Oligarkins järnlag, sociologisk tes enligt vilken alla organisationer, även de som är engagerade i demokratiska ideal och metoder, oundvikligen kommer att falla till föga för att styras av ett fåtal eliter (en oligarki). Oligarkins järnlag hävdar att organisationsdemokrati är en oxymoron. Även om elitkontrollen gör den interna demokratin ohållbar, sägs den också forma den långsiktiga utvecklingen av alla organisationer – inklusive de retoriskt mest radikala – i en konservativ riktning.
Robert Michels stakade ut oligarkins järnlag under 1900-talets första decennium i Political Parties, en briljant komparativ studie av europeiska socialistpartier som till stor del byggde på hans egna erfarenheter i det tyska socialistpartiet. Influerad av Max Webers analys av byråkrati samt av Vilfredo Paretos och Gaetano Moscas teorier om elitstyre, hävdade Michels att organisatorisk oligarki i grund och botten är ett resultat av den moderna organisationens krav: kompetent ledarskap, centraliserad auktoritet och uppgiftsfördelning inom en professionell byråkrati. Dessa organisatoriska krav gav med nödvändighet upphov till en kast av ledare vars överlägsna kunskaper, färdigheter och status, i kombination med deras hierarkiska kontroll över viktiga organisatoriska resurser som intern kommunikation och utbildning, skulle göra det möjligt för dem att dominera den bredare medlemskåren och att tämja oliktänkande grupper. Michels kompletterade denna institutionella analys av intern maktkonsolidering med psykologiska argument hämtade från Gustave Le Bon’s crowd theory. Från detta perspektiv betonade Michels särskilt idén att elitens dominans också härrörde från det sätt på vilket de vanliga medlemmarna längtade efter vägledning från och dyrkade sina ledare. Michels insisterade på att klyftan mellan elitledarna och de vanliga medlemmarna också skulle styra organisationerna mot strategisk moderation, eftersom viktiga organisatoriska beslut i slutändan skulle fattas mer i enlighet med ledarnas egennyttiga prioriteringar om organisatorisk överlevnad och stabilitet än med medlemmarnas preferenser och krav.
Järnlagen blev ett centralt tema i studiet av organiserad arbetskraft, politiska partier och pluralistisk demokrati under efterkrigstiden. Även om en stor del av denna forskning i grunden bekräftade Michels argument, började ett antal framstående arbeten identifiera viktiga anomalier och begränsningar av järnlagens ramverk. Seymour Lipset, Martin Trow och James Colemans analys av International Typographical Union (ITU) visade till exempel att en hållbar facklig demokrati var möjlig med tanke på tryckeriernas relativt jämlika inkomster och status, behärskning av kommunikationsfärdigheter och allmänna politiska kompetens, vilket underbyggde ITU:s ovanliga historia av uthållig tvåpartskonkurrens (Independents and Progressives), som speglade det amerikanska tvåpartisystemet. I partilitteraturen hävdade Samuel Eldersveld att de organisatoriska eliternas makt i Detroit inte alls var så koncentrerad som järnlagen skulle kunna antyda. Han fann att partiets makt var relativt utspridd mellan olika sektorer och nivåer, i en ”stratarki” av skiftande koalitioner mellan komponentgrupper som representerade olika sociala skikt.
Sekventa studier av partier och fackföreningar, och av andra organisationer som frivilliga föreningar och sociala rörelser, kvalificerade järnlagen ytterligare. I dessa studier undersöktes ett brett spektrum av faktorer – t.ex. fraktionskonkurrens, målinriktad aktivism, interorganisatoriska band samt externa möjligheter och begränsningar – som belyste både den organisatoriska maktens kontingenta natur och Michels relativa försummelse av det miljömässiga sammanhanget. Efter sekelskiftet 2000 tog man i arbetet med de sociala institutionernas föränderliga roll ofta upp den organisatoriska dynamiken och de dilemman som Michels undersökte, men det skedde i allmänhet ur ett mer globalt perspektiv. I linje med detta började forskare utforska de strategiska och interndemokratiska konsekvenserna av transnationella resursflöden, av statligt sanktionerade decentraliserade politiska nätverk, av gränsöverskridande politiska identiteter och av Internet som ett internt kommunikationsverktyg. Oligarkins järnlag förblir därför en framträdande axel i analysen av den interna politiken hos differentierade politiska samhällsföreningar, transnationella påverkansnätverk och multinationella företag, liksom av den demokratiska politikens bredare karaktär i den globaliserade informationsåldern.