare gruv- och energiministern under Rousseffs första mandatperiod, Edison Lobão, en skyddsling till den tidigare presidenten José Sarney, och den tidigare presidenten Fernando Collor de Mello, som hade återvänt som senator från Alagoas ett decennium efter att han 1992 avsattes som president på grund av korruptionsanklagelser, som han senare friades från av Högsta domstolen, var måltavlor.

I mars 2015 hade federala åklagare formellt anklagat 110 personer för korruption, penningtvätt och andra ekonomiska brott. I april meddelade Petrobras nyutnämnda ledningsgrupp, inklusive den nya vd:n Aldemir Bendine, att företaget hade förlorat 17 miljarder dollar på grund av misskötsel och mutor. De sade också att Petrobras skulle vara tvunget att sälja tillgångar för nästan lika mycket och skjuta upp investeringsplaner för att återfå sin finansiella ställning. Dessutom hade Petrobras marknadsvärde minskat med hälften och företaget tyngdes av en skuld på 100 miljarder dollar. Under tiden ökade de grupptalan som investerare väckte mot Petrobras och de utredningar som inleddes av den amerikanska finansinspektionen (SEC) och det amerikanska justitiedepartementet i enlighet med lagen om utländska korruptionsförfaranden (Foreign Corrupt Practices Act, 1977) det tryck som skandalen skapade för att förbättra Brasiliens företagsstyrning.

I augusti 2015 arresterades José Dirceu, som hade tjänstgjort som stabschef för Lula 2003-2005, då skandalens tentakler nådde fram till de högsta nivåerna av valda ämbeten i Brasilien. Dirceu hade redan dömts för inblandning i mensalãoaffären och hade tillbringat 18 månader i fängelse och avtjänade resten av sitt drygt tioåriga straff i husarrest. I början av 2016 var Lula själv indragen i utredningen.

Den 4 mars 2016 gjordes en razzia i Lulas hem av polisen, som sedan tog in den före detta presidenten för cirka tre timmars förhör. Han anklagades formellt för penningtvätt ungefär en vecka senare för att han påstods ha dolt sitt ägande av en lyxlägenhet vid havet som enligt uppgift hade kommit i hans ägo som ett resultat av hans kopplingar till ett byggföretag. Lula förnekade att han ägde lägenheten. När den allmänna upprördheten ökade utnämnde Rousseff honom till sin stabschef, för att tydligen använda Lulas fortfarande stora politiska inflytande för att hjälpa henne att navigera i den ekonomiska krisens farliga vågskålar. Innan detta kunde ske blockerade en federal domare både utnämningen av Lula och offentliggjorde ett avlyssnat telefonsamtal mellan Rousseff och Lula, vilket tydde på att Rousseff hade gjort utnämningen för att skydda Lula från åtal. Som kabinettsmedlem skulle Lula vara juridiskt undantagen från federala åtal och skulle endast kunna ställas inför rätta i Högsta domstolen. Mot denna bakgrund svällde kraven på att Rousseff skulle avsättas i regeringssalen och på gatorna: den 13 mars anslöt sig enligt vissa uppskattningar mer än en miljon brasilianare runt om i landet till protester som krävde Rousseffs avgång eller avsättning.

Den 29 mars drog sig PMDB, det största partiet i deputeradekammaren, ur regeringens regerande koalition. Trots att PMDB:s Cunha själv har anklagats för korruption och penningtvätt hade han blivit en av de mest kraftfulla förespråkarna för att Rousseff skulle avsättas på grund av grunder som rörde hennes regerings påstått oetiska bokföringsmetoder. Den 11 april röstade en 65 medlemmar stark kongresskommitté med 38-27 röster för att rekommendera att gå vidare med ett åtalsförfarande. Dagen därpå drog sig en annan av partnerna i PT:s regeringskoalition, Progressiva partiet, ur regeringen, vilket ökade möjligheten att uppnå den två tredjedelsmajoritet i deputeradekammaren som krävs för att skicka Rousseff till senaten för rättegång. På kvällen den 17 april, efter tre dagars passionerad debatt, röstade den 513-sitsiga deputeradekammaren för att gå vidare med åtalsprocessen då 367 deputerade röstade för åtal (betydligt fler än de 342 röster som krävdes).

När senaten förberedde sig för att rösta om huruvida Rousseff skulle ställas inför rätta eller inte dök det upp en ny vridning i historien. Under den första veckan i maj beordrade Högsta domstolen att Cunha skulle avsättas som talman för att han påstods ha hindrat utredningen av de korruptionsanklagelser som riktats mot honom. Den 9 maj ogiltigförklarade hans ersättare som talman, Waldir Maranhão (som också var en måltavla i Lava Jato-utredningen) omröstningen den 17 april, med motiveringen att oegentligheter hade förekommit under det sammanträde då omröstningen ägde rum. En dag senare, som svar på senatorernas försäkringar om att de ändå skulle genomföra omröstningen, upphävde Maranhão sitt beslut. Under tiden misslyckades Rousseffs vädjan till Högsta domstolen om att stoppa åtalsförfarandet.

Efter en debatt som pågick hela natten röstade senaten tidigt på morgonen den 12 maj med 55 röster mot 22 för att suspendera Rousseff och överväga en åtalsanmälan. Vicepresident Michel Temer från PMDB, en tidigare allierad till Rousseff, blev tillförordnad president. Om Rousseff skulle dömas skulle Temer sitta resten av hennes mandatperiod, som löper ut 2018. Temer själv hade dömts för att ha brutit mot begränsningarna för kampanjfinansiering och riskerade att förbjudas att ställa upp i nästa val.

Temers interimsadministration drabbades av ett hårt slag mindre än två veckor efter att ha tillträtt när Romero Juca, den nya planeringsministern och en nära förtrogen till den tillförordnade presidenten, tvingades avgå på grund av anklagelser om att han hade försökt hindra utredningen av Operation Car Wash. En tidning offentliggjorde ett bandat samtal mellan Juca och en före detta senator som utreds i skandalen där Juca sa: ”Regeringen måste bytas ut för att stoppa denna blödning”. Juca hävdade att han syftade på behovet av att ersätta Rousseff för att återuppliva ekonomin; kritiker hävdade att han föreslog att göra Rousseff till syndabock för skandalen.

Den 10 augusti röstade senaten med 59 röster mot 21 för att hålla en riksrättsprocess mot Rousseff, vid vars slut det skulle krävas en tvåtredjedelsmajoritet för att hon skulle fällas och permanent avsättas från sin post. Rättegången inleddes den 25 augusti. När hon framträdde inför senaten den 29 augusti hävdade Rousseff återigen att hon genom att flytta statliga medel inte hade gjort något som tidigare presidenter inte redan hade gjort, och hon hävdade att försöket att tvinga bort henne från presidentämbetet egentligen hade kommit till stånd på grund av att hon hade låtit utredningen av Operation Car Wash fortsätta och utvidgas. Trots detta röstade senaten den 31 augusti med 61-20 röster för att fälla Rousseff och permanent avsätta henne från sitt ämbete. Temer förberedde sig på att sitta resten av Rousseffs mandatperiod, som enligt planerna skulle pågå till januari 2019.

Ungefär två veckor senare, den 13 september, röstade underhuset för att utesluta Rousseffs nemesis Cunha för mened, korruption och hindrande av rättvisan, vilket upphävde hans immunitet från straffrättsliga åtgärder och öppnade möjligheten att även han skulle kunna åtalas i utredningen om Operation Car Wash. Cunha skulle senare ställas inför rätta, dömas för korruption, penningtvätt och olaglig överföring av pengar till utlandet och dömas till mer än 15 års fängelse.

I en ännu mer dramatisk utveckling beordrade Sérgio Moro, den domare som övervakade utredningen, den 20 september formellt att Lula, hans hustru och sex andra skulle ställas inför rätta. Lula, som anklagades för att ha tagit emot mutor till ett värde av cirka 1,1 miljoner dollar och som har kallats skandalens hjärna, protesterade återigen mot sin oskuld och hävdade att anklagelserna syftade till att hindra honom från att ställa upp i presidentvalet 2018.

I januari 2017 drabbades Lulas fru av en stroke. Hon avled i början av februari. I maj 2017 inleddes rättegången om lyxlägenheten vid havet (kallad Brasiliens ”århundradets rättegång”) med att Lula gjorde ett fem timmar långt vittnesmål inför domare Moro. I juli dömdes Lula för korruption och penningtvätt. Han fick ett straff på nästan tio års fängelse.

Under tiden blev Temers grepp om makten alltmer bräckligt när han blev måltavla för nya korruptionsanklagelser i samband med skandalen. I maj 2017 dök ett hemligt inspelat band upp av ett samtal mellan Temer och Joesley Batista, den åtalade ordföranden för ett stort köttförpackningsföretag. I det samtalet verkade Temer godkänna erbjudandet om tystnadspengar till Cunha. Senare skulle Batista vittna om att Temer hade tagit emot miljontals dollar i mutor. Temer hotades av en åtalsprövning, men förnekade anklagelserna och vägrade att avgå. I slutet av juni anklagades han officiellt för korruption, men innan han kunde ställas inför rätta måste två tredjedelar av deputeradekammaren rösta för att suspendera honom från sitt ämbete så att han kan ställas inför rätta. När deputerade röstade den 2 augusti 2017 röstade endast 227 av 513 för att ställa Temer inför rätta – långt ifrån de 342 röster som krävs.

Medans Temers opinionssiffror var dystra när presidentvalet i oktober 2018 närmade sig, visade opinionsundersökningar att Lula var den ledande kandidaten till landets högsta ämbete. Lulas möjlighet att kandidera hängde dock på ett beslut från en appellationsdomstol i Porto Allegre om hans fällande dom. Lagen om ett rent register som antogs 2010 under Lulas presidentskap förbjöd dömda brottslingar att kandidera till offentliga ämbeten. Den 24 januari 2018 bekräftade tredomarpanelen inte bara enhälligt Lulas fällande dom utan ökade också hans straff till mer än 12 år. Lula hade dock fortfarande möjlighet att överklaga denna dom till Högsta domstolen, och det spekulerades i att han även skulle överklaga förbudet mot hans kandidatur.

Den 5 april 2018 avslog Högsta domstolen en begäran från Lula om att han skulle tillåtas att förbli fri medan han fullföljde sina sista överklagandemöjligheter. Istället för att dagen därpå överlämna sig för att börja avtjäna sitt fängelsestraff, vilket han hade beordrats att göra, tog Lula sin tillflykt i två dagar utanför São Paulo i huvudkontoret för det fackförbund där han hade inlett sin politiska karriär. Den 7 april, efter att ha hållit ett passionerat tal där han återigen protesterade mot sin oskuld och hävdade att hans åtal och fällande dom hade varit politiskt motiverade, överlämnade sig Lula för att börja avtjäna sitt straff.