Foto: Terry Gydesen
Det är svårt nu att minnas den svindlande känsla av möjlighet som mötte Paul Wellstones val till den amerikanska senaten 1990. Han ställde upp mot Minnesota-republikanen Rudy Boschwitz, en populär och sällan kontroversiell sittande president med en krigskassa på 7 miljoner dollar, och han betraktades allmänt som det brända offret från ett demokratiskt parti i delstaten som aldrig riktigt hade velat ha honom från början. Bara några veckor före valdagen visade opinionsundersökningar att han låg 16 poäng efter. Wellstone segrade till slut genom att föra en kampanj med låg budget som var riskabel, uppfinningsrik, populistisk i tonen och oförblommerat vänsterliberal. Därmed blev han den enda kandidat som det året lyckades störta en sittande senatsledamot. Om folkets avsky för Beltway-eliterna har blivit en konventionell visdom under det senaste decenniet är det lätt att glömma att Wellstones osannolika seger var ett av de första tecknen som tvingade de missnöjda horderna av experter och partiledare i Washington att erkänna att det fanns problem i luften.
Wellstone gjorde sig snabbt ett namn – först genom att öppet fördöma den rasistiska politiken hos Jesse Helms och hans gelikar, och snart därefter genom att framstå som en av de mest högljudda kritikerna av kriget i Persiska viken. I den sistnämnda egenskapen gjorde han rundturer i TV-talkshower och iscensatte en kontroversiell, känslomässigt laddad presskonferens framför minnesmonumentet för Vietnamkriget. Han var ”senatorn från vänster”, jublade David Corn i The Nation. Mother Jones framhöll honom som ”den förste radikalen från 1960-talet som valdes till USA:s senat”. George Bush gjorde en mer svidande bedömning: ”Han mumlade efter att ha blivit grillad av Wellstone vid en mottagning för nya kongressledamöter.
Dessa verkade vid den tiden bara vara det första av vad som lovade att bli en lång serie av sammandrabbningar mellan Wellstone och etablissemanget i Washington. Han hade redan officiellt åtagit sig att driva två åtgärder som var absolut förbjudna för Beltway-gänget, nämligen offentlig finansiering av politiska kampanjer och ett statligt finansierat sjukförsäkringssystem med en enda betalare. För att överhuvudtaget komma någonstans med en sådan agenda, insåg Wellstone, måste han samarbeta med medborgargrupper och organisatörer över hela landet för att samla det allmänna trycket. Hans viktigaste roll som senator, sade han under de första månaderna, var att börja arbeta ”med en massa människor runt om i landet – progressiva gräsrotsmänniskor, sociala aktivister – för att utvidga gränserna för vad som anses vara politiskt realistiskt”. Jag har alltid varit en samhällsorganisatör, och det kan jag göra här.”
Wellstone var i själva verket unikt väl kvalificerad bland kongressledamöterna för att ta sig an en sådan uppgift. Under sina år vid Carleton College, den lilla liberala elitskolan där han var professor i statsvetenskap, organiserade och ledde han protestgrupper (bland annat stödde han jordbrukare som stod inför utmätningar och motsatte sig sydafrikanska investeringar); han reste också runt i delstaten för att bygga upp gräsrotskoalitioner – framför allt i slutet av 1970-talet, då han hjälpte till att organisera landsbygdsbor från Minnesota i en kamp mot en högspänningsledning.
Men tio år efter att han intog sin plats i senaten har Wellstone försvunnit från det nationella medvetandet. Han framträdde aldrig som vänsterns nationella talesman för reformer inom hälsovård, kampanjfinansiering eller något annat. Bortsett från hans misslyckade 1998 års utforskande av en kandidatur till presidentposten år 2000 – som lyftes fram av en föga uppmärksammad återskapande av Bobby Kennedys ”fattigdomsturné” 1967 – har han hållit en allmänt låg offentlig profil.
När jag talade med honom mitt under hans omvalskampanj 1996, talade vi om vad han ansåg vara de största framgångarna under sin första mandatperiod. Han nämnde först ett i stort sett symboliskt förbud mot lobbyistgåvor värda mer än 100 dollar. Han berättade också om hur han avslöjade och besegrade en obskyr bestämmelse som skulle ha förlängt patentet på ett artritläkemedel som heter Lodine; om åtgärden hade gått igenom skulle det ha inneburit ytterligare fem år av uppblåsta vinster för tillverkarna. I varje fall, vilket är talande, var Wellstones segrar huvudsakligen resultatet av mästerliga parlamentariska manövrar – lovvärda handlingar, utan tvekan, men knappast det man förväntar sig av ”senatorn från vänstern”. Han hade gjort sig själv till en formidabel spelare på insidan; under tiden blev det arbete med att organisera gräsrötterna som han en gång hade kallat sin högsta prioritet aldrig verklighet.
Under hans omvalskampanj 1996 frågade jag Wellstone varför. Han svarade med att beskriva det hårda livet i senaten och konstaterade: ”Det har tagit mycket tid och energi att hantera den processen, och jag tycker att det är svårt att göra båda sakerna. Det är mycket svårt när det gäller tid.” Med andra ord hade hans prioriteringar ändrats. Det var inte så mycket ett avståndstagande från sina politiska principer som ett taktiskt beslut om vad det innebar att vara ”senator”.
Om det är smärtsamt tydligt att Wellstone sålde ut sina bästa impulser på vägen, är frågan om hur och varför fortfarande värd att undersöka. Barry Casper – en långvarig vän och Carletonprofessor som följde med Wellstone till Washington 1991 för att arbeta som politisk rådgivare – ger en inblick från första hand. I sin nya bok, Lost in Washington: Finding the Way Back to Democracy in America, pekar Casper på några nyckelmoment i den nyblivne senatorns förförelse: den tidiga omfamningen av den dåvarande majoritetsledaren i senaten, George Mitchell, som tog Wellstone under sina vingar och såg till att han fick två viktiga kommittéuppdrag (Arbete och mänskliga resurser, Energi och naturresurser), och Hillary Clintons personliga böner, som skickligt riktade in sig på den uttalade förespråkaren av en enda betalningsförmåner som en potentiell motståndare i främjandet av sitt system för vård med egen regi. Hillary tillbringade en hel del tid med att befordra Wellstone och böja hans öra. När senatorn slutligen anförtrodde Casper att han funderade på att stödja Clintons plan stod det klart att hennes tid hade varit väl spenderad.
I en vidare bemärkelse är det dock kulturen på Capitol Hill i sin helhet som konspirerar för att förändra världens Paul Wellstones. Till att börja med är själva komplexiteten hos de sociala och procedurmässiga regler som styr affärerna på Capitolium ett incitament för att köpa in sig i världsbilden: Man kan inte spela spelet om man inte känner till reglerna, och att lära sig spelet är i sig ett arbete som kräver full uppmärksamhet och engagemang. När man väl är så engagerad är nykomlingen hjälplös när det gäller att motstå DC-etablissemangets nästan mystiska krafter, främst förmågan att definiera vad som är ”politiskt realistiskt” och att undertrycka allt annat.
Som Casper påpekar börjar tämjandet av kongressledamöterna på deras egna kontor. Wellstones första stab bestod nästan helt och hållet av aktivister som Casper, men med tiden ändrades balansen till förmån för yrkesmän från kongressen – precis som DC-veteraner hade försäkrat Casper att den skulle göra. De professionella lagstiftningsanställdas försörjning beror helt och hållet på deras chefers ”livskraft” och omval; det finns knappast någon tvekan om var de står när det gäller att spela säkert kontra att spela paria.
På golvet köps kamratskapen och respekten från ens kollegor till ett pris som utesluter att man hänger kvar vid seriösa vänsterliberala strävanden. (Wellstone började tidigt spela röstbytesspelet, mest lovande när han röstade mot statligt stöd till återuppbyggnaden av Irak efter kriget). Resultatet är ett slags förräderi som vanligtvis går obemärkt förbi: Amerikanska liberaler har en traditionell svaghet för retoriken om att ”arbeta inom systemet”, oavsett hur absurt det är. Detta tenderar att dölja det faktum att för en person med Wellstones uttalade mål har beslutet att arbeta inom systemet i dess nuvarande form föga smickrande likheter med en tvångsspelares beslut att smita iväg till kasinot för att göra ytterligare ett försök att slå huset.
Den oundvikliga frågan är: vad mer kunde han ha gjort? Enkelt: Han kunde ha gjort det som han föresatte sig att göra, nämligen att koncentrera sig på att mobilisera och bygga upp band mellan vänsterliberala medborgare och aktivister över hela landet. Att göra detta skulle ha retat upp de flesta av Wellstones kollegor och engagerat honom i att använda sin position som en översittarstol. Och med tanke på de negativa reaktionerna i hemlandet på hans tidiga framträdande roll som motståndare till Gulfkriget kunde det mycket väl ha inneburit att han bara skulle sitta en mandatperiod. Men det finns all anledning att tro att det skulle ha varit en mer hedervärd och produktiv väg än den som Wellstone valde. Om han hade hållit sig till planen hade han kanske skapat något bestående, ett arv som han och andra hade kunnat fortsätta att bygga upp när hans tid i Washington var slut.
Som det är nu spekulerar politiska observatörer om att Wellstone kan komma att kandidera för en tredje mandatperiod 2002, vilket är ett uttryckligt brott mot ett löfte som han gav 1990 och återigen 1996. Om han ställer upp, och om den republikan som ställer upp mot honom är ens marginellt mer inspirerande än den sömniga Boschwitz, kan han mycket väl förlora. Och han kommer att förlora på grund av den allmänna uppfattningen att han, i motsats till sitt löfte om två mandatperioder och slut och allt vad det innebar, åkte till Washington och blev bara ännu en karriärpolitiker.