Första aktenRedigera
Scen 1: En skog
Prins Golaud, sonson till kung Arkel av Allemonde, har gått vilse när han jagar i skogen. Han upptäcker en skrämd, gråtande flicka som sitter vid en källa i vilken en krona syns. Hon avslöjar att hon heter Mélisande men inget annat om sitt ursprung och vägrar låta Golaud hämta kronan ur vattnet. Golaud övertalar henne att följa med honom innan det blir mörkt i skogen.
Scen 2: Ett rum i slottet
Sex månader har gått. Geneviève, mor till prinsarna Golaud och Pelléas, läser ett brev till den åldrade och nästan blinde kung Arkel. Det har skickats av Golaud till hans bror Pelléas. I brevet avslöjar Golaud att han har gift sig med Mélisande, trots att han inte vet mer om henne än den dag de träffades första gången. Golaud fruktar att Arkel kommer att bli arg på honom och ber Pelléas att ta reda på hur han reagerar på nyheten. Om den gamle mannen är positiv ska Pelléas tända en lampa från tornet som vetter mot havet på den tredje dagen; om Golaud inte ser lampan lysa ska han segla vidare och aldrig återvända hem. Arkel hade planerat att gifta den änkefru Golaud med prinsessan Ursule för att göra slut på ”långa krig och gammalt hat”, men han böjer sig för ödet och accepterar Golauds äktenskap med Mélisande. Pelléas kommer in och gråter. Han har fått ett brev från sin vän Marcellus, som ligger på sin dödsbädd, och vill resa för att ta farväl av honom. Arkel tycker att Pelléas ska vänta på Golauds återkomst, och påminner också Pelléas om sin egen far som ligger sjuk i sängen i slottet. Geneviève säger till Pelléas att han inte får glömma att tända lampan för Golaud.
Scen 3: Före slottet
Geneviève och Mélisande promenerar i slottsområdet. Mélisande påpekar hur mörka de omgivande trädgårdarna och skogen är. Pelléas anländer. De tittar ut mot havet och ser ett stort fartyg som avgår och en fyr som lyser, Mélisande förutsäger att det kommer att sjunka. Det blir mörkt. Geneviève går iväg för att ta hand om Yniold, Golauds unga son från sitt tidigare äktenskap. Pelléas försöker ta Melisandes hand för att hjälpa henne nerför den branta stigen, men hon vägrar med hänvisning till att hon håller i blommor. Han säger till henne att han kanske måste åka iväg i morgon. Mélisande frågar honom varför.
Akt 2Redigera
Scen 1: En brunn i parken
Det är en varm sommardag. Pelléas har lett Mélisande till en av sina favoritplatser, ”de blindas brunn”. Folk brukade tro att den besatt mirakulösa krafter för att bota blindhet, men sedan den gamle kungens syn började svikta kommer de inte längre dit. Mélisande lägger sig på brunnens marmorkant och försöker se till botten. Hennes hår lossnar och faller ner i vattnet. Pelléas lägger märke till hur utomordentligt långt det är. Han minns att Golaud först träffade Mélisande vid en källa och frågar om han försökte kyssa henne då men hon svarar inte. Mélisande leker med ringen som Golaud gav henne och kastar den upp i luften tills den glider från hennes fingrar ner i brunnen. Pelléas säger till henne att hon inte ska vara orolig men hon är inte lugnad. Han konstaterar också att klockan slog tolv när ringen föll ner i brunnen. Mélisande frågar honom vad hon ska säga till Golaud. Han svarar: ”Sanningen.”
Scen 2: Ett rum i slottet
Golaud ligger i sängen med Mélisande vid sängkanten. Han är skadad, han har fallit av sin häst under en jakt. Hästen skenade plötsligt utan anledning när klockan slog tolv. Mélisande bryter ut i gråt och säger att hon känner sig sjuk och olycklig i slottet. Hon vill åka iväg med Golaud. Han frågar henne vad orsaken till hennes olycka är, men hon vägrar att säga något. När han frågar henne om problemet är Pelléas svarar hon att han inte är orsaken men hon tror inte att han tycker om henne. Golaud säger till henne att hon inte ska vara orolig: Pelléas kan bete sig konstigt och han är fortfarande mycket ung. Mélisande klagar över slottets dysterhet, idag var första gången hon såg himlen. Golaud säger att hon är för gammal för att gråta av sådana skäl och tar hennes händer för att trösta henne och märker att vigselringen saknas. Golaud blir rasande, Mélisande hävdar att hon tappade den i en grotta vid havet där hon gick för att samla snäckor med lille Yniold. Golaud beordrar henne att gå och leta efter den genast innan tidvattnet kommer, trots att natten har fallit. När Mélisande svarar att hon är rädd för att gå ensam säger Golaud till henne att hon ska ta med sig Pelléas.
Scen 3: Pelléas och Mélisande tar sig ner till grottan i kolmörker. Mélisande är rädd för att gå in, men Pelléas säger till henne att hon måste beskriva platsen för Golaud för att bevisa att hon har varit där. Månen kommer fram och lyser upp grottan och avslöjar tre tiggare som sover i grottan. Pelléas förklarar att det råder svält i landet. Han beslutar att de ska komma tillbaka en annan dag.
3:e aktenRedigera
Scen 1: Ett av slottets torn
Mélisande står vid tornfönstret och sjunger en sång (Mes longs cheveux) samtidigt som hon kammar sitt hår. Pelléas dyker upp och ber henne luta sig ut så att han kan kyssa hennes hand eftersom han ska resa bort nästa dag. Han kan inte nå hennes hand, men hennes långa hår faller ner från fönstret och han kysser och smeker det istället. Pelléas binder lekfullt Mélisandes hår till ett pilträd trots hennes protester mot att någon skulle kunna se dem. En flock duvor flyger iväg. Mélisande får panik när hon hör Golauds fotsteg närma sig. Golaud avfärdar Pelléas och Mélisande som inget annat än ett par barn och leder bort Pelléas.
Scen 2: Golaud leder Pelléas ner till slottets valv, som innehåller fängelsehålor och en stillastående bassäng som har ”en doft av död”. Han säger till Pelléas att han ska luta sig framåt och titta ner i avgrunden medan han håller honom säkert. Pelléas finner atmosfären kvävande och de går därifrån.
Scen 3: En terrass vid ingången till valven
Pelléas är lättad över att kunna andas frisk luft igen. Det är middagstid. Han ser Geneviève och Mélisande vid ett fönster i tornet. Golaud säger till Pelléas att det inte får bli någon upprepning av den ”barnsliga leken” mellan honom och Mélisande i går kväll. Mélisande är gravid och minsta chock skulle kunna störa hennes hälsa. Det är inte första gången han har märkt att det kan vara något mellan Pelléas och Mélisande men Pelléas bör undvika henne så mycket som möjligt utan att det ser alltför uppenbart ut.
Scen 4: Golaud sitter med sin lille son Yniold i mörkret före gryningen och frågar honom om Pelléas och Mélisande. Pojken avslöjar lite av det som Golaud vill veta eftersom han är för oskyldig för att förstå vad han frågar. Han säger att Pelléas och Mélisande ofta bråkar om dörren och att de har sagt till Yniold att han en dag kommer att bli lika stor som sin far. Golaud blir förbryllad när han får veta att de (Pelléas och Mélisande) aldrig skickar iväg Yniold eftersom de är rädda när han inte är där och fortsätter att gråta i mörkret. Han erkänner att han en gång såg Pelléas och Mélisande kyssas ”när det regnade”. Golaud lyfter upp sin son på axlarna för att spionera på Pelléas och Mélisande genom fönstret men Yniold säger att de inte gör något annat än att titta på ljuset. Han hotar att skrika om Golaud inte släpper ner honom igen. Golaud leder bort honom.
Akt 4Redigera
Scen 1: Ett rum i slottet
Pelléas berättar för Mélisande att hans far blir bättre och har bett honom att ge sig av på resa. Han ordnar ett sista möte med Mélisande vid de blindas brunn i parken.
Scen 2: Samma
Arkel berättar för Mélisande hur han tyckte synd om henne när hon först kom till slottet ”med den märkliga, förvirrade blicken hos någon som ständigt väntar på en olycka”. Men nu kommer detta att förändras och Mélisande kommer att ”öppna dörren till en ny era som jag förutser”. Han ber henne att kyssa honom. Golaud bryter in med blod i pannan – han hävdar att det orsakades av en tagghäck. När Mélisande försöker torka bort blodet beordrar han henne ilsket att inte röra honom och kräver sitt svärd. Han säger att ännu en bonde har dött av svält. Golaud märker att Mélisande darrar och säger till henne att han inte tänker döda henne med svärdet. Han hånar den ”stora oskuld” som Arkel säger sig se i Mélisandes ögon. Han befaller henne att stänga dem, annars ”kommer jag att stänga dem länge”. Han säger till Mélisande att hon äcklar honom och drar henne runt i rummet i håret. När Golaud går frågar Arkel om han är berusad. Mélisande svarar bara att han inte älskar henne längre. Arkel kommenterar: ”Om jag var Gud skulle jag förbarma mig över människornas hjärtan”.
Scen 3: Yniold försöker lyfta ett stenblock för att frigöra sin gyllene boll, som sitter fast mellan stenblocket och några stenar. När mörkret faller hör han en fårflock som plötsligt slutar blöda. En herde förklarar att de har svängt in på en stig som inte leder tillbaka till fårhuset, men svarar inte när Yniold frågar var de ska sova. Yniold går iväg för att hitta någon att prata med.
Scen 4: Samma
Pelléas anländer ensam till brunnen. Han är orolig för att han har blivit djupt involverad i Mélisande och fruktar konsekvenserna. Han vet att han måste ge sig av men först vill han träffa Mélisande en sista gång och berätta saker för henne som han har hållit för sig själv. Mélisande anländer. Hon lyckades smita ut utan att Golaud märkte det. Till en början är hon distanserad men när Pelléas berättar att han ska resa bort blir hon mer tillgiven. Efter att ha erkänt sin kärlek till henne bekänner Mélisande att hon har älskat honom sedan hon såg honom första gången. Pelléas hör tjänarna stänga slottets portar för natten. Nu är de utelåsta, men Mélisande säger att det är till det bättre. Pelléas resignerar också inför ödet. Efter att de två har kyssts hör Mélisande något som rör sig i skuggorna. Det är Golaud, som har iakttagit paret bakom ett träd. Golaud slår ner en försvarslös Pelléas med sitt svärd och dödar honom. Mélisande är också skadad men flyr in i skogen och säger till en döende Pelléas att hon inte har mod.
Akt 5Redigera
Ett sovrum i slottet
Mélisande sover i en sjuksäng efter att ha fött sitt barn. Läkaren försäkrar Golaud att trots hennes sår är hennes tillstånd inte allvarligt. Överväldigad av skuldkänslor hävdar Golaud att han har dödat utan anledning. Pelléas och Mélisande kysstes bara ”som bror och syster”. Mélisande vaknar och ber att få öppna ett fönster så att hon kan se solnedgången. Golaud ber doktorn och Arkel att lämna rummet så att han kan tala ensam med Mélisande. Han klandrar sig själv för allt och ber Mélisande om förlåtelse. Golaud pressar Mélisande att bekänna sin förbjudna kärlek till Pelléas. Hon vidhåller sin oskuld trots Golauds alltmer desperata vädjan till henne att berätta sanningen. Arkel och doktorn återvänder. Arkel uppmanar Golaud att sluta innan han dödar Mélisande, men han svarar ”Jag har redan dödat henne”. Arkel ger Mélisande sin nyfödda lilla flicka, men hon är för svag för att lyfta barnet i sina armar och påpekar att barnet inte gråter och att hon kommer att leva en sorglig tillvaro. Rummet fylls av tjänande kvinnor, även om ingen kan säga vem som har kallat på dem. Mélisande dör tyst och stilla. I dödsögonblicket faller tjänarkvinnorna på knä. Arkel tröstar den snyftande Golaud.