Höstterminen av mitt sista år i gymnasiet var en av de svåraste perioderna i mitt liv. Jag hade alla heders- och AP-klasser. Jag jobbade 30 timmar i veckan för att spara pengar till college. Jag hade flera timmars läxor varje kväll och var djupt nedbäddad i collegeansökningar (och de hemska uppsatser som krävdes för dem).
Från utsidan såg jag förmodligen bra ut på de sätt som folk vanligtvis lägger märke till. Jag var bland de tio bästa i min klass. Jag var lila bälte i thailändsk kickboxning. Jag hade en grupp nära vänner. Mitt rum var orört. Jag hade synliga magmuskler, klar hud och glänsande hår.
Men på insidan var jag en enda röra. Jag gick igenom en hel flaska Pepsi Bismal varje vecka. Och jag menar det bokstavligen. Jag tänkte att jag förmodligen hade ett magsår, men jag hade inte tid att gå till doktorn så jag nämnde det aldrig för mina föräldrar.
Ibland gick jag flera dagar utan att äta, antingen för att jag inte kände för det, inte hade tid eller helt enkelt glömde bort det. Jag var lynnig och kortsiktig. (Det var där kickboxningen kom in!) Jag fick bara några timmars sömn varje natt. Som tur var växte jag upp i grunge-eran, så jag smetade bara ut lite extra liner i ringarna under ögonen för att få det att se trendigt ut.
När jag kommer ihåg allt det här nu, så tänker jag: ”Vad tänkte jag på?!”. Men på den tiden såg jag verkligen inget fel med det. Faktum är att jag praktiskt taget var stolt över mitt elände eftersom det innebar att jag arbetade hårdare än alla andra. Det enda som betydde något för mig var att folk var imponerade av mig. Så länge jag såg bra ut – fysiskt, akademiskt – spelade det ingen roll att jag kände mig hemsk. Jag menar, ingen vinner priser för att KÄNNA sig bra, eller hur?
Många gånger inser människor med högfungerande ångest inte ens att något är fel. Jag menar, om man har känt så här så länge man kan minnas, hur skulle man kunna veta något annat, eller hur? Många tror till och med att det är en del av deras personlighet. Vi säger saker som: ”Jag är typ A” eller ”överpresterande” eller ”perfektionist”. Lyckligtvis är ångest på alla nivåer inte något du bara måste stå ut med.
För att få en riktig diagnos av en ångeststörning måste den påverka din funktion. Det vill säga att det påverkar din hälsa, dina betyg eller dina relationer. Så om du är en idrottsman med ett bra betyg så skulle du förmodligen inte klara av att bli diagnostiserad. Men det betyder inte heller att du mår bra. Här är 8 tecken på att det du har att göra med faktiskt kan vara högfungerande ångest.
Tänk på Paris Geller från Gilmore Girls eller Hermione Granger från Harry Potter. Skulle du eller andra människor beskriva dig som typ A, perfektionist, en överpresterande person? Har du superhöga krav på dig själv och andra? Då talar jag till dig! Om du tillbringar större delen av dagen med att stressa eller oroa dig för framtiden är det inte roligt.
Relaterat: Så här vet du om du är beroende av stress
Du har varit stressad länge
Alla människor känner sig oroliga, ängsliga och stressade ibland. Det är normalt att känna sig orolig under mellanproven eller om din pappa har några skrämmande hälsoproblem. Men om du går på månader eller till och med år av att känna dig stressad och orolig, då är det något annat.
Relaterat: 6 sätt du kan bli av med stress just nu
3. Du är orolig för många olika saker
Det är häftigt att ha mål. Men om du har höga förväntningar på dig själv på en massa olika områden kan det bli en massa press. Oroar du dig för dina betyg, dina spelprestationer, att göra dina föräldrar nöjda, komma in på college OCH se #wokeuplikethis felfri ut som tjejerna på Instagram? Det är mycket att leva upp till min vän!
Relaterat: Hur man slutar vara perfektionist + älskar den man är
Du kan ha högfungerande ångest om det är svårt att slappna av
Har du vanligen spänningar? Får du spänningshuvudvärk eller oförklarlig ömhet i axlar, nacke eller käke? Har du svårt att sitta still, särskilt när det är tyst? Eller har du nervösa vanor som att bita på naglarna, läpparna eller insidan av kinden? Det är alla dessa är lågmälda tecken på ångest.