Palmetto är gammal amerikansk golf. Den gör anspråk på att vara den näst äldsta banan i USA och klubben är genomsyrad av historia. Med det sagt finns det inget prissigt med platsen. De öppnar sina dörrar för allmänheten under Masters-veckan och det fanns ingen snobbighet överhuvudtaget, ingen indikation på att vi var privilegierade att beträda den heliga gräsytan. Snarare var det en fråga om att komma ut och ha lite kul.
Hejtsidan för Palmetto har inte mycket att erbjuda, men du kan läsa om historien här. När Alister Mackenzie slutade på närbelägna Augusta vände han sina händer till att omforma (och gräsa) greenerna, vilket vittnar om hans arbete. Sedan dess har många stora arkitekter pysslat med den – Doak, Hanse och Ross har alla haft ett finger med i spelet och det har gett resultat.
Det är en bana som är utlagd där framför dig utan att det finns någonting som är trixat överhuvudtaget. Den är bara 6 100 meter lång och ganska öppen så du kan ta en driver vid varje hål utan att känna att du tar för stor risk.
Det är dock så att startledaren varnade oss för att det kan kännas som den längsta 6 100 meter långa banan vi någonsin spelat (vi var från medlemmarnas tees) och han hade inte fel. Anledningen till det är att i stort sett alla greener är upphöjda och du kan inte köra bollarna upp till dem så du var tvungen att landa allt på greenerna och det är där problemen börjar. Det beror på att greenerna var glatta och det var mycket rörelse på dem – det här var verkligen en bana där man var tvungen att ha ett kort spel på gång för att göra bra poäng.
Banan spelade snabbt runtomkring när vi var där. En av de bidragande faktorerna var att gräset just hade kommit ur sin vila vilket innebar att det såg brunt ut och var ganska flammigt på vissa ställen. Greenerna i sig var fina och tillståndet förringade egentligen inte upplevelsen, jag tror bara att man skulle få en helt annan under sommarmånaderna.
Tre och ett halvt år senare finns det fortfarande några hål som fastnar i mitt minne. De tidiga par 4-hålen är fantastiska, Hogan kallade 3, 4 och 5 för de bästa par 4-hålen han någonsin spelat och par 3 7 är en underbar skapelse – Bobby Jones kallade det för golfens bästa par 3 utan vatten.
Om jag skulle dela hår skulle jag säga att de sista hålen känns lite ojämna med resten av banan – de är lite insprängda i ett hörn av området men hey, det är en liten punkt.
Det här är en riktigt svår bana att få poäng på. Det är förmodligen en mycket hög 16 eller smyger sig precis in på en 17 men upplevelsen här är en av de bästa jag har stött på. Den är rolig att spela, mycket poängsättande och oerhört intressant. Om jag jämför den med Garden City, en liknande historisk plats, skulle jag säga att den slår den med råge.
Om du behöver väcka din aptit ytterligare så läs den här artikeln från Michael Bamberger och den borde göra susen!
Bokning av banan
Palmetto är en privat medlemsklubb så det är inte lätt att komma in. Under Masters-veckan tar de dock emot gäster, för cirka 250 dollar per person, vilket inkluderar lunch och vagn (även om detta egentligen är en bana att gå på). Deras hemsida visar det bara ett par månader före Masters men om du ringer dem så bokar de in dig.
TOUR TIPS
Vi utforskade inte staden Aiken eftersom vi stannade i Augusta för Masters. Det är ungefär 30 minuters bilresa därifrån och om du är i närheten under Masters-veckan är det ett mycket bra sätt att tillbringa en lördagsmorgon innan du går in på banan för att se ledarna på väg ut.